Språket en helig ko eller en avstampsbräda?

Edward de Vere, den 17e greven av Oxford, som 30-årig
dirigent eller t.o.m. spökskrivare bakom sekreteraren John Lylys
debut "Euphues. The Anatomy of Wit" (slagfärdighetens
eller tankeskärpans anatomi), London 1578.
Obetalbar underrubrik med greven på sitt mest spefulla
humör: "Ytterst välgörande för de högre stånden att läsa!"
Om vandringen från ungdomlig lusta till vishetens
perfektion på äldre dagar (en mognadsprocess som helt
saknas i det sekulära Väst av idag). Greven föraktade i själva
verket de högre stånden, så det ligger dold sarkasm på
försättsbladet. Det är inte enda gången Oxford dedikerar en
text till sig själv under taget författarnamn!
Kompositören Eric Satie roade sig på samma sätt.

 
Förundrat ser jag en ledare i SvD av författaren Kallifatides och undrar när han anställdes som moderat propagandist. Det handlar om att hålla språket tydligt så att alla får en likvärdig chans, säger han. Men SvD klarar inte riktig av språket själva, för det visar sig vara en intervju AV en ledare MED Kallifatides. 

Eftersom det är det är de fattiga som inte har råd att prenumerera är de som bäst skulle behöva läsa den här texten är det paradoxalt och arrogant av SvD att göra betalartikel av intervjun. Den utan pengar får se Kallifatides första svar  tona ut i vitt:

Vem kan orientera sig om det inte finns rätt och fel? Bara den invigda, den som redan kan. Det blir en klassfråga. Om allt färre vet vad som är rätt och fel kommer samhällets kvalificerade poster per automatik skötas av den lilla gruppen som behärskar sitt språk. Då blir centrala ämbeten inte längre öppna för alla.

https://www.svd.se/kallifatides-spraket-ar-en-klassfraga

Kallifatides inledande tankar stämmer förunderligt väl in på det totala förakt för grammatik och konventionella skrivregler som adelsmannen Edward de Vere, mer känd som Shakespeare, hyste! Det mesta av hans författande riktade sig inte till folket utan skrevs ursprungligen för att framföras inför den ytterligt lilla litterata eliten i London. 

Societeten kunde sin engelska och sitt latin (om inte fler språk) och var därför med på noterna när deras mest hyllade aristokrat-poet begick det ena lustmordet efter det andra på engelska språket och, faktiskt, på egen hand födde den rika engelska vi dag känner. Det vill säga brittisk engelska, inte den svenska favoriten amerikansk engelska, inhämtad av folket genom dålig tv-underhållning och ett år i USA som utbytesstudent.

Först när Edward de Vere slarvat bort alla sina rikedomar på finansieringen av flera teatergrupper (samtidigt!) och andra lovvärda kulturella projekt (översättning av kontinental litteratur), lät han sig själv - under pseudonym - ges ut i trycket.

Jag minns hur jag kunde varenda finess i grammatiken under en period i högstadiet, men nu minns jag inte ett dyft av formalian och grammatikens alla beteckningar bara hur man skriver. När litteraturvetaren därför skildrar det som många utan kunskap kallar Shakespeares språkliga virtuositet men som egentligen är den respektlöshet överheten unnar sig när den slår sig fri och leker fritt efter att redan ha lärt in allt som bloggaren själv gjorde i skolan.

Kallifatides låter härvidlag som en humorbefriad byråkratsvensk som inte förstått att det finns två nivåer av språklig libertinism, den skadliga vi ser i Sverige och den hälsosamma tryckventil som den unga "Shakespeares" stil ledde till i Londons författarkretsar och som på den tiden kallades eufuism, en barockt överlastad stil där man ibland bytte språk mitt i en mening. Faktiskt samma invändning som dagens språkpuritaner har när de gläfser över svengelskan! 

Men Shakespeares elitistiska läsare på den tiden fröjdades över att följa de dubbeltydigheter han dolde genom språkbyten och remarkabla ordvändningar. Han skvallrade nämligen om livet på hovet, som han var en så central del av! En stor mängd texter från den elisabetanska eran skrev han under lånade namn och litteraturforskningen har förundrats över hur vissa författare i några böcker varit enastående bara för att sedan bli torftiga pedanter och prosaiker. 

Det är för att greven generöst strödde ut sina manus till vänner att publicera under sina namn som man kan tala om att en enda man, drottning Elisabets unge älskare, närapå ensam omskapade engelska språket! Det ansåg nämligen under en aristokrats värdighet att publicera i eget namn. Därför hittas mästerverk av "Shakespeare" under flera av den tidens kända namn, inte minst Edward de Veres sekreterare Thomas Lyly som publicerade (i eget namn) några praktexempel på grevens översvallande eufuistiska texter.

