Ung Oxford hyllar Castaglione och hans skildring av den nobla människan

I tidiga 20-årsåldern författade Edward de Vere, den verkliga författaren bakom aliaset "Shake-Speare", förorden till engelska översättningar av två inflytelserika böcker från kontinenten. 

Astrologen och matematikern Girolamo Cardanos bok om att befria sig från den låga affektiva själsnivån bekostade han själv tryckningen av. Biografen Charles Beauclerk misstänker att det var adelsmannens eget knöliga livsöde - pressad av sin tids makthavare, inte minst sin intriganta styvfar, drottning Elisabets skattmästare - som gjorde att han själv kände ett extra behov av trösteorden i De Consolatione.

Beauclerk citerar stora stycken ur den andra bokens långa förord, skrivet på perfekt latin av den unge greven som redan 1571 var verksam som anonym pjäsförfattare. Skälet till att den nya engelska litteraturens mest okända förgrundsgestalt "beordrade" en bekant att översätta renässansmannen Castigliones furstespegel Il Libro del Cortegiano (The Courtier) var att greven av Oxford menade att engelsmännen behövde befria sig från sitt låga och vulgära språk, och de högre stånden borde tillägna sig det sydliga Europas kultur! Inte konstigt att Edward de Vere några år senare ger sig ner till södra Europa för att insupa renässansandan - en 15 månader lång "eriksgata" som gav honom stoff för ett helt liv av pjäsförfattande under pseudonymen "Shake-Speare"! 

Oxfords engelska var sprättig och märklig även med sin tids mått - han hittade ständigt på nya ord som ingen hört talas om och som ofta byggde på flerspråkliga associationer. Nyckel låg i att härleda ordet till grekiskan eller latinet. När jag läser Oxfords latin översatt tillbaka till modern engelska misstänker jag att översättaren snyggat till språket en hel del. Men det är också möjligt att Oxford, när han tänkte "latin", stramade upp sin bångstyriga Vädurssjäl så att den inte var fullt så yster då den brukade ett lärdomens språk. Jag känner samma press närhelst jag skriver en mening på engelska, och skulle vara urusel på gatuslang - sånt som den breda massan fångar upp genom dålig amerikansk tv-underhållning och sen betraktar sig som duktiga i språket.

Men så fascinerande är det att höra den 21-årige Oxford tänka på latin kring Castigliones ande, att jag måste återge det ena av Beauclerks citat:

I will say nothing of the fitness and the excellence with which [Castiglione] has depicted the beauty of chivalry in the noblest persons. Nor will I refer to the delineations in the case of those persons who cannot be courtiers, when he alludes to some notable defect or to some ridiculous character, or to some deformity of appearance. Whatever is heard in the mouths of men in casual talk and in society, whether apt and candid, or villainous and shameful, that he has set down in a so natural a manner that it seems to be acted before our very eyes.

Eller som "Shakespeare" i någon pjäs alluderar till en gammal grekisk tanke: "it takes one to know one", eller mer noggrant: man kan bara uppfatta det man redan bär inom sig som en realiserbar potential. Här ser man i Oxfords företal någon som redan är gripen av sceniska framställningar och fascineras av karaktärsskildringar. Inte undra på att greven var känd som Englands bästa astrolog, flyktigt nämnt i Shake-Speares Sonetts i orden "visst kanske jag besitter astronomi...". (Astronomi och astrologi var samma sak vid den här tiden.)

En intressant inblick i 1500-talets England översta klass får man också. Utseendefascismen är inget nytt för vår tid eller det faktum att alla människor i filmens värld är mycket vackrare än ett slumpmässigt utsnitt av lika människor från gatan. Oxford vittnar här om att positionerna som hovfolk var stängda för, begripligen, tölpar med outvecklad psykologi, men dessutom individer med kroppsliga deformiteter. Puckelryggar eller fula nunor störde förstås de privilegierades dröm om att befinna sig i en högre och perfekt värld...

*****

Baldassare Castiglione var en diplomat, militär och filosof. Efter att nyligen ha upptäckte den fascinerande kopplingen mellan Oxford och hans barndoms latinska favorit, Ovidius, kan de ju passa att studera horoskopet för någon han måste ha tagit djupa intryck av i tonårens andra hälft.

Eld/Jord i anspänning. "Egenmäktighet" eller
kraftfull "av egen makt"?

Att det här horoskopet tillhörde en yrkesmilitär stämmer väldigt väl. Här finns flera brytningar mellan Eld och Jord som skapar friktion och t.o.m. stridighet. Återigen en talande överlappning mellan Oxfords martiala VädursSol (härskare: Mars) och den italienska hovmannens Måne i samma tecken. För stridbarheten, missa inte att Månen direkt informeras av krigaren Mars i sin kanske starkaste och mest status- och maktjagande placering i Stenbocken. Solascendenten följer upp den indikationen genom att placera Stenbockens härskare i 10e makthuset!

