Gillian Anderson och Satan förklädd som vetenskapens röst

"Hon utstrålar inte direkt värme, Gillian Anderson. Men hon visar prov på den torra humor hon är känd för..."

Så börjar en intervju i ETC med världsberömda "Scully" från X-Files och det är märkligt hur spontant den publiceringen bildar ett litet bihang till gårdagens spaning om några kvinnliga exempel på när Mars fungerar trots sitt traditionella fall i Kräftans tecken. Också Anderson har denna placering! 

Not. Termerna "fall" och "upphöjelse" saknar förklaring i de traditioner som överlevt sedan antiken - de underliggande tankarna ansågs kanske så självklara att de aldrig dokumenterades. Men de har rimligen att göra med planetens förmåga att uttrycka sin essentiella natur och om Mars är krigarens utåtriktade spjut är det inte svårt att förstå hur bakvänd placeringen är när skadegöraren placeras inom Kräftans, revirets säkra och skyddande väggar! Det här kan indikera harm som byggs upp insidan och förtär individen inifrån, med mindre man hittar något utlopp för energin/aggressionen.

I förra inlägget nämner jag också den totala avsaknaden av värme som närighetens princip - Vattenelementet - ger ifrån sig, med mindre det kompletteras av en prominent Sol eller markant tonvikt på Eldelementet. Faktum är att jag minns en enda ungdomsbekant född med Sol-Kräftan i soluppgången och t.o.m. där hämmade den garderade näringsprincipen så att individen hade en ytterst vaksam personlighet som plirade ut mot omvärlden och kalkylerade huruvida den skulle öppna sig och därmed bli sårbar.

Detta är typiskt Kräftan som självprotektionismens princip - bara helt apropå Sol-Kräftan Löfvens protektionistiska attack mot svenska folket som gärna köper billigt från Kina (ett djävulskt sätt att låta folket betala statens fumlande med PostNord) och inte minst Löfvens misslyckade resa till USA för att få Trump att avstå från protektionistiskt handelskrig mot EU. Löfven illustrerar en krigare fallen i Kräftan som inte duger just till något. Men Gillian Anderson då?

Glädjen av att hitta hennes födelseklockslag hos Astro.com förtas av att datat är av sämsta sort, C-rankad, och saknar tyngd. Men det ger Oxens tredje grad som ascendenttecken och i hela världen är det bara den här bloggens läsare som nu förstår att den anonymt lämnade uppgiften om tidpunkten mycket väl kan vara korrekt. För har någon i populärkulturen gått lika många duster mot utomjordingar som Scully (och Mulder)? Med angiven födelsetid stiger gradexakt DEMONENS HUVUD i öster - antikens onda stjärna Algol - och den kan mycket väl illustrera den terror som utomjordingarna i de flesta fall illustrerar i amerikansk underhållning.

(USA:s horoskop har naturligtvis en defekt instans av Kräftans tecken som förklarar nationens orealistiska och subjektiva självbild och syn på alla andra som hot om de inte totalt sympatiserar med USA:s intressen av härskarmonopol - nationen är som en enda stor otäck Alien-parasit på jordens yta!)

Algol på Ox-ascendenten skulle naturligtvis också bidra till en extremt kylig natur. Satan illustrerar total negativitet och Jordelementet står självt längst från den livgivande Elden, det "mest gudomliga elementet" (filosofen Plotinus).

Lägg till detta att Oxen som ascendenttecken får sin egen härskare Venus mot sig, som "verksam illgörare" och söker man upp den och finner den i maskulina Lejonet tillsammans med framgångens Jupiter - en annan av de planeter som skadar Oxen - då bekräftas min upplevelse (i de avsnitt av X-Files jag minns från långt tillbaka) av en kvinna som egentligen är en maskulin själ i kvinnokropp. Och det var inte bara rollen som den teknokratiska och rationellt kyliga av paret, hon var precis likadan i som programvärd för något vetenskapsprogram jag svagt minns från tiden för första X-Files.

