 |
| Lärda män diskuterar kosmologi. Italienaren Tito Lessi (1858-1917) kallade sin målning Galileo & Viviani. Lärjungen Viviani till vänster av männens respektive kroppshållning att döma. |
Det är långt ifrån alltid att bloggaren först googlar runt och samlar fakta för att framstå som allmänbildad besserwisser. Desto roligare därför att i efterhand hitta bekräftelser på egna iakttagelser som, det medges, var ren spekulation vid skrivtillfället.
Ett ofta repeterat exempel på det är bloggarens påhitt med den "sataniska axeln" som några år senare dök upp vid läsning av den antika romerska lärdomsdikten Astronomica. Texten nämnde samma axel som något negativt men nu under namnet Tyfon, jordmodern Gaia monster till son och inte helt olik en satan (hur nu en sådan ser ut).
Idag landade den sista olästa inbundna kopian på Amazons marknadsplats av historiken Benson Bobricks neutralt hållna genomgång av astrologins historia, The Fated Sky (2005, Simon & Schuster). På skyddsomslagets flik inleds texten med följande stycke:
In a horoscope cast in 1647 for Charles I, William Lilly, a noted English astrologer, made the following judgment: "Luna is with Antares, a violent fixed star, which is said to denote violent death, and Mars is approaching Caput Algol, which is said to denote beheading." Two years later the king's head fell on the block.
"Astrology must be right," wrote the American astrologer Evangeline Adams, a claimed descendant of President John Quincy Adams, in a challenge to skeptics in 1929. "There can be no appeal from the Infinite."Mäktigt slutord från Evangeline Adams!
Hur jag kom att inkludera den onda stjärnan Algol på bloggen var inledningsvis också en spekulativ tanke: det astrologiska fragmentet från de sekteristiska judiska Dödahavsrullarna innehöll något i "Oxens fot" som skulle motsvara en som "gör ont" och tycktes matcha Algols position i Oxens 3e grad.
Misstanken stärktes av den lärda judinnan Diana Rosenbergs sajt och hennes artikel om Algol. Där var mitt intresse mättat tills texten på bokfliken. "Caput Algol" var en ny beteckning men googlingen hade svaret: caput är huvud på latin, oklart om det även är huvud i bemärkelsen ledare eller chef men det verkar troligt, tänk "kap-ten".
I samband med några minuters forskning (av just det där ytliga slaget jag föraktar!) upptäckte jag också att Wikipedia har uppgiften om det äldsta omnämnandet av den onda och mystiskt blinkande stjärnan: det finns i en 3200 år gammal egyptisk förteckning av "tursamma och otursamma dagar" (där Algol naturligtvis är förknippad med det olyckliga).
Sajten ConstellationsOfWords ger nästa historiska nedslag, i Claudius Ptolemaios Tetrabiblos från det 2a århundradet. Där kallas Algol "den lysande av dem i Gorgonens huvud", vilket leder rakt mot den grekiska mytologin och berättelsen om Medusa med krälande ormar till hår. Den som tittade henne i ansiktet förstenades, vilket kanhända är hur man upplever sig frysa till is inför Djävulen...
Längre ned i Wikipedias text kan man läsa att den judiska termen för Algol, Rosh ha-Satan, Satans huvud introduceras i England av en Edmund Chilmead (1610-1654) vilket knyter en full cirkel till textflikens omnämnande av engelsmännens stolthet William Lilly (1602-1681) som levde någon generation efter landets tidigare mästare, drottning Elisabets hovastrolog och alkemist, John Dee och hans unge adept, Edward de Vere, den 17e greven av Oxford (1550-1604). Den senare i sinom tid lovprisad som Englands främste astrolog och i vår tid röjd som den verklige författaren bakom verken tillskrivna "Shakespeare" och många fler Elisabetanska texter.
Omslagsfliken till The Fated Sky tar upp tråden:
No less a figure than St. Thomas Aquinas, the medieval theologian thought not [astrology] incompatible with Christian faith. There are some two hundred astrological allusions in Shakespeare's plays, and not one of their astrological predictions goes unfulfilled."
