Apropå brittiska överklassens knivhugg i ryggen på Theresa May

"Dub Conference - Winston Edwards & Blackbeard at 10 Downing Street" måste ha varit en av 1980 års mer otympliga albumtitlar. Musikerna är inte ens individuellt namngivna, det är producenten och ljudingenjören som stjäl all strålglans. Som artistisk ledare för bandet Matumbi var Blackbeard alias Dennis Bovell den starkast lysande brittiska reggaestjärnan under hela 1970-talet. 

Bovell låg bakom så mycket lokal reggae konsumerad av den jamaicanska immigrantbefolkningen att han var navet i en blomstrande Londonbaserad nischindustri som dock sällan letade sig upp på de officiella försäljningslistorna. Bolagsjätten EMI lyssnade dock ner i förorternas sorl och anade pengar att tjäna - bolaget Island hade ju lyckats kränga Bob Marley till skaror av blekansikten och det tåget ville EMI också åka på.

Matumbi fick kontrakt och släppte 1978 fenomenala albumet "Seven Seals" (både musikaliskt, fyllt av härliga hooks och med långa passager av tung roots reggae). Skivan följdes några skickligt framförda men mindre memorabla album innan EMI insåg att det aldrig skulle bli några stora pengar på gruppen och avslutade förbindelsen.

Empire Road - tv-serie på BBC om livet i en invandrartät förort

  
Matumbi spelade in "Empire Road" till en kortlivad BBC-serie om jamaicanska immigranters liv i en Londonförort - livet på "Imperiegatan". Den låttexten slog mig alltid som ett chockerande hyckleri och medlöpande med de härskande klasserna - livet på den här gatan är nämligen, sjunger Dennis Bovell, "så som vår Fader vill ha det". Så defaitistiskt, sånt krypande inför överheten! Man kan nästan tro att han skrivit låten på Etablissemangets uppdrag för att förebygga förortsuppror och få de lottlösa att visa lite uppskattning för vad de faktiskt ändå hade i skuggan av det onda Imperiet! 

Lite mer eftertanke sade mig att sångaren syftade på en uppräkning av matvaror som alla fanns på torget och bara menade att det var så här Gud ville ha det: mer än nog att mätta munnen med - i kontrast till den förbannade fattigdom som britterna lät växa fram i Jamaicas slumstäder medan de var en imperiemakt. Frågan är om Dennis Bovell menade något alls för han hade redan för vana att dölja sitt brittiska ursprung bakom pseudonymer. I intervju sade han att Englands invandrade jamaicaner såg ner på sig själva och den musik de själva producerade. De ville ha musiken från "back a yard".

För att tillmötesgå denna märkliga interna rasism bland den färgade befolkningen fejkade Bovell "jamaicaimport" genom att designa vissa sidoprojekt så amatörmässigt som möjligt, allt för att övertyga Londons färgade lägre medelklass om att kreddfaktorn var maximal för dessa alias, African Stone, 4th Street Orchestra med flera... 

Jag undrar om inte Bovell drar en vit lögn här. Han föddes inte på Jamaica utan på Barbados och det är mycket möjligt att den härkomsten var mindre kreddig på engelsk mark - minns att i England blir man direkt ett svin som börjar ranka folk i "bättre" och "sämre"! En invandrare blir i det avseendet t.o.m. värre än lokalbefolkningen eftersom de anstränger sig så hårt att visa samhörighet med värdlandet. Bättre då, kanske Bovell tänkte, att alludera till ett jamaicanskt ursprung eftersom detta var reggaemusikens vagga...

Nästan i eget namn, ett skivsläpp
från 1977 som "Dennis Matumbi"

"Dub Conference", den vilda men obskyra dub-remixen av en packe Edwards-produktioner, gjordes efter att Dennis Bovell etablerat sig som en uppfinningsrik ljudingenjör som kunde musiken in och ut innan han satt ner och remixade skiten ur originalinspelningarna. "Dub" är nog så nära ett narkotikarus kan man komma musikaliskt utan att själva vara hög. Den kom två år efter "Empire Road" och det lustiga är att den andas mer politisk radikalitet än BBC-seriens signaturmelodi.

