HASSEÅTAGE |
Av den uppsjö av texter som publicerats efter Hasse Alfredsons bortgång läser jag enbart Jan-Olov Andersson i AB och minns åter hur mörker och död varit ett återkommande tema, inte minst rekapitulerar Andersson den märkliga Ägget är löst (1975) som jag hade glömt bort.
Här ovan Hasseåtage enligt den naturliga zodiaken där Väduren eller jag-principen (skt: ahamkara) startar hela föreställningen. Sanskrittermen har en konnotation av "falskt ego" vilket stämmer eftersom vår värld enligt Platon hade ett "fel" inbyggt vilket kunde ses i fenomenens impermanens, de framträdde, varade för en tid och dog sedan. Så betedde sig inte den verkliga tillvaron, den är alltid "på" och slår aldrig av. Astrologiskt kan man dra Platons gräns mellan det genuint existerande och det "ständigt vardande" (men aldrig varande) mellan den supralunära och den sublunära domänen och man tecknar dem via den positiva polaritetens Eld- och Lufttecken och den negativa polaritetens Vatten- och Jordtecken.
Det är allt som knådats av vatten och lera till organiska levande figurer som tillhör den overkliga eller åtminstone tillfälliga halvan, Platons inbyggda "systemfel". (Naturen, vitt fattad, är evig men åstadkommer detta genom att förtära sina egna barn, "recycla" dem!)
Luftens andar fyllda med kognitionens Eld, det är vilka vi egentligen är. Missa inte att alla horoskop drivs av eldplaneten Solen, så en avsaknad av t.ex. Luft i en karta degraderar inte automatiskt människan till ett simpelt idisslande djur - statens arbetslinje! - men kan mycket väl innebära att andra frågor än de som rör människan får högre prioritet. Se bara Brunkol Dambergs ointresse för allt annat än affärer som gynnar statskassan. Bara Jord och Vatten så långt ögat kan se i den kartan!
Hasse Alfredson hade den här akuta gränsdragningen mellan evigt och temporärt inskrivet på sin himmel på det kanske mest smärtsamma sätt, genom omaka sol- och måntecken. Dessa är en viktig axel och hela kärnan i människoödet. När Solen står i supralunär Luft och Månen (med dess begär) intar sin naturliga, sublunära natur i ett Vattentecken, uppstår denna klyvnad i naturen - jag brukar kalla Luft/Vatten-dikotomin för en "dissociation" då den rationella själen (Luft) inte har någon väsenslikhet med den irrationella själen (Vatten). Universums förnuftsbaserade essens (dess logos) är en annan än den lägre naturen. Hinduismen har astrologins tudelning på denna kosmologiska nivå och skiljer mellan Gud som inneboende världsande, Purusha, och det lägre stoff, Prakriti, som väntar på att animeras, formas och bli till temporära ting och levande varelser.
Det är just främlingskapet mellan Luft och Vatten som bäst förklarar Alfredsons hans improviserade prat som vilt och utan inkonsekvent kunde hoppa från det ena till det andra och ofta var lite tramsigt (jämför Monty Pythons flygande cirkus från 1969-74). Barnsligheten, som han hade så lätt att plocka fram, är ett distinkt drag hos soltecknet Tvillingarna, vars härskare Merkurius tecknar barnstadiet från fyra när tal och förmågan att intellektuellt manipulera objekt fast de inte är fysiskt för handen, utvecklas. Den här fasen bryter den hinduiska "protopsykologin" vid 14 när nästa planet, Venus, tar över, och relationen med det andra könet plötsligt blir intressant.
Den från väst avvikande hinduiska läran om planeternas aspekter har mig veterligen aldrig förklarats och jag har inte lyckats knäcka gåtan. Jag har misstänkt att den har med hinduisk musikteori att göra (toner och deras relationer), man har inte tagit mig tid att forska i saken. Ett är dock klart, genom att placera var planet i första steget (första huset) ser man direkt hur t.ex. den andra av Mars två "specialaspekter", 90-gradaren och 210-gradaren, direkt för oss till det åttonde dödshuset. Mars härskar naturligen som den lägre, infernaliska och mörka elden (Tamas guna, Mörkrets kvalitet) över Väduren vilket antyder just det jag tidigare sade, att zodiakens debutant och vår ahamkara (ascendent eller angörelsepunkt i denna kropp i denna värld) är produkten av mörkare krafter än atmans (själens) egna. Solen som vår identitetsmarkör är ju eld av det ljusa slaget (Sattva guna).
