SvD:s fatala blunder kring BBC och deras svartlistade musik

Artisten Judge Dread i högform 1974, alla arbetarklassens
tänkbara laster finns med på omslaget till hans
Working Class 'Ero.
Strumpebandshållare debuterar på skivans baksida
och de kommer att figurera på nytt inom några år.

I linje med sin nya lågpannade profil - SvD.s gamla läsare verkar döda eller har flytt Sverige till utländska skatteparadis - publiceras på kultursidan en slags topplista över musik som BBC bannlyst genom åren.

Men tidningens research är lika usel som den nya tidens tidningsläsare och BBC:s värsta huvudvärk av dem alla, den vite dörrvakten, hamnarbetaren och sångaren "Judge Dread" med sin folkliga snuskreggae, nämns inte ens i artikeln. 

Ändå var Dread eller Alex Hughes den i särklass mest censurerade artisten i BBC:s historia! Från 1972 och framåt såldes hans skivor i miljoner - enligt Wikipedia näst mest säljande reggaeartisten efter Bob Marley. Och de blev dödskallemärkta - varenda gång.

Efter 70-talets mitt började hans udd mattas. Vändpunkten till det sämre var en (trött) coverversion på Sveriges eget stjärnskott Sylvias (Vrethammar) charterreselåt Y Viva España. Istället för Spanien valde Dread att hylla kvinnliga strumpebandshållare (suspenders) i sin lilla obetydlighet i glatt guppande reggaetakt. BBC vägrade som vanligt spela, men den sålde som smör ändå.

Jag är mest intresserad av en här fåniga artisten för att han höll sig med Englands bästa kompmusiker, samspelet mellan elbas och trumma blir inte tajtare än på Judge Dreads "blekansiktesreggae". Det var den brittiska gruppen Cimarons som deltog under många av hans inspelningar. Hur tajta de var förstår man när jamaicanerna själva tände på alla cylindrar på deras coververion av Bob Marleys Talking Blues som blev en stor hit på ön 1975.

Dreads horoskop visar en man som levde som han lärde. Allt annat på kartan förbleknar i jämförelse med den enorma livsglädje och den positiva förmåga att beröra som utgår från hans stortrigon i Eld - Sol, Jupiter och Måne - vilket kraftpaket! (Han var också utkastare på krogar under en tid.)

Soltecknet baseras dock på Mars i den allmänt övererotiska "horbockskonfigurationen" (Mars och Venus) - särskilt i de instinktiva Vattentecknen. Resultatet blir onekligen en liderlig sälle, inte alls så olik Madonna (också i huvudsak Eld och Vatten) innan hon bestämde sig för att göra karriär. Hos Dread sågs "sensationalismen" (Eld och Vatten) i dess naturliga tillstånd, med tonvikt på Eldens förbrännande livsglädje. Dread dog knall och fall på scenen - ett värdigt slut för en genuin vivör. 

Ingen ska tro att han var någon dumsnut, högre intelligens än Solen adlad av en stark Måne är svår att tänka sig. Det krävs hög begåvning för att lyckas skapa en så perfekt antihjälte som "Judge Dread" och få både färgade och vita britter att gilla musiken.