Stämmer detta, var författaren bakom Shakespeare verkligen en hängiven fatalist och gudstroende. Greven av Oxfords förgyllda "Geneve-bibel" (ett praktverk) är fullständigt nedklottrad invid viktiga bibelställen (varav många enligt Oxfordianen Hank Whittemore kopplar direkt till "Shakespeares" pjäser), och uppenbarligen såg greven lika lite som katolikernas normerande teolog Thomas någon djupare motsättning mellan astrologin och Guds allmakt.
Man kan tillägga att Oxford också slukade antika klassiker då det var renässans i England och han bör ha mött samma nyplatoniska tänkare som den här bloggen fört på tal, inte minst Proclus (400-talet) som förklarade att människans fria vilja är en chimär och att ju renare ens intellekt är, desto tydligare förstår man att Den Ene är den enda som håller hela den här cirkusen i rörelse! Naturligtvis är planeter och stjärnor också perfekt koreograferade eftersom de bär spår av "gudarna i Guden". Misstaget, hade romaren Plotinus sagt ett århundrade tidigare, vore att tro det är planeterna som orsakar händelserna på jorden, den som ser orsak och verkan har krympt sin förståelsehorisont för mycket! Detta är inte mekanik som ett ingenjörsland som Sverige skulle försöka reducera frågan till (för att sedan förneka astrologins giltighet).
Faktum är att Benson Bobricks historiebok verkar mer lovande för förståelsen av det Elisabetanska Englands astrologi än vad den på bloggen flerfaldigt kommenterade Shakespeare and the Stars levererade. Den boken var, om sanningen ska fram, en rätt ytlig mix av "grundkurs i västastrologi" och en habil genomgång av sex Shakespearepjäser genom vilka författaren och språkläraren hjälpligt förankrade sin teori om att "Shakespeare" använde astrologiska motiv som övergripande teman, vilket färgade både handling och enskilda rollfigurer.
Tydligen kan Bobrick berätta om mångfalt fler astrologiska allusioner i pjäsmaterialet och alltid presenterat som förutsägelser som slår in. Kort sagt, greven var hängiven den mer fatalistiska tolkningen av vår tillvaro, vi föds till ett Öde som på det hela taget ramar in våra liv och det är bara själens syndafall till ego-perspektivet som hindrar oss från att se det. Stoisk likgiltighet kan vara den bästa lösningen om man ser tidens tillkortakommanden men saknar "himmelens mandat" att agera för förändring..
En, likt bloggaren, som varken roas av teater eller att läsa Shakespeare som litteratur (vilket de bästa Oxfordianerna tydligt visat att det är, kodad litteratur som måste studeras noga efter hemliga fingervisningar om aktualiteter i det samtida England), gjorde Shakespeare and the Stars ändå nytta genom synopser av de sex pjäserna och goda om än rätt enkla analyser ur den arketypiska psykologins perspektiv.
*****
Så upptäcker jag ytterligare en bekräftelse på en tidigare spekulation. Efter några tidiga exempel tyckte jag det var svårt att avgöra hur "ond" Algol egentligen var, men lutade åt att stjärnan stod för lite varierande egenskaper. Ibland var den harmlös och inte mycket mer än en oseriös gycklare! Och nu ser jag precis samma tanke hos ConstellationsOfWords: araberna tog troligen sitt namn Ra'as al Ghul (Demonens huvud) från Ptolemaios och "det arabiska namnet betecknar bokstavligen en hyssmakare". Sajten tillägger att namnet lever vidare in i vår dag genom berättelsesamlingen Tusen och en natt (Arabian Nights).