Mars är således naturens fortplantningskraft, libido, och det faktum att tingets verksamma orsak, redan när det tar sig en kropp, redan i första steget pekar ut sin förestående död via den för Mars unika 210-gradersapsekten, ser ut som en tanke. Fenomen som skapas ur den infernaliska elden kommer att dö och återvända dit. Det som anstår en människa under hennes levnadsdagar är inte att "jobba jobba jobba" som staten och "samhällskontraktet" säger, utan att lösböra sig ur infernos järngrepp och finns den ljusa elden, finns Solen, hitta sin egen andliga och eviga identitet! Hasseåtage må ha bidragit med mycket av både skratt och social medvetenhet, men i Sverige, landet som sålde sig till Djävulen, existerar inte ens den högre vägen i det officiella programmet.
I något sammanhang pekade en astrolog ut att talet 7 är det enda som inte fungerar vid delning av zodiaken i ett antal tårtbitar. Alla andra tal producerar två eller fler exakt lika stora delar, men inte sjutalet. Det sjunde tecknet Vågen ligger exakt halvvägs genom zodiaken och indikerar en balansfunktion, den är ingenting i sig men just vad de kloka kineserna kallade "den gyllene medelvägen" och någon lika klok grekisk tänkare formulerade som "inget i övermått".
Det verkar onekligen som att insikter om karmalagen fick zodiakens skapare att "upphöja" gränsdragaren och Lagens exekutiva arm Saturnus i just sjutalets tecken Vågen. Sagda astrolog (vars namn jag har glömt) påpekade därför att sjutalet indikerade något som inte var av denna världen, en anomali i siffernissarnas överförenklade tillvaro och en påminnelse om något annat. (Redan det faktum att 7e huset ockuperar världens västra hörn och därmed symboliserar andesjälens/Solens utgång eller symboliska död från denna värld, pekar i samma riktning.)
Romaren Plotinus illustrerade alltid själen med gudinnan Afrodite (Venus) och det ser ut som mer än en slump eftersom Venus härskar över Venus i den positiva polariteten, i Lufttecknet Vågen. Genom Saturnus upphöjelse i själens tecken ser vi samtidigt hur Saturnus, herre över sig själv bildar en sjua, en anomali ur perspektiv av den "eviga" stjärnhimlens tolva. Egyptiska gnostiker på gränsen till vår tideräkning blandade Platon och judendom och kom fram till att kosmos ("sjuan") var något annorlunda och ondskefullt, ett demoniskt system där människans själ hade kastats in i och nu befann sig på botten av (planeten Jorden). Det gällde först och främst att befria sig så att man åter fick kontakt med "åttan" (Ouranus, den eviga stjärnhimlen). Fanns det fler människor som förmådde utföra ut-ur-kroppen-resor i antiken? Har människosläktet tappat andlig vigör under de senaste tvåtusen åren?
Att hinduisk astrologi gör Saturnus och Venus till planetära vänner indikerar att själen har sitt goda rotat i Saturnus, dess fader eller upphov. Därför har den här bloggen i åtta år kallat Saturnus "själens form". Men bara om Venus orienterar sig mot sitt logos, sitt upphov. Venus i sitt negativa härskarläge i Oxen - ta inte anstöt innehavare av denna placering, vi diskuterar metafysik och inte personhoroskop nu! - illustrerar istället själens avfall från sin himmelska anknytning, och dess val av det jordiska, det tillfälliga, det som enbart kittlar sinnen på den modifierade djurkropp som ett tidigt inflöde av andeväsen till jorden kreerade genom att förstöra den ursprungliga Skaparens konstverk.
Henoks bok nämner myten om de fallna änglarna som kopulerade med djur och bildade en ny ras, och det finns många besläktade myter som påminner om att människan är en avart, en sjua i tolvan om man så vill. Eftersom själens öde hänger i Vågskålarna i just detta tecken, kan man kanske betrakta Venus i tecken nummer 2 som resultatet av själens fall. Den köttsliga Oxen kommer då att representera den själ som valde att förbinda sig med köttet (materien) istället för att hålla fast vid sin Fader eller sin källa. Även Platon återberättar en gammal myt om hur själen klyvs i 2, motsvarande den degraderade Venus i härskarläge i den sublunära halvan av zodiaken.
