Sedan redaktörerna fick gå...

"Tom Pettys tre första album var lika självklara i punkerans dogmatiska skivhyllor som The Ramones." (SvD)

Det intressanta med Lokko är att så ofta misslyckas fånga musikhistorien korrekt och så ofta gyttrar till perspektivet med sin egen djupt sittande popsnobbism.

Naturligtvis led de som skapade och lyssnade på punkrocken inte av "dogmatik", de var tvärtom reaktionen på en rockmusik som snöat in i gamla hjulspår.

Och ett påpekande om stavning, fast undertecknad med sina snabbt hoprafsade inlägg kanske inte borde uttala sig. Lokko avslutar med att namndroppa ett namn som han antyder att enbart popsnobbar likt honom själv förmodas känna till - jag köpte för länge sedan ett par rea-vinyler av den här figuren för att höra vad det var - simplistisk barnpop utan nämnvärda kvaliteter (!) och alls inget hajpat namn utöver något enstaka omnämnande av popnestorn Kaj Kindwall i svensk radio.

Det vill sig inte bättre än att Lokko tappar en bokstav i namnet, just där man helst vill få det rätt. Artisten hette inte Tilley utan Dwight Twilley.

Lokkos slutknorr är också sökt och en distinkt historieförfalskning bara för att få till en i egna ögon bra punchline: "...pophistoriens ursprungliga hjärta och tolvsträngade själ".

Så var det inte alls. Popmusiken föddes redan sent 50-tal (och då utlämnar jag verkligt gammalmodig "popular music" typ Andrews Sisters eller engelskan Petula Clarks horribelt lillgamla Frank Sinastra-musik hon gjorde på 1950-talet, många år innan världshiten "Downtown" 1964/5). Och popens ursprungliga hjärta är inte alls uppbunden till tolvsträngade gitarrer. Den första gitarrhjälten, amerikanen Duane Eddy, började pricka in hits redan 1957. Hans sexsträngade gitarr hyllas på den här sajten.

Långt mer vågad än Eddys melodiska instrumentalpop var shawnee-indianen Link Wray som 1958 blev bannlyst från radiostationerna med sin morrande gitarrinstrumental Rumble. Hans gitarr var också sexsträngad och nytillverkas i en hommage till en enastående artist som med åren kom att röra sig över ett brett spektrum av "americana".

Så här sjunker artiklar i angelägenhetsgrad sedan dagspressen kapat  lönekostnaden för fackredaktörer som verifierar skribentens påståenden. Idag kan vem som helst kan leka auktoritet och ingen säger emot eftersom ingen längre förstår eller bryr sig om skillnaden på sant och falskt.

Lokko tycks betrakta musikhistoria som en ursäkta för att dra en "bra historia" på alltjämt rätt byråkratstyltig svenska. Diskussioner om populärmusik avlyssnas bäst genom engelska och amerikanska musikjournalister. De klarar av att båda vara trogna historien och sätta en punchline.