På den här bloggen var det inlånet av trickster-figuren (från de nordamerikanska indianerna) som närmast perfekt motsvarar arabernas "hyssmakare". Man förstår nu bättre hur de gravallvarliga munkarna i Dödahavsklostret vid Qumran vägrade tillträde för medlemmar vars oseriösa lättsinne stod att läsa via en högaktiv Algol i deras födelsehoroskop! Jämför den nya ledamoten i Svenska Akademien, som har Algol som sin "samtalspartner" via Merkurius i 1a i opposition till Algol i 7e partnerhuset! Hade förmodligen inte varit okej med Ljusets barn i den första judekristna rörelsen.
Jag har en misstanke om att denna protokristna rörelses astrologi var ganska primitiv, inte mycket smartare än det grekiska mottagandet av Babylons vishet. Grekerna missade ju att babylonierna tog fasta på stjärnhimlen och zodiakens långsamma bakåtrörelse (i förhållande till vårdagjämningen eller annan referenspunkt) Grekerna grabbade överilat det fascinerande systemet men gjorde precis som folket i Indien: tappade bort vitala delar av grunden. Enligt assyriologiprofessorn Francesca Rochberg användes staden Babylons koordinater ända in på 800-talet för att beräkna horoskop för människor födda i Indien! Hellre än väl, om man säger så.
*****
Indiernas oreflekterade härmapebeteende får mig att tänka på ett annat folk som också så hungrigt importerat det utländska stoffet att de gapar över mer än de kan svälja: svenskarna och deras obegripliga USA-vurm. Förklaringen till att vi dyrkar tramset - hamburgarna, ytliga Hollywoodfilmer - från världens värsta mördarkultur, kan bara förklaras av Sveriges eget avlägsna förflutna.
Vi var också en mördarnation en gång i tiden och som vikingar tog svenskarna slavar och sålde med god förtjänst på sina "affärsresor" till mot handelscentra där astrologin en gång föddes. Vikingarna ansågs enligt gamla bevarade rapporter som värsta slöddret (Frankopan - The Silk Roads, a New History of the World) och landet har alltjämt en stor portion av denna gamla primitivism kvar.
Ännu i 1974 års nationalhoroskop avslöjar det 8e huset gammal dålig karma som ännu inte tappat all glöd. Här finns en grundton av förpsykologisk naivitet, en materialistisk, ful och brutal sälle. Jag tänker på den här svenska korruptionen när jag ser Persbrandt och hans manierade bastoner då han gör reklam för någon nätcasinotjänst som ska locka den primitiva svenska underklassen att återigen spela bort hela sina disponibla inkomst. Hur orkar han med sig själv i detta hor för bara pengar?
I Persbrandts persona ser man svenskheten som den en gång var: en omoralisk och självisk viking, en del av mänskligheten som kommit rejält på efterkälken. Gårdagens nazimarsch i Göteborg är ett annat minne av vad som ännu lever i det svenska folkdjupet.
De lösa trådar om Algol på nätet skrevs några dagar tillbaka i tiden men fick här ett spontant tillägg i avslutningen om primitiva svenska materialister i historia och nutid. Omedvetet gick förstås bloggarens association till Algols störning i 8e huset av just disponenten till det svenska folkets kollektiva psyke (Månen).
Persbrandts karta har inte varit framme till besiktning på så länge att jag helt glömt innehåll. Finns något Algol-artat och okynnigt/oseriöst även här?
Förstå mig om jag väljer vid månascendenten för en skådespelare medan jag på sistone börjat använda solascendenten för makthavare. Även om en framgångsrik skådis skulle kunna betraktas utifrån den agerande och ledande Solen är Månens eget tecken Kräftan dominerade som ascendent för de skådespelarhoroskop jag samlat in med känd födelsetid. Månen är inte den "äkta varan" utan just bara återspeglingen av solens ljus. Det passar därför utmärkt att en aktörs sinnelag används som riktmärke - aktören lever primärt i föreställningens eller drömmens värld med mindre Solen står förankrad i t.ex. individualitetens 5e hus (genuinitet) eller åtminstone är ett 11e-husideal man arbetar mot:
Med färgning av de tre kvaliteterna ser man att aktören primärt är en fjäderlätt typ i Ljusets kvalitet (Sattva), men också materialistisk och äregirig i sin tanke. Månen i expansionshungriga Skytten drömmer drömmen om en firad Sol-karriär i 10e huset och "ankaret" Saturnus i 2a huset för den egna ekonomin indikerar en anstötlig sorts karriärist: han som bara gör det för pengarna, för en solid materiell grund att stå på!