Det typiskt småvrickat brittiska ("whimsy" - se nationalhoroskopet) ligger i det osannolika att dessa två färgade män någonsin skulle hålla en "dubkonferens" bakom 10 Downing Streets låsta dörrar.

Sedan Jeremy Corbyn vunnit Londons rikaste stadsdel Kensington - inte för att de onda rika människorna plötsligt odlat socialt samvete utan enbart för att knivhugga den perverst egocentriska Theresa May i ryggen (se hennes sorgliga horoskop) -  kom jag att tänka på den här plattan som stått och samlat damm i många år - nu inte längre något exklusivt får de insatta efter flera återutgivningar. 

På den tiden förstod jag inte poängen med de politiserande låttitlarna som saknade all koppling till originalsångerna (som nu visserligen fått rösterna bortmixade och instrumenten omkastade i en infernalisk malström att ekon och förvrängningar). Helt klart dock att Edwards och Blackbeard poserade som socialister och pekade på korruptionen i de vita makthavarnas England.

Kensington Palace, en symbol för
den brittiska härskarklassen

Extra träffsäker 37 år senare är titeln på öppningsspåret till vinylskivans andra sida: KENSINGTON PALACE CONFUSION. 

Så bokstavligen sant! Den vite mannens herresäten kommer att störta samman i än mer kaos och förvirring än den Theresa May vållat innan en ny och bättre tid för människosläktet randas...

Klicka för läsbara låttitlar

Bonusspaning

Vem var då denna musikaliska men undanglidande Dennis Bovell med alla masker? Födelsedagen saknar klockslag och tyvärr är månplaceringen osäker, kort in på eftermiddagen tippar den över från dominanta Lejonet till den mycket mer diskreta men gatsmarta Jungfrun. Detta ger ett kalkylerande av helt andra mått än det tidiga dygnets direkta Lejon. 

Ömsesidig reception mellan verksamt ond Jupiter
och krämaren Merkurius...

Eftersom "klass- och rankningsplaneten" Saturnus står i Jungfrun detta år, en planet som även drar mot plagaiarism eller slavisk imitation av rollmodeller och mallar, finns det mycket i Bovells musikaliska gärning som talar för en födelse med Jungfruns precisa och lyhörda psyke. 

Han sökte under pseudonym imitera det jamaicanska reggaesoundet och t.o.m. gjorde skivomslagen lika fula. Han lät tillverka vinylerna i gammalmodiga skivpressar (som fanns kvar på Irland) så att åtminstone några skulle missta dem för jamaicaimporter. Om man antar Månen med Saturnus i Jungfrun blir horoskopet så sjukt överviktigt i det materialistiska Jordelementet att man tycker sig se denna låga och simpla form av identitetsförfalskning enbart i syfte att sälja så mycket musik som möjligt... 

Med en Måne i Jungfrun ägs sinnelagsascendenten av handelsmannen Merkurius - i Jordtecknet Oxen en extremt materialistisk och penningfixerad mentalitet. Hur bra passar det inte att Merkurius är angripen av den Satansstjärnan Algol - Djävulen är en substanslös rackare som förkläder sig och antar ytliga skepnader! Exakt som Dennis Bovells förslagna försök att lura sina skivköpare om musikens proveniens enbart för att kränga sin produkt! 

När jag nu för första gången någonsin ritat hans horoskop är det inte utan att jag vill återvända till min första misstanke om att raderna om att "så vill Fadern ha det" är ren och skär falskhet, en text skriver för att suga fördelar ur sitt brittiska medborgarskap!

Men... för en eftermiddagsfödelse med Månen i Lejonet talar det faktum att psyket då tar en rejäl smäll från Mars i den solida men motsträviga Oxen - den här aspekten beskriver perfekt Bovells lamentation över karibiska skivköpare i England som dissade musik skapad i deras nya hemland. Oxen är något av det mest territorialt fixerade och obändiga som kan tänkas och Månen symboliserar en känsla av "hemmet". Här blir den närapå aggressiva fixeringen vid "hemmet" (Karibien) extrem till följd av en mängd besläktade planeter i den "lokala" Oxen: Solen, Mars och Jupiter. 

Men missa inte att det är samma enorma kraftsamling som förklarar Bovells musikalitet och fina melodisinne!