Här en bokdedikation till Edward de Vere av ungdomsgeniet John Donne (känd som den metafysiska poten och sedermera omsadlad till präst). Enligt en forskarteori är det Donne som här anonymt framträder under Thomas Nashes namn (vid den här tiden kunde nästan vem som helst gömma sig bakom vilket namn som helst):

To the most copious Carminist of our time [den kopiöst författande greven!],and famous persecutor of Priscian, his [bokförfattarnes] very friend Master Apis Lapis [en ordlek på den egyptiska tjurguden som alluderar till Ox-ford!]

Gentle M[aster] William [referens från 1592 till att Oxford familjärt kallades "gentle master William" vilket senare växte ut till "William Shake-Speare"], that learned writer, Reinish wine & sugar...hath this saying [här följer ett citat på latin] ... ... [slutmeningen på dedikationen till Oxford:]
I'll be your daily orator to pray that...you may taste till your last gasp and live to see the confusion of both your special enemies: small beer and grammar rules!

Greven av Oxford såg tydligen med ohöljt förakt på snålt utskänkt öl och grammatikregler !!!

Om detta säger Oxfordianen och litteraturforskaren Barrell 1944: 

"Both your special enemies, Small Beer and Grammar rules": Reemphasizing and amplifying Nashe's [Donne's] earlier reference to Oxford-Shakespeare as a "famous persecutor of Priscian [känd och normerande latingrammatiker]," these comments prove the irrepressible Thomas Nashe's keen understanding of his patron's creative idiosyncrasies. It has been pointed out the Lord Oxford hardly ranks as a grammarian purist in his private writings. And when experts examine those issued under his professional mask [Shake-Speare], they never cease marveling at the grammatical license the Bard allows himself. Dr. Schmidt devotes ten large pages of double-columned fine print in his monumental Shakespeare-Lexicon to the recording of the great man's struggle with "grammar rules."

Not only is the relationship of the noun and its adjective frequently inverted and seemingly confounded; adverbs are used for adjectives; the usually active gerund takes on a passive sense; the abstract is used for the concrete and the concrete for the abstract; prefixes and suffixes are both royally ignored; the whole is issued for a part and vice versa; with the transposition of word sometimes resulting in nothing so much as glorious verbal music.

All admirers of Julius Caesar will recall the poet's slashing double superlatives, such as "most unkindest cut"; but not so many may recall the unusual triple negative "nor never none," spoken by Viola at the end of Scene 1, Act II, Twelfth Night. Who can doubt the relish with which Nashe's patron wrote the scene in Henry VI where Jack Cade condemns Jack Say to death for having "most traitorously corrupted the youth of the realm in erecting a grammar school"?

 Till och med i de här excerpten väller Oxfords fartfyllda spefullhet ut och jämför bara de avslutande orden ur Trettondagsafton med försättsbladet överst - det är samma respektlösa briljans!

Citaten ur en "kopiera & klistra"-biografi (s. 338-41) av Edward de Veres dolda historia under en mängd tillfälligt lånade namn eller påhittade författaralias där Shake-Speare och de verk som knöts till detta namn bara är en del av hans produktion. Greven var känd som en t.o.m. mer kopiös textförfattaren än den här bloggaren som på 8 år troligen hackat ner 25.000 sidor text på den här adressen! Drivna språkforskare känner snart igen den excentriske grevens signatur även i anonyma verk. 

Det är den spanske poesiälskaren Ricardo Mena som med knapphändiga egna kommenterar på ibland bara en rad vilka inget tillför, behändigt stulit andra forskares citat som till 95-98% fyller en hel bok på 550 sidor. Det är dessutom stört omöjligt att hitta tillbaka till vissa ställen eftersom index saknas. Men betraktat som en antologi är den ändå till behållning pga. de rikliga citaten från elisabetansk litteratur och de många dedikationsbreven eller bokförorden. 

Som i exemplet ovan framgår det att många hade greven av Oxford att tacka för mycket, inte minst det litterära och intellektuella underbarnet John Donne som här dolde sig bakom Thomas Nashes namn enligt Menas (med fleras) jämförelse av bådas författarskap, huvudteman, ordval med mera.

Ju mer text jag plöjer desto mer uppenbart blir det att hela Londons societet visste att Oxford var en Tudorprins som den våldtagna Elisabet aldrig erkände som sin son. Likväl drog hon sig inte för att runt 40 förföra sin egen son, vilket ledde till att mor och son födde en ytterligare kandidat till tronen! 

Det är denna praktskandal och skam som gör att etablissemanget i England in i denna dag vägrar diskutera Edward de Vere som Shakespeare och istället krampaktigt håller fast vid den osannolika myten om lånehajen från Stratford-upon-Avon, vars enda och extremt lösliga koppling till teaterlivet av bevarade dokument att döma tycks ha varit av ekonomisk art. Som Oxfordianerna påpekar existerar INGENTING som styrker mainstream-teorin men hur mycket som helst som talar för den 17e greven av Oxford.