Inte konstigt att Venus här tecknar "hora för pengarna" i tecknet för dess "fall" och som verksam illgörare för Skytten i 1a (och dessutom skamlöst och inför öppen ridå: 10e huset). Det intressanta är att Persbrandt i Ljusets kvalitet inte gjort några försök att dölja att han är ett praktsvin, det är fascinerande! Samtidigt bottnar detta troligen i ett försök att maskera sin sårbarhet...
Det jag alltid retat mig på, inser jag nu, är diskrepansen mellan Persbrandts lätta och rätt beskedliga natur (han t.o.m. har givits ett snällt utseende av naturen) och han totala brist på trovärdighet när han stämmer ner rösten och försöker spela tuff. Detta missljud, som inte alls passar hans verkliga natur, syns enastående väl när man sätter fokus på de tre gunas: Persbrandts ömsesidiga reception mellan kommunikationens Merkurius härskartecknet Lejonet och Lejonhärskaren Solen i den mer beskedliga trotjänaren och högra handen Jungfrun.
I termer av de fyra elementen är detta ett försök att binda samman Eld med Jord, eller att kasta ljus över "fysikaliteten". Därav alla Persbrandts excesser och tomma åthävor i yngre dagar. Sattva antyder en så sensitiv själ att han förmodligen spelat värsting för att skydda sig själv från sig själv.
Om vi släpper kravet på Djävulens bokstavliga närvaro via stjärnan Algol, och istället betraktar all falsk förställelse som ett tecken på Djävulens - den Falskes - närvaro i en människas liv, då måste Persbrandt få 10 poäng av 10 möjliga.
Månen i Eld baserad på en empatisk Jupiter-hemma-i-Fiskarna ger en "negativ sensationalism", under Elden finns det negativt polariserade vattendjupet och söker dra ner Persbrandts psyke så att han är på gränsen att förlora sin själ i sitt eget gränslösa inre. (Jag tror jag talade om "eldvatten" eller alkoholism i ett tidigare inlägg om honom.) Detta är att gå över till andra sidan, dö, och troligen är hans kompakt manierade beteende också till del en följd av Jungfru-Solens vansinniga rädsla och skräck för detta inre djupet (Jupiter-i-Fiskarna i 4e, tänk sirenerna som lockar sexsvultna sjömän ner under vattnet.). Därför spelar han så gärna stöddiga roller.
Den lodräta axeln i detta sinnelagshoroskop (Jungfrun/Fiskarna) påminner om en xenofobisk signatur som regelbundet dyker upp. Men här är det Persbrandts eget djupaste (4e) som är främlingen han fruktar och diskriminerar mot. Troligen är det därför han aldrig blev mer än en lokal svensk begivenhet, trots ett par småroller utomlands. Och nu nöjer han sig med "stora och lätta pengars" Jupiter genom dålig casinoreklam.
Han ÄR det låga Sverige i ett nötskal, den sorgliga nationalsjälens hopp om att komma åt andras pengar (8e = 7e husets, dvs. andras pengar). Det finns en satanisk drivkraft i Sverige som alltid kommer att försöka plundra sina egna när de efter arbetat liv blir pensionärer. Svenska nationalsjälen är en parasit som äter på sig själv!
Är detta gamla Fattigsverige är det skrämmande hur det som en gång var yttre fattigdom och svält kom att placeras på insidan av folkkroppen som en gammal surdeg i 8e huset för dålig karma som ännu jäser en smula. Bloggen har ofta kallat Sverige för landet som gav sig hän till Djävulen (=sekulärt och materialistiskt), så det är passande att det får sig ett omnämnande även i ett inlägg som samlar in några lösa trådar om Algol.