Räknar man bara antalet planeter i Eld kan det tyckas underligt att värmen inte slår igenom, men då har man glömt bort astrologins kanske viktigaste doktrin: att inspektera disponenten innan man uttalar sig. Det blir faktiskt inte mycket kvar av det här Lejonet i Andersons karta när man inser att disponenten är Solen nedsjunken i den kalla vattengraven, i Vattentecknet Kräftan! Kvinnans underligt glasartade blick och brist på empati kan vidare anas av att Solen i sin tur hamnar i en dissociation till Månen - inget intimt pingpong-spel mellan Sol och Måne med andra ord utan bara en märklig ogripbarhet.

Den lilla Kräftan och väldiga Vattenbäraren (det väldiga "bär" och innesluter Vatten eller Naturen inom sig, precis som världsrymden rymmer ett litet jordklot). Jämför dissociationen eller åtminstone disjunktionen mellan dessa två principer med horoskopet för f.d. sekten Humanisternas ledare Christer Sturmark - en inbiten ateist och (tror han) rationell människa med den svenska sjukdomen "teknokrati" djupt in i själen. 

Också Sturmark har den fallna Mars i angrepp mot Vattenbäraren, vilket tycks kunna ge fanatisk vetenskapstro (scientism), en värre form av religion än religionen själv eftersom den är så fientlig. Det lilla och partiella tar sig ton mot Den Väldige (babyloniernas namn för Vattenbäraren) - Naturen tror sig kunna förklara sitt upphov på basis av sig själv! Bara dårar tappar greppet så här lätt och Vatten/Luft är den kombination som intresserat den här bloggen mest. Kanske för att vi är i Sverige nu, världens mest sekulära land och därför mest i obalans med den högre och objektiva världsordningen.

Gillian Anderson har åtminstone publikt - i 10e huset och inför Månen (folkmassorna / publiken) antytt samma skeptiska rationalism i rollen som Scully. När man ser på hennes horoskop inser man hur skickligt hon rollbesattes och kanske var det nyckeln till seriens framgång. Hon AGERADE verkligen den urspårade västerländska teknokraten mot den passionerade Mulder som komplementerande bar den traditionellt kvinnliga "intuitionen" och bra mycket mer känslor än isdrottningen Anderson.

Hennes roll som skeptiker (om än inte scientist, åtminstone minns inte jag någon sådan läggning hos figuren Scully) rimmar faktiskt också väldigt väl med att ha Satans huvud exakt stigande i öster. Satan söker alltid lura på människorna att den stendöda materien är livets enda mening och mål. Den söker få oss att tro på gener och jag vet inte allt. I den meningen påminner västerlandets vetenskap om den antika läran om vilseledande demoner (som är vad stjärnan Algol representerar). Se bara det här kraftfulla fragmentet från den förlorade och utdöda kaldéiska filosofin (en svårligen rekonstruerad blandform av Platons filosofi och inflytande från astrologins hemtrakter, Kaldéen/Assyrien/Babylon...)

Uppta inte i ditt medvetande Jordens väldiga mått, för sanningens planta växer inte på denna planet. Mät inte solens omfattning genom att placera mätstickor på rad, för han förs fram genom Faderns eviga vilja och inte för ditt höga nöjes skull. Släpp fixeringen vid månens bråda rörelse, ty hon löper för evigt i sin kurs till följd av Nödvändigheten. Stjärnornas procession framträder inte för din skull.

Fåglarna med sina vida vingspann i flykt är aldrig sanna [ref. till fågeltydor] och heller inte offerdjurens märken och inälvor [ref. till omen genom studier av offerdjur]. Allt detta är bara leksaker, det kommersiella bedrägeriets rekvisita. Fly från dessa ting om du alls är intresserad av att öppna pietetets heliga paradis, där [enbart] dygden, visheten och den goda ordningen kommer samman.

(fragment 107)

Ett märkligt citat mot allehanda spådomskonster att anföra på en astrologiblogg som Sideriska! Detta är primärt en filosofisk anklagelseakt mot babyloniernas astrologer och privilegierade samhällsklass, "spådomsprästerna" - och deras praktiker som småfolket i många länder antikt kände till och förlitade sig till. Men överfört till våra dagar är detta en svidande kritik mot våra nya överstepräster, it-fascister och teknokrater som försöker slå i oss att "mätstavarna" - den kvantifierbara människan som antingen lönsam eller en ekonomisk börda - är Sanningen. 

