Horoskop för det regionala molnet (drottning Elisabet)

Efter att ha tryckt ut föregående inlägg visar sig dess tidpunkt ge ett signifikant och nästan övertydligt horoskop. Se här hur perfekt ämnet, drottningens mörklagda graviditet, kan rekonstrueras utifrån de gällande symbolerna:

Kräftan stiger i öster, vilket genast för tankarna till moderskap och naturens fruktsamhet. I den här kartan befinner sig ascendenthärskaren Månen - nämnd i föregående inlägg som mångudinnan "Diana" - i ledarskapets och kungligheternas tecken. 

Men i blickfånget för det sensationalistiska (Eld+Vatten) inlägget är förstås Lejonets härskare Solen i rollen som den "upphöjda" sonen i Väduren i 10e huset för makt och troninnehav. 

Men fr.o.m. nu skiter sig horoskopet rejält - precis som i verkligheten. Sonen eller Barnets arketyp Väduren disponeras av Mars men denna ligger undertryckt i olyckans 6e hus och dessutom är Censorn Saturnus på plats (detta är helt klart manipulatören Lord Burghley, drottningens högre hand och de facto-härskare under årtionden alltsedan drottningen var en sådan velpotta). Sanningen kunde dock inte hållas helt undertryckt eftersom fadern till det kungliga barnet, greven av Oxford, var en verklig bråkmakare och smög in ständiga referenser till sanningen i sina pjäser - idag kända som Shakespeares verk. 

Censorn Saturnus skulle kanske ha lyckats ljuga om Englands historia om det inte varit för att aristokraten Jupiter (här en verksam välgörare) stått i ett prominent hörnhus (om än fördolt - det 4e privata huset) och bestrålat SONEN med all sin välvilja. Flera av "Shakespeares" verk dedicerades till Oxfords av politiska skäl mörkade son: Henry Wriotheseley, sedermera 3e greven av Southampton.

Går man sedan till drottningens horoskop och jämför med transiterna för blogginläggets publicering, ser man att hon har anledning att vrida sig i sin grav vid denna tid:

 
Precis som Avicii hade hon onda planetpassager över viktiga födelsepositioner. Och ingen tyngre passage kan väl tänkas än att ha BÅDA de naturliga illgörarna Mars och Saturnus samtidigt i sitt ascendenttecken. Satan - Åklagaren - hugger mot kvinnoplaneten Venus nu under några dagar. (Maximum dock passerat.)

Det är värt att notera att symbolen för avkomma - Solen - i förhållande till Elisabets horoskop nu passerar genom hennes femte barnhus! Där har hon medfödd den moderliga Månen men disponenten Mars står lika uselt för henne som den gör i Sverigehoroskopet! Mars i 6e antyder att sexualitet är en källa till fiendskap och olyckor i Elisabets fall, och när man studerar sjätte husets tillfälliga ägare blir det tydligt vad hon gjorde för att mörka sin problematiska lusta: Venus flyttar upp till sitt "fallna" läge i Jungfrun och intar den officiella maktens tionde hus. "Jungfrudrottningen" - ren och skär maktpropaganda, en symbol för folket att anknyta till.

De här kartorna rimmar perfekt med föregående inläggs synastri där Oxfords Sol-i-Väduren är utgångspunkten och avslöjar hans bedrövliga match med drottningen. En härva av sällan skådat slag och med sådana återverkningar genom historien att t.o.m. undertecknad nåddes av berättelsen - via en nattdröm 2005 och helt utan vare sig tidigare intresse för Englands historia  (bortsett från en vurm för kung Arthur-sagan vid tio) eller en susning om vem drömmens gapiga huvudfigur "Oxford" var!

Jag hoppas dessa utredningar och horoskop kan glädja Oxford-i-himmelen, han ska ju ha varit Englands bästa astrolog i sin tid (vad om John Dee?) enligt en inställsam bokdedikation.