Dagens Nyheters identitetsförvirring och mer om Cicero

Vid ett flertal terrorattentat i Europa bultar sig Dagens Spyfärdigheter ap-hysteriskt på bröstet och skrålar att vi inte viker oss för terror eller ännu mer patetiskt, att extremisterna ska hålla sig borta från västerlänningens champagneskrålanden (yttrat av tidningens kulturchef). 

Nu har terrorn återvänt till den plats där det västerländska psykbrytet startade och DN repeterar samma ihåliga ramsa fast via New York-borna som språkrör.

Det lustiga är att man kan vända steken och höra en mörkare ton. Stadsborna "är tuffa på ett sätt folk (omvärlden) inte förstår" - men på ett patologiskt, djupt stört sätt. 

Jag kan påminna om det vedervärdiga arkeologiska fynd New Yorkarna gjorde för några årtionden sedan i samband när man schaktade ett område nära vattnet för att bygga nytt. Arbetarna nådde ner i ett äldre stadsskikt och gjorde en fasansfull upptäckt av fotavtryck som bevarats av en slav som uppenbarligen tvingats arbeta tills han död föll samman (jfr den reinkarnerade f.d. negerslaven - eller var han slavägare? - Fredrik Reinfeldts syn på hur svenskarna ska arbeta in i döden). Byggjobbarna såg härdade avtryck av fötter så nedgångna att en synlig benpipa var en del av ena fotens avtryck! 

Arbetsgivarens "gonna work you to the bone" - den svenska borgerlighetens inlån från det "tuffa" USA" - fick här sitt bokstavliga uttryck.

Se även stadens korta, officiella medgivande vad den ägnat sig åt men ogärna velat forska närmare i, t.ex. slaveri vid Hudsonfloden på 1800-talet.

Ett folk kan samla kollektiv karma som de tvingas konfrontera långt senare. Då skriker de kanske som grisar "varför hatar hela världen oss?" Kanske anklagar de religionen för att villoläror om god Gud som inte existerar. Men det är bara deras korta minne - en följd av materialismen och egen ondska - som bedrar dem.

I universum sker inga fel. Allt som drabbar en människa eller grupp har en föregående orsak. Att förneka orsakslagen är bli en satanist, som den svenska desinformationsrörelsen Humanisterna eller deras lika onda syskon Vetenskap och Folkförvilling. Det är sant att båda dessa scientistiska sekter hyllar empirisk vetenskap men genom att förneka merparten av verkligheten är de i själva verket kaosspridare och när något störande händer räcker inte deras livssyn långt. 

Med en så dålig grundning låter man som Björn Wiman som skrålade som en kärring om sin champagne dagen efter det i och för sig hemska Parisattentatet (nov 2015) just som, passande nog, en amerikansk rockgrupp spelade på Bataclanteatern. 

Jag kommenterade Frankrikes dygn av terror på en kortlivad engelsk blogg (självdog av tidsbrist), och då utifrån den mer generella tanken att även KOLONIALISM är en existerande varelse, en andlig FORM i Platons mening. Även tankar och tankesystem bildar väsen som måste möta sig själva en vacker (eller inte så vacker) dag... Se också romerska politikern Marcus Cicero spela dum i samband med olyckor som involverar många människor.

Cicero sympatiserade med stoicismen, vars världsbild var påminde om dagens officiella svenska: tillvaron är materialistisk och orsaksstyrd, dvs. predeterministisk. (Så långt tar inte de svenska materialisterna sin diskussion eftersom en borgare då skulle kunna säga åt negerslaven som kör PostNords svajiga bilar att det är hans öde att jobba underbetald och vara allmänt slarvig - han är ju neger. Det är bara att gå in på svenska forumet Flashback var som helst och upptäcka hur denna vulgära version av materialistisk stoicism frodas i den svenska folksjälen. Den hinduiska - egentligen universella - karmaläran påminner visserligen om att ingen blir vad man blir utan en underliggande orsak, men är en opersonlig doktrin utan några horn i sidan till vare sig den ena eller den andra.)

Trots sin stoiska fatalism avskydde Cicero astrologerna, kanske för att dessa ofta drog in gudarna i sina resonemang. Som realpolitiker var Cicero förmodligen nominalist (jag har inte djupstuderat honom och minns knappt ett ord från Samtal i Tusculum). Romaren uppskattade inte astrologins implicita bejakande av att tankemönster är andar vilka kan studeras ur perspektiv av antikens komplexa orsakslära. Aristoteles namngav ett flertal orsaker som västerlänningarna inte orkat ta med sig under sitt nedförslut mot enbart teknologisk materialism och dess fulla acceptans enbart av "verksam orsak", den kanske mest ointressanta i Aristoteles modell.