Men, hävdar citatet, Sanningen bor inte ens på planeten Jorden! Vi är tillbaka vid dikotomin Vatten och Luft, den lilla vätskebubbla - Naturen - som omger vår planet - och den högre rymd som i sin tur lämnar över till den Högsta Himmelen (kaldéernas tre världar). Man kan helt enkelt inte vara ett lågt däggdjur nere på Jorden och tro sig kunna förstå något och inte ens siffernissar som dribblar med exakta värden (eller astrologiska alt. vetenskapliga prognoser) har med Sanningen att göra. 

Forskaren Ruth Majercik kommenterar fragment 107 från den förlorade text som kallats De kaldéiska oraklen och påpekar att textens poäng är mystikerns meditation som för människans själ uppåt och tillbaka mot dess högre och mer gudomliga natur. Bara när människan höjer sig till den "Rationella Själens" nivå i denna praktik av "pietet" kommer själen att korrekt kunna förstå "dygden, visheten och den goda ordningen".

Majercik anför en annan forskares specialstudier, vilka klargjort att dygd (gr: arete) representeras av månen, visheten (sofia) av Merkurius och god ordning (eunomia) av den åttonde sfären (stjärnhimlen). Men själen kan inte slava under sitt köttsliga eller jordiska medvetandetillstånd om den ska hoppas förstå de stora sammanhangen utan måste i pietet vänta tills högre makter släpper in den i "paradiset".

Gillian Anderson är en rätt mörk varelse eftersom hennes officiella gränssnitt tecknas av Månen-i-tionde, hon söker det publika, folket, vänder sig ut mot folkmassan (Månen) som tecknas som en droppe vatten i den världsrymd (den eteriska mellanvärlden i kaldéisk föreställning) som mycket väl skulle kunna beskrivas av Den Väldige (Vattenbäraren). Gnostikerna använde termen pleroma (fullhet) för inte bara världsalltet (universum) som helhet utan för hela den gudomliga verkligheten. Hos romaren Plotinus alternerar begreppen Världssjäl och All-Själ. 

Jag befarar att jag kan ha blandat ihop korten för återkommande läsare genom att inte skilja mellan dessa storheter! De kaldéiska fragmenten understryker att Naturen är synonym med Världssjälen, och de sinnesbundna människornas värld sträcker sig bara upp till månen. Allt bortom månen tillhör i denna tankeriktning den eteriska världen och inflytandet från Aristoteles kosmologi märks tydligt. Klassicisten Peter Kingsley har nu redogjort för grekernas problem med att bestämma sig för relationen mellan eter och luft, så frågan om var Naturen "tar slut" är inte på något sätt avgjord. Kineserna räknade in även världsrymden i kategorin "Natur" - allt i fenomenvärlden var "naturliga processer" för dem.  

Men mycket lutar åt att jag använt termen Världssjäl på ett kinesiskt sätt på bloggen, när denna anima mundi i de tankeströmmar som närmast omger astrologin enbart pekar på det andeväsen som uttrycker sig genom månen. Diskuterar man hela universum är det ett större väsen, Plotinus All-Själ som är dess substans. Och det torde vara All-Själen som motsvarar hinduismens "Gud-i-världen" eller Purusha. Parallellismen Purusha/Prakriti (Den Enes högre/lägre energi) är dock inte exakt.

I de kaldéiska fragmenten (en blandreligion, som sagt) är det gudinnan Hekate som associeras med månen och som är Världssjälens eller Naturens överhuvud. Jag nämnde nyligen att hon var "demonernas älskarinna" (Mistress of the demons) men även här förhastade jag mig kanske en smula. Ordet är dubbeltydigt på engelska, "hushållerska" och "älskarinna", men när jag tog mig igenom den grekiska texten (ett språk jag inte behärskar), spejande efter igenkännbara ord, visar det sig att grekiskan kallar Hekate/Världssjälen t.ex. Zoes Despotis - Livets Husfru/Härskarinna (fr. 96). 

Min misstanke kvarstår dock att den sublunära sfärens drottning förlustade sig med sin egen avkomma, demonerna... Det finns gott om exempel på den saken nere bland människobarnen, dessa blandsjälar som både innehåller en gudomlig gnista men också en låg bestial komponent som lägre formgivare frambringat.