Hasseåtage var inte enbart spralliga, det fanns något vemodigt och mörkt i deras produktion. Och det är uppenbart genom en partnerjämförelse att de båda möts via sina animala sinnen, i känslans värld, i Vattenelementet dvs. i naturvårdens men också oegentlighetens värld, den som varder och varder men aldrig når fram till målet. Vatten har inte Luften eller anden som destination, naturen är en fallen del av skapelsen, sade de egyptiska mystikerna vägledda av äldre traditioner. Det svenska radarparet möttes också mycket typiskt i dödens tecken Skorpionen, där Hasse hade sitt naturliga sentiment (Den enfaldige mörkdaren - jfr den här bloggens test av horoskop för mördare).
Eftersom Tage hade Döden själv, Saturnus, i samma tecken, är det uppenbart varifrån deras seriositet och miljöaktivism kommer, astrologiskt. Saturnus i Skorpionen - död i dödens tecken - kan låta som ett extremt deprimerande omen (och blev det också, i termer av artistens livslängd) men multiplicera två negativa tal och du får ett positivt. Saturnus i Skorpionen kan således läsas som att "nog fan måste det sättas en gräns även för korruptionens princip!" Och där är Hasseåtages miljöaktivism i Äppelkriget och deras hån av giriga svenska företagare. Ja herregud, denna blogg låter faktiskt som en blek kopia av Hasseåtage i deras tirader mot naturen när den förfallit till sin mest urartade girighet! Där ser man hur märkt av en tidsanda och dess ledande gestalter man kan bli! Se bara ett av de mer flitigt använda taggarna: för närvarande 170 inlägg under "girighet"!
Är själv född siderisk Våg-ascendent där ascendenthärskaren (ouch!) Venus placerat sig i sitt "2a hem" i Oxen, och alltså i 8e underjordiska huset - tillsammans med solen dessutom...
SvaraRaderaSolen är väl en "illgörare" för Våg-ascendenten så den kanske gör bäst i att hålla sig undan där i 8e och som livsuppdrag bränna bort gamla materiella synder. Även Venus här borde ju kunna läsas som potential till någon form omvandling när det gäller relationen och kärleken till den illusoriska materien - vid en välvillig läsning :-)
Astrologin dramatiserar! Det finns mängder med "legitima" yrken som kan knytas till 8e huset och just att Vågascendenten indikerar den jämvikt som så lätt kan rubbas, är heller inget man kan helt bokstavligt. Eftersom du har en verksam välgörare (Venus) och en verksam illgörare (Solen) i samma hus blir budskapet mixat, dvs. en del av dramatiken försvinner. Venus är "handtaget" till din fysiska person och därför ett välgörande stöd även om du skulle ha som jobb att gå "genom dödsskuggans dal" (8e huset), om du är med på resonemanget.
RaderaPå en djupare nivå kan det stämma att Solen (den andliga identiteten) har en fot i graven från dess förra jordeliv men vad det i praktiken innebär vet inte jag något sätt att locka fram ur den principskiss som är vad horoskopet är. Själv har jag ett medfött ärr under hårfästet från ett pistolskott som avslutade mitt förra liv och inte förrän i 40-årsåldern kom under två nätter drömmar om ett liv i staden Pisa som knöt an till en väpnad skottlossning (mellan Mussolinis fascister och kommunister). Detta var tydligen slutet på ett liv som bara varade i cirka 30 år. Redan i barndomen hade jag fantiserat om att jag haft en lillasyster som JAG vådaskjutit till döds, men årtionden senare visar drömmarna att det var fascisterna som sköt åt vårt håll och min åttaåriga dotter träffades inför mina ögon, sekunderna innan jag dog. Väldigt likt barndomsfantasin men med en skillnad: det var en dotter och inte en liten syster! Själens minnen kom igenom i grumlad form.
