Låga it-nördar går bankvärldens ärenden (Om deras plats i kosmos)

SvD ler förmodligen skenheligt bakom artikelns betallås och låtsas objektivt rapportera om en ny it-tjänst. Detta är inte journalistisk - det är sketen textreklam!

Nu kan den konsumtionsbesatte svensken direkt kontakta långivaren, "utan mellanhänder", för ett tillskott i kassan. Det är förstås bankerna själva som gnuggar händerna i utsikten att kunna avskeda ytterligare bankanställda "mellanhänder" och precis som med nätbankerna låta användarna själva sköta sina betalningar - och betala för det.

Det är just det här jag i gårdagens första inlägg menade med att teknologin är Satan själv om den ligger i fel händer eller skapas av låga kryp - datanördar med enda ambition att själva kanske bli en ultrarik Suckerman en vacker dag.

Visst är det fascinerande: det syns inte en anstymmelse till samma tankeenergi i detta land i frågor som t.ex. att utveckla en fungerande modell för medborgarlön parallellt med att bankmonstret spyr ur sig sin arbetskraft och mer och mer börjar likna en superdator och en pytteliten styreleseelit som utkvitterar gigantiska utdelningar på bankens myriader små transaktioner. Vad i h-e sysslar regeringen Löfven med som inrättade och sedan raskt åter sparkade sin "framtidsminister"? Hur intelligensbefriat kan ett folk bli innan marken viker sig under deras fötter och de faller ner i det bottenlösa Tartaros - mörkret som väntar för dem för vilka Helvetet inte är bestraffning nog?

*****

Se även popjournalisten Lokkos olyckliga ordkombination, "avgrundsdjupt blå" (låter som en paradox eller t.o.m. kontradiktion) som kommenterades 2015. Då gled jag in på frågan om Tartaros. Den grekiska mytens beskrivning av Tartaros gränslösa mörker lånar sig lätt till jämförelser med andra mytologier, där t.ex. den zoroastriska dualismen som Jesus direkta lärofäder övertog som läran om Ljusets och Mörkrets andar och där Den Onde är en aktiv kraft i sig och inte enbart, som förskönande filosofer velat ha det, en (relativ) brist på godhet. 

Om Ondska existerar som en aktiv substans eller kraft (Djävulen/Satan) är dess natur således gränslöst negativ. Likt svarta hål, Kronos, bankvärlden och pengarna sväljer den alla dumma nog att gå nära Avgrunden. Om inte svenskarna märker att vi redan handlöst faller i Tartaros, är det för att vi är så tillvanda att slösa och sätta större fotavtryck i miljön än något jämförbart land i världen. Rudbeck hade kanske symboliskt rätt: vi var och ÄR den sjunkna kontinenten Atlantis, vars folk, ju enligt Platons berättelse, trotsade gudarna. 

I vårt fall noteras en relativ likgiltighet för något utöver det livspussel vi trasslat in oss i och det enskilda, snart terminerade livsprojektet. Det är denna apati för de Stora Frågorna som gör IT-fascismen i svensk tappning så alltigenom ond och lågsinnad. "Money money money", som Björn Ulvaeus en gång drömde högt.

Sådana här själar återvinns inte i universum. Synske Edgar Cayce förklarade att en del själar, med en hopplös serie resultat "går till Saturnus" efter sin död. Med Saturnus menade han då inte planeten utan den medvetandenivå som planeten representerar. I Saturnus mals de ner som inte varit till någon nytta för den goda världsutvecklingen och återvinns sedan som något slags diffust grundstoff i de världar ovanför vår synliga, där grundvalarna till vår synliga värld läggs. En vacker dag kanske DNA-forskningen kommer att kunna knyta an till denna berättelse, men f.n. är det metafysik. 

Edgar Cayces märkliga skröna i trans påminner besynnerligt om den romerska guden Saturnus grekiska förlaga, den sammanblandade figuren Chronos (tiden)/Cronus (skäran/lien), som ju åt sina egna barn. Den det vara i rollen som Fader Tid Cayce talade lömskt ur trans, och egentligen bara sade, för vissa "kroniskt" improduktiva själar tar tiden slut? Bygger själens överlevnad genom många liv på att den visar resultat inför de högre makterna? Är himmelriket bara en spegelbild av den jordiska onda Arbetsledaren som piskar sina slavar i den heliga Produktivitetens och Lönsamhetens namn? Bevare mig då väl!

Sanningen är troligen att Cayce under självinducerad hypnos använde ordet själ i lite olika mening. Jag läste igår den nyplatoniska filosofen Proclus (någon sade mig att han stavas Proklos på svenska, men sak samma, vem känner ens till honom i detta land?). Även P komplicerade för sina läsare genom att till exempel använda själens typ av tankeverksamhet som synonym för själen själv. Man måste läsa honom noga för att vad dianoia står för i ett visst sammanhang. 