I fallet Gillian Anderson (Charlotte Kallas, Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt, för att bara nämna några av den lägre, näriga världens husfruar, passar således den begränsande biologismen perfekt. Deras världs är ack så liten och fylld av det egna särintresset. För den fallna själen begränsar sig begreppet "liv" (zoe) till de sinnesförmögna livsformerna, dvs. inte stenen (Jordelementet), men väl allt fr.o.m. Vattenelementet och upp genom Luft och till Eld, porten in i det gudomliga medvetandet.

De kaldéiska fragmenten innehåller den lära som sedan plundrats så effektivt i tvåtusen år av olika religioner i västerlandet, nu senast i Sverige genom långköraren Det Okända (på någon tv-kanal, vet inte riktigt vilken) och där hela upplägget är att människor anfäktas psykiskt (på Vattnets nivå) av "förnimmelser" av odöda (spöken) och så kallas en exorcist in som ska fördriva eländet och föra spökena "in i ljuset". 

De kaldéiska oraklen har rekonstruerats så pass att man kan urskilja exakt samma metod för medvetna människor, som söker reversera färdvägen för sina själar som gått ner sig i den onda materien och nu vill återvända "upp". Vägen upp går genom Solen, dvs in i Ljuset. I de här meditationsövningarna var det viktigt att värja sig från Naturen (physis) och mångudinnans entourage av demoner och i det syftet använde man "maktord" eller mantran för att hålla själen stadigt på kurs mot ljuset. Det hela känns så välbekant att man undrar om det någonsin funnits mer än en religion på jorden - Ljusets barn mot Satans mörkerspridare.

Kaldéernas "tre världar" har kommenterats men nog passar hinduismens tre gunas perfekt in på den här triaden! Naturen eller den sublunära tillvaron som sinnesbunden varelse är då demonernas låga värld, Mörkrets kvalitet eller Sattva guna, en märklig värld där alla vakar över sina gränser. (I antiken likställdes djuren ibland med demoner, således "Hekates hundar" vilket också blivit till "helveteshundar" - populära som datoranimerade bestar i många av Hollywoods fantasy-filmer.)

Den empyréiska världen eller den Högsta Himmelen (notera eld, pur, som ett led i ordet) motsvarar givetvis Ljusets kvalitet eller Sattva guna.

Mellanvärlden är den som tycks svårast att harmoniera mellan lärorna. Passionens kvalitet eller Rajas guna, skildras i Indien som en blandform av Ljus och Mörker och beskrivs uttryckligen som människornas värld, de sinnesbundna varelser som (till skillnad från djuren och inte minst demonerna) har förmågan att välja mellan det goda och det onda - detta är det enda fria val människan har, högerns och konsumtionssamhällets "valfrihet" är en ren lögn, en ren förfalskning från Djävulen eller denna världens herre, som uppenbarligen är en kvinna - Hekate - enligt de kaldéiska fragmenten. (Möjligen ska djupare studier visa att Djävulen och Hekate utgör ett par, som så ofta i antika mytologiska framställningar, lite som Purusha och Prakriti uppfattas som maskulin och feminin i hinduismen.)

Men hur väl rimmar Passionens eller människans värld med den kaldéiska mellanvärld som kallas den eteriska världen, dvs hela världsrymden? Det funkar perfekt bara man, i likhet med den här bloggen, insisterar på att den verkliga människan inte är de köttkroppar vi nu befolkar och i värsta fall tror vi är! Det är här Vattenbärarens arketyp kommer in, tanken om att vår sanna identitet är så ofattbart mycket större än efter "syndafallet" ner till den här planeten. Vattenbäraren rymmer den djupa paradoxen om att individualitet och kollektiv inte är ömsesidigt uteslutande (vilket borgerligheten har fått för sig, offer för det "lilla livet" och i många fall anfäktade av Hekates näriga demoner.) 