"Ändamålsorsaken" accepteras förstås också, teknikern har ett syfte med tingesten han bygger, men dagens materialism förnekar den ultimata Orsakaren till vår meningsfulla värld: Gud. Även här vrider sig den gudlösa västerlänningen lite besvärat över sin egen slutsats att allt är meningslöst och fortsätter piska på folkmassorna med lögnen att arbete intill döden är livets mening - jfr New Yorks svarta slavar.

Ingen kan komma och påstå att västerlänningarna är en bra folkgrupp och allra minst att de skulle ha nått längst i någon fantasi om kulturers evolution. Eftersom allt går runt kan man bara säga att väst nått ett extremläge som nu utlöser motreaktioner i hela den mänskliga världen. Våra dagar är räknade och bara de har en bra framtid (i kommande liv) som redan nu ikläder sig säck och grå aska och åtminstone i sitt inre gör avbön, jobbar lite mindre - maskar! - och den vägen söker dra ner på västerlandets helveteshjul som föröder världen. DN och bakomliggande mediehuset Bonniers verkar vara den syndare som kommer att vakna alltför sent och förstå att arbete för att driva på en "tillväxtekonomi" just nu är universums värsta förbrytelse. Men försök säga det till räknenissar, dessa ytterligt förståndsbegränsade människobarn.



Bonusspaning, "realisten" Cicero

Just som jag ritat kartan över den här extremt maktorienterade (se Stenbocken!) politikern upptäckte jag att Cicero redan förekommit på bloggen. Det var i en föga smickrande jämförelse med "landsfadern" Fredrik Reinfeldt! Skräp vill man inte ha kvar i huvudet och jag glömmer därför det mesta av blogginnehållet så fort jag tryckt ut det, hur väl kartorna än illlustrerar själar som hamnat på villovägar...

Det är för övrigt intressant att återupptäcka Ciceros starka Stenbock direkt efter kommentaren till tv-producenten som specialiserade sig (verkar det) på "matformat". I föregående inlägg stack jag in "hungerns tecken" i samband med hennes extrema Stenbockshoroskop. 

Och vad var den icke-korrupta stoicismen annat än en avhållsamhetens (om än inte självsvältande) livsfilosofi? 

Se hur hårt Saturnus i Skorpionen håller tag om Ciceros Stenbock och så att säga formaliserar hans livsuttryck - som om han var en förprogrammerad och ödesbestämd pusselbit som bara mekaniskt tänkte sina tankar och utförde sina handlingar. Parallellen (av stenbockstyp) med tv-producenten som "snöade in" på matprogram är uppenbara. Men om man åter vänder på steken ser man istället formalisten Saturnus stenhårda press på den solära intelligensen. Många anser Cicero som en av romarrikets bästa prosaförfattare och talare. Som sagt, en realpolitiker med extremt saturnusgrepp om retoriken. 

Hur en så illa placerad Måne (i 8e dödshuset) förhåller sig till handlingsmänniskans solascendent förklaras av den tidens förråade romerska  kultur (inte olik de "tuffa" amerikanerna), hans maktkamp med Markus Antonius och hur han förföljdes in i döden och fick sitt huvud avhugget just som han sökte fly Italien... Jag har flera gånger uttryckt min misstanke att båda härsklystna tecknen Stenbocken och Lejonet i samma horoskop kan resultera i slitiga öden och alltför hårdföra naturer (men ibland individer som hamnar i skottlinjen för en allmänt förråad tidsanda). I Ciceros horoskop ska man dessutom väga in den brutala Saturnus-Skorpionen som till stor del var hans eget makthungrande ideal, dvs. grunden till all den stridighet som ses inom Stenbocken (Mars, oratorn Merkurius och Venus - förhöjd libido och kommunikationen däremellan). 

Den här mannen var sin egen värsta fiende, att döma av de infernaliskt höga formella krav (Saturnus) han ställde sig. Född till en typisk romersk överklassfamilj kan man här se Saturnus som det fordrande och skoningslösa patriarkatet. Ur Solens perspektiv - handlingsmänniskan - verkar denna Saturnus som ett ideal, men den ömsesidiga receptionen mellan den dubbelt onda Mars (jfr Reinfeldt) och Saturnus visar att hans liv utspelade sig under de båda naturligt onda planeterna och därtill i deras låga sublunära intressesfär (Vatten och Jord). Snacka om materialistisk maktmänniska in i det bittra slutet! 

Med det sagt är det lustigt att en tänkare som omfattar stoicismens nobla insikter alls befattade sig med politik. Han kanske var en så extrem fatalist att han inte vågade/förmådde kliva ut ur den roll han trodde LOGOS - det av stoikerna materiellt uppfattade världsförnuftet (Världssjälen) ordinerat honom... Men varför flydde han då för sitt liv upprepade gånger i sitt liv. Jag misstänker att den gömda Månen i 8e avslöjar att han inte ägde perfekt balans mellan tanke och handling...