Med ascendenthärskaren Venus i 8e _kan_ det tänkas att också du har en fysiologisk egenhet som är ett minnesmärke från ett tidigare liv. Om det livet inte slutade i ond bråd död kan Venus i 8e indikera att du liknar ditt förra jag väldigt mycket i din nya kropp. (Men vem kan vara på båda ställena samtidigt och bekräfta detta?) Samtidigt är 8e inte den bästa platsen att söka det specifikt föregående livet. För detta läste jag att hinduerna hellre studerar det 12e, som just lämnat ascendenten och i den meningen är vad själen nyss lade bakom sig. (2a huset blir nästa återfödelse som står på tur!)
Åttonde är ner en allmän slasktratt, och kan antyda attitydlåsningar som inte längre är åtkomliga för tanken men heller inte helt lämnat ”systemet” – och dessa attityder kan vara en ”satt” eller fixerad reaktion på något tidigare liv. Jämför ”goda karmans” 5e hus där man hittar talanger. Omvänt indikerar 8e saker som kan blockera. Hinduernas planetära cykler visar att Venus cykel och återkommande sub-cykler bör vara gynnsamma men att Solen inte är det. Med andra ord inte ett jordeliv destinerat för de riktigt stora milstolparna. Med det sagt, hittar man ofta celebritetshoroskop med ett och annat i något av de ”onda” husen (3, 6, 8, 12) men då finns det förstås tursamma budskap som kompenserar.
Sedan kan man ju förstås diskutera vad som är att anse som "stora milstolpar" här i livet ;-) Kan ju känna att mycket i den hinduiska traditionen (som jag dock inte är jättebevandrad i) lutar åt en ganska materialistisk - världslig om man så vill - tolkning av budskapen; "when will I get married?", "will he be famous?", etc.
RaderaTänker att zodiaken över flera liv snarare beskriver en spiralrörelse än en cirkel, vilket också gör att tolkningen för de (världsligt?) "onda" husen kanske kan fördjupas i motsvarande grad. Vattenhusen kallas ju också för "moksha"-hus...
För mig personligen, med både nämnda viktiga planeter i 8e samt Saturnus och Jupiter i 12e (dubbel-trubbel!?) så kan givetvis sådana "djupare" tolkningar vara lockande. För samtidigt som jag är den förste att bekräfta ett stort mått av "världslig problematik", helt i enlighet med dessa budskap, så kan jag se indikationer i mitt liv som möjliggör tolkningar i fler dimensioner...
Men jag tycker det är intressant med dynamiken som uppstår när lager läggs till lager i astrologin, t ex genom att "verksamma illgörare" stängs in i "dåliga" hus - där de ju sägs stå bäst! För Våg-ascendenten blir det ju så märkligt komplext att Jupiter ses som en "illgörare" (om jag inte minns fel) samtidigt som det traditionella "sänket" Saturnus ses som den "bästa" planeten för ascendenten! Hur då läsa att båda dessa står i "dåliga" 12e? Dessutom disponerade av Merkurius, hemma i Sattviska Tvillingarna i 9e. Många lager blir det... ;-)
Har man Saturnus på sin sida, vilket Vågascendenten har, är det troligen dubbelt bra med Saturnus i 12e. Dels undanröjs den i rollen som naturlig illgörare men som verksam välgörare skulle individen i detta liv ha en omedveten influens från sitt föregående liv där Saturnus uppenbarligen hade rollen av en omdömesgill Saturnus, en som kände det rätta måttet... Jupiters tendens att skena iväg och blåsa upp tomma bubblor gör att Vågskålarna och Saturnus är en mycket bättre kombination. Saturnus står för det Reella, Jupiter är i varje läge en chanstagare. Jag lutar mer och mer åt att horoskopet funkar bäst som ett bollplank - gissningslekar typ den hinduiska fixeringen på världslig framgång (som jag också tycker mig se i den kulturen) har sin plats, men för mig räcker det att en given astrologisk placering (eller ett helt knippe av samverkande eller motsägande omen) ger ett uppslag till idéer... Någonstans finns förstås en sanning, och det går att tolka extremt orealistiskt om man bara väljer de regler som passar de egna önskedrömmarna... Men även den här bloggens lilla urval av "hinduiska regler" räcker för små tankelekar. Enda minuset är att klockslaget skulle ge så mycket mer, men det är en bristvara med offentliga personers horoskop.
Radera