I själva verket är den arketypiska Människans (föreställnings)värld och universum synonyma och det är den insikten som i sjuklig och förvrängd form motiverar vissa jordbor till att vilja färdas i rymden med raket. "Leksaker" för barnen hånade de kaldéiska oraklen de fåvitska som ägnade sig åt att spå i inälvor eller söka den sortens fattiga information. Den kaldéiska sanningssökaren var egentligen på jakt efter en större förståelse, en större del i Ljuset, precis som den här bloggen knappast är till någon glädje för dem som bara vill ego-boosta lite med astrologins hjälp. Inget av detta är skapat för dig, dödliga säsongsblomster (för att travestera det kaldéiska oraklet).

*****

När jag hittade årsfärska bilden på en remarkabelt konserverad Gillian Anderson i en annan intervju där hon i januari förklarade sig klar med sin kända rollfigur, fick jag genast en look-alike-koppling till två andra kvinnor. Det måste vara så att plastikkirurgin nu är så utvecklad att man bläddrar igenom ett sortiment ansikten och väljer att föryngra sig efter schablon, för Anderson har ju blivit den rejält fixade Jane Fonda upp i dagen! 

Men i nästa ögonblick blixtrade ett mindre känt ansikte genom bakhuvudet, den nyckfulla och alltid lite mångalna figuren Robin Scherbatsky i en tv-serien "How I Met Your Mother" som hakade på kompisgängupplägget i "Vänner". När jag nu undersöker minnesbilden av figuren Robin (som är en kvinna), visar sig återigen astrologins suggestiva gäckfullhet.

Här är återigen årsfärska Gillian (född 1968 och här 49 år gammal) och ett tio år gammalt foto på skådisen Cobie Smulders (född 1982 och på fotot 36):

Smulders sögs sedan in filmvärlden och Marveluniversat och har setts i någon obetydlig sidoroll som något sekreterarliknande - precis som Gwyneth Paltrow förmodligen för feta pengar accepterade den rätt självutplånande rollen som det manliga geniet Starks assistent Pepper. Smulders roll i Marvelfilmerna är absolut skit i resumén jämfört med den vimsiga personlighet hon tilläts ha i tv-serien...

Som så ofta har Solen-i-Fiskarna nära till både glädje och sorg och Cobie Smulders har ett leende man faller pladask för (men här valde jag ett foto där hon ser ungefär lika stel och tillgjord ut i leende som Gillian). 

Spekulativ solascendent ger en fet dissociation
mellan Vatten och Luft (via husen) -
en enkel dotter till mångudinnan lyckligt
ovetande om de högre världarna, men kanske
hemsökt av de dödas röster (8e)...

Utseendelikheten verkar ligga i hennes Måne någonstans i sista tredjedelen av Kräftans tecken, tillräckligt för att bloggaren skulle förnimma svag lunär spegling av Sol-Kräftsvibben från Gillian. Faktum är att om Smulders föddes vid lunchtid (Vancouver, B.C., Kanada) så har kvinnorna en gradexakt konjunktion mellan Sol och Måne i Kräftans 24 grad! (Smulders, vilket egenartat efternamn. Låter som en sammanblandning av Scully och Mulder!)

Just som jag knappar in de här orden på tangentbordet inser jag att Sverige har sin egen nerviga look-alike till dem båda i Agneta Sjödin, den här gången Solen med Jupiter i sin upphöjelse i Kräftan...

Efter en tids inspektion av folk får man intrycket att det verkligen existerar ett antal undertyper (hur många?) inom varje zodiaktecken. Alla är nu inte lika "mediamässiga", så det är möjligt att det här look-alike-fenomenet ytterst bara är ett villospår - det är en kulturs estetiska preferenser som avgör vad man finner attraktivt och så sållas underhållare fram efter dessa kriterier. Därför finns varje sorts ansikte representerat i någon undergrupp i alla 12 tecknen, helt i linje med den antika tanken att "allt existerar i allt", men i olika proportioner. 

I slutändan visar sig alltså jakten på ETT TECKEN=EN TYP vara en återvändsgränd eftersom den verkliga lärdomen är att "vi är alla varandra", just som Vattenbäraren eller den kosmiska Människan lär ut. Men vägen till den insikten går genom "barnens leksaker" - triviala lekar med siffermagi (numerologi) eller den betydligt mer komplexa astrologin (sett till antalet faktorer). Eller varför inte den moderna scientistens futila jakt på vad människan är via inblick i generna - leksaker för barnen även dessa små krumelurer.