Brittiske astrologen Charles Carter menade att det jag kallat den sataniska axeln (Oxen/Skorpionen) var en självefterlåten och sluggig influens som hest hotade individen själv genom materiell självefterlåtenhet som i samband med frosseri. Men hur ska man bedöma samma axeln när den ockuperar 12e och 6e husen, "världsliga förluster" och "olyckan/fienden" respektive? Jag kan bara tolka detta som att Castiglione förespråkade en stram och nobel livsstil där man just exakt bekämpar och fiendeförklarar låg materialistisk mentalitet, just den som Sveriges så excellerar i. 

För italienaren var det absolut inte tecken på högkultur att som svenskarna skriva flest kokböcker i världen per capita och sitta av hela sina liv på restaurang! Den här italienska mannen kämpade hård med sin italienska samtids snarlika förfallenhet: se hur olyckligt hans SolSkytt drabbas av axeln via soldisponenten Jupiter (välmåga och skörlevnad) men angripen av Djävulens stjärna Algol MEN som uttryck för fienden! Frågan är här hur stoisk och disciplinerad Castiglione själv var - den diaboliska fienden är ju basen för hans egen solära livskraft! Hade han ätstörningar??? 

Utifrån solascendenten är det uppenbart att det är den strama och asketiska Saturnus på topp som i hög grad beskriver hans oerhörda intresse av hur en nobel människa ska föra sig. Återigen baseras den nobla självbehärskningen på en avsky för djuriska och driftsstyrda simpla beteenden: Saturnus disponent står också i ett av de onda husen - den sataniska axelns andra, skorpioniska hälft.

Jämför italienarens negativa attityd till sin sataniska frossaraxel med den störda Blondinbellas välkomnande av det sataniska och degraderande inflytandet! Det säger sig själv att hon är moderat och marknadsliberalist med ett så orent blod som den himlen tecknar.

Det är riskabelt att kommentera husplaceringar utifrån en sol- eller månascendent, men helt klart passar ovanstående tolkning väl in på Castagliones solascendent - den sataniska drängiga axeln utan hyfs och maner är ett problem som den nobla människan måste söka höja sig över. Minns också hur en Shakespeare-sonett (citerad några gånger på bloggen) alluderar till den låghet, det sänke för sin själ författaren upplever Jord och Vatten vara, medan inspiration och lätthet kommer med Eld och Luft. 

Oxfords soltecken är Eld  och hans måntecken är Luft men han släpade på tunga "sänkare" i Jordelementet, och det var dessa materialistiska och positionsmedvetna placeringar som tilltalade honom i de unga tjugo när livet ännu lekte och han hade en romans med drottningen själv. Fåfäng, fåfäng Jord-materialism!  Bara kroppar (Jord) tar upp plats och kan alstra den otänkande människans besatthet av position i en hackordning! Ta bort Jordelementet eller det kroppsliga höljer ser man direkt vilka själar som är smutsiga eller rena!

Vid trettio eller senare skulle Oxford aldrig ha brytt sig om att introducera Castaglione för engelsk adel, han var alltför äventyrlig för att passa i Jord-stereotypins värld! Se vidare föregående inlägg om Jord-Solen Felix Herngren och hans skapande av en klichéartad svensk för masskonsumtion och nationell förgiftning.


PS. Jag kallar här Jordelementet för frambringaren av stereotypi trots att de duperade tror det är på den låga nivån "valfrihet" råder. Man kan visserligen likställa arketyperna "i himmelen" med stereotyper, men detta är inte tajt tänkande eftersom de senare innehållner låga och ofta nesliga omdömen om andras kroppsliga (Jord) företräden, typ "judenäsor" eller "tuttiga och korkade blondiner". 

Det är de kroppsfixerade som är skapelsens mest sorgliga figurer och ett horoskop som i huvudsak går i Jordbrunt kräver sannolikt ett ställningstagande i detta liv (tänk Jimmie Åkesson och hans extrema materialism). Som med Castagliones gyttjeaxel mellan två onda hus, kan "den villiga anden men det svaga köttet" ändå peka i riktning mot anden. Att det finns födelsehimlar som inte ens bjuder på den vaga indikationen påminner om att återfödelse ibland verkar vara närmast enbart ett led i själens återbetalning för gamla synder begångna av andra fysiska kroppar...



PS2. Vid någon tidpunkt i bloggens historia upptäckte jag att Oxford automatiskt verkade "aktiverades" runt tiden för Solens passage genom Väduren - hans sideriska födelsetecken. Det här året är inget undantag... Greps helt nyss av enorm lust att läsa om Beauclerks biografi bara ett par år efter första läsningen.