För vilka läsare skriver tidningen?

För att få ett hum om riktigheten i min gissning om något "bitterljuvt" hos den nya Nobelpristagaren, ögnar jag igenom ett porträtt i Aftonblaskan. Det kanske var fel ställe att söka en litteraturanalys, men om inget annat brukar tidningens kultursidor innehålla goda tankar.

Men trots dålig belysning och nattrötthet i ögonen blinkar varningslampor flera gånger innan jag slutligen stannar inför den här återvändsgränden:

[F]ramför allt så menar han att den sparsmakade realism hans romaner består av kommer sig av att i en tid när bildmediet är så mycket bättre på detta, så kan romanen nöja sig med att antyda några betydande detaljer.

Författarens "Sparsmakade realism" och romanens begränsning till "några betydande detaljer" är analoga led, men när journalisten påstår att "bildmediet är så mycket bättre på detta", rycker texten mattan under fötterna på Nobelpristagaren. Om bildmedierna överglänser romankonsten i dess forte, då finns ju ingen anledning alls för Ishiguro att skriva!

Slappt tänkt och dåligt skrivet i ett hafsverk där jag känner igen Wikipediaartikelns text om japanens barndom och flytt till England eftersom jag läste samma rader igår, i samband med hans feminina  och världsfrånvända horoskop. 

Solen i Vågen och Månen i Fiskarna bekräftas av hans ord "skulle ha tvättat håret om jag vetat vad som var å färde". Lite information gav AB-artikeln, så långt jag läste, den, två romaner nämns där i båda fokus tycks ligga på kvinnan och där en död kvinna har en roll i den ena. Vågen och Fiskarna igen. Det "bitterljuva" jag såg i en Våg vars disponent Venus redan gått in i dödsskuggans Skorpionen verkar stämma perfekt; författaren säger sig har skrivit för att bevara minnet av ett Japan som nu närmast har försvunnit.