Dianoia som själens "kognitiva stil" innebär diskursiv tanke, den som tar sig från punkt till punkt över tid, "resonerande" helt enkelt. Den bygger upp en fragmentarisk avbild av den verkliga världen som i det gudomliga Intellektet - bortom tiden - hela tiden bidar i sin egen fullhet. Gud tänker alla tankar samtidigt och ser helheten vilket ingen själ kan göra. 

Jag tror man kan se själens dianoia varje natt i drömmen. Drömscen fogas till drömscen och det finns någon diffus förnimmelse av tid även i denna fluida värld. Man kan t.ex. i en mardröm uppleva en situation som aldrig vill ta slut. Det är inte så märkligt att drömmens tankestil påminner om den vakna människans sätt att resonera och "ta in" situationen stegvis och bearbeta den mentalt, fast då med "realismens" saturniska filter påkopplat. 

Kanske menade Edgar Cayce med själar som går till "sopstationen" Saturnus för återvinning, att det bara är själens lägre del (exakt var gränsen går törst jag inte spekulera i) som kopplas bort som ett förbränt raketsteg vid rymdfärder och "mals ner" i Saturnus - här gissningsvis i den astrologiska rollen som materiens herre, dvs. Saturnus i dess negativa härskarskap över Jordtecknet Stenbocken. Tecknets naturliga anknytning till det 10e huset, ett av den hinduiska astrologins "resurshus" (artha) och dessutom det hus där resurserna ackumuleras liknar mycket 10e husets som Övermakten eller Staten och "resursackumulation" blir förstås den hungriga statskassan! "Universum" kräver alltså tillbaka stoff som inte omsätts och är "lönsamt". Hemska tanke - nu börjar kosmos likna borgarnas helvetesvärld igen, där en tankeväckande text som den här måste vara "lönsam", "bära upphovsmannens kostnad" - annars kan den lika gärna aldrig vara skriven. 

Det är inför den här ondskan - som synske Edgar Cayce tycktes beskriva - som antiken också såg en negativ reaktion mot kosmos i de så kallade egyptiska och syriska gnostikerrörelserna, en serie religiösa system som alla hade det gemensamt att man betraktade kosmos som en ond demon och de sju planeterna som besmittelser som fäste sig vid själen när den sänkte sig ner i det svarta hål vi kallar Jorden. Måhända är det vår planet - längst in i det antika kosmos som är Tartaros, varur, enligt den grekiska myten, till sist ett ljus sprang fram. 

Talar den gnostiska myten helt enkelt om själen som sjunker ner genom de sju planetsfärerna och "missfärgas" av planeternas karaktärer, sedan går in i beckmörkret (inte alls "avgrundsdjupt blått" som Lokko språkdövt ville ha det), in i moderlivet, så att det ljus som sedan ses i detta mörker är vad spädbarnet först ser då det föds fram ur moderns innanmäte? Denna världens ljus följer på Tartaros mörker. Själen har nu hamnat i bak-och-fram-vända världen - en värld bisarrt utsmetad över ett sjok tid jämfört med den eviga värld den kom från och där själen verkligen ägde! (Jag har tidigare funderat över ordbilderna Tartaros och Taurus - Oxens tecken vari moderskapets Måne sägs vara "upphöjd"...)

Istället för att i sina bästa stunder befinna sig i evigheten via sin nobla anknytning uppåt, mot det gudomliga tankeinnehållet i Nous (Intellektet), valde själen att stirra ner i Avgrunden. Efter sitt "gränslösa" fall i mörker finner den sig strax fångad i en gravliknande fysisk kropp och i ett kosmos som ser omvänt ut jämfört med när själen först frestades att vända sig bort från sitt ursprung och stirra ner på andra som snubblat. Själen ingår nu, som människobarn, i det fallna (vinglösa) kollektiv själar som alla PROJICERAR sin karma utanför sig själva så att summan av alla dessa ångestladdade projektioner bildar den filmtunna hinna Satans barn - materialisterna - kallar "den enda verkligheten". 

Det ligger i sakens natur att alla som kommit så här nära "materien" eller Den Onde själv också vill känna materiens brutalitet. Därför skrubbar man knäna när man snubblar i den här helveteshålan som världens makter försöker lura i människan att det är den enda värld de har att välja på. Men själarna på jorden kan också bestämma vilka ledarna är och vilka direktiv de är villiga att acceptera. I många väl fungerande och insiktsfulla kulturer är t.ex. rituellt självmord att föredra framför att bli som en svensk, som tiger och slavar på och ingenting alls vet om livets möjligheter.