DN och ordsvamlandet

När talangen för författande befinner sig på absoluta nollpunkten söker sig borgerliga strebers istället positioner som kulturvetare. DN:s kulturchef Wiman tog sig hela vägen till toppen. Jag får syn på hans miljömedvetenhetspekoral och irriteras genast över textens vårdslösa språkbruk och det fastän Wiman menar sig måna om en god miljö.

"abstrakta iskristaller" 

Är det här en krönika eller en Wiman som lajv provar ut poetiska metaforer? Det finns inget abstrakt med iskristaller - de är i högsta grad verkliga i sinnevärlden! Ett så udda ordval i en text som handlar just om naturens högst påtagliga våndor.

Wiman insiktsfullt att Nordpolen är "jultomtens fiktiva hemvist". Å, nu gjorde han alla DN:s läsare ledsna. Så jultomten bor inte på Nordpolen? Återigen frågar jag mig om Wiman har riktigt klart för sig vad han föresatt sig att skriva. Vad det än är, tycks det barka åt helvete.

"inte heller kommer någon gudom (eller uppfinning) att uppenbara sig från himlen och blåsa bort koldioxidens effekter"

Från att förtrytsamt ha talat om abstrakta iskristaller fortsätter Wimans tänka bakvänt. Här ser han uppfinningar från himlen som en omöjlighet (och vi får väl hyggligt tillskriva honom insikten om att han talar om en metaforisk himmel). 
Men Wiman har nu fel i sak, det finns många fascinerande berättelser om Heureka!-effekten där vetenskapsmän efter noggranna studier och en lämplig inkubationstid då de lämnat problemet därhän plötsligt får komplexa svar serverade som "en blixt från klar himmel".

Varför pladdrar Wiman så? Hur kan stockholmarna acceptera en kulturchef på denna nivå i deras tidning? Är det för att de själva är en outvecklad grupp? Jag känner väl igen substanslösheten från dagens reklamtugg. Stockholm, där alla reklam- och PR-byråer håller till, har blivit en intellektuell dypöl. Ett fejknyheternas och desinformationens Mecka.

Det var egentligen Wimans - eller rubriksättarens - vansinniga titel på aktstycket som fick mig att läsa:

"Finns det is på nordpolen? Ja, och pessimisten är populistens bästa vän"

Den här uppställningen är formulaisk och ska börja med något som inte existerar varpå andra ledet driver hem samma poäng med eftertryck. "Blah blah blah - yeah, when hell freezes over." I Wimans (eller rubriksättarens) händer råder bara ren och skär okunskap om den vulgära amerikanismen och kvar blir bara en ordgegga utan vettig betydelse! Finns det ingen på DN som kan korrekturläsa Wiman innan han publicerar sina kalkoner?  

Mot krönikans slut dyker halva rubriken upp på nytt i modifierad form och annan kontext: "pessimismen är populismens bästa vän", och den milda svartsynen kontrasteras med "den apokalyptiska impulsen". 

Men Wiman, kulturchefen, behärskar inte ens stora ord utan använder apokalyps som om han bara såg elden och röken i Coppolas "Apocalypse Now" utan att förstå den djupare innebörden. Ordet betyder "uppenbarelse" och det finns absolut inget negativt i ordet, utan för en satanisk som Wiman som förnekar allt det goda "jultomen", "gudom från himlen") och istället gör en idiot av sig själv när han försöker dansa på slak lina.

DN-prenumeranter betalar för det här och formar sina hjärnor efter normsättarna för borgerligt nonsenspladder. De gör sig själva till problemet Apokalypsen kommer att adressera.

Apokalypsen enligt den gamla
Tarot-kortleken

*****

Wimans horoskop kan som så ofta inte ställas med full precision eftersom klockslaget inte är känt. Men i skenet av denna valhänthet med språkliga uttryck, deras innebörd och nyanser, förefaller det vara ett problem som direkt relaterar till Wimans intelligens. Att Solen anses "fallen" i Vågens tecken inverkar inte menligt på den kognitiva råstyrkan - inga solplaceringar kom till korta i min genomgång av Nobelpristagare.

Istället är det Solens disponent som själv står klent placerad i Skorpionen - västtraditionen talar om "detriment" eller skadad planet, hinduisk saknar motsvarande doktrin. I förhållande till Venus i Skorpionen lämnar denna Solens ägare eller disponent det faktiska uttrycket (Solen) bakom sig, i motsvarande en förlustbringande tolftehusplacering. Hinduerna har således ett eget sätt att beskriva problemet med det utsnitt av födslar i Vågen när disponenten befinner sig i Skorpionen. 

För födslarna till Vågen där istället avvägningsförmågans Venus sackar efter och befinner sig i sitt uttryckligt "fallna" läge uppstår det motsatta: det är den utagerande Solens underliggande "Jungfruläggning" som hämmar den här sub-typen så att avvägningens Våg via sin disponent mindre intresserar sig för det goda och mer för att Jungfrukritiska slå ner på allt som är fel. "Den fallna Solen" har således en disponent som aldrig rör sig värst långt bortom Solens tillfälliga värdtecken och båda typerna av Vågar är lite av klagosångare eller felfinnare. 

De intressantaste Vågarna är kanske de som föds under de betydligt kortare tidsintervallen då Venus är som längst från Solen och befinner sig endera Eldtecknet Lejonet eller Skytten. Så får vi verkliga kulturvarelser, drivna av Vision och med Vågens intellektuella Luft att måla med. Dessa är det skapande ordets vänner och det är kanhända typiskt att undertecknad med Venus i Livets Lejon underkänner Wimans Venus i detaljprecisionens Jungfru, trots att de båda är födda i balansaktens Våg! 

Jungfrun drar ner Wiman på de enstaka ordens nivå och han tappar förmågan att se vad hans sammansatta ord egentligen säger - om de alls säger något. Kanske blir vissa journalister för att träna bort en tendens till dyslexi. Jag vet att jag en gång sökte mig till dataprogrammering för att jag var så svag i matematik och behövde stimulera den logiska förmågan. Många är så omedvetna att de inte har en aning om vad de sysslar med och än mindre varför.

Ritar man kartan med en solascendent (Surya lagna) - i normala fall bara ett "andra utlåtande" och som inte i sig äger någon tyngre vikt - ser man genast hur illa utsatt Solen, symbol för vår allmänna begåvning ("g", generell intelligens), är. Dess tekniska "fall" blir sannolikt mer kännbart när dels disponenten är fallen och dessutom i 12e huset för exil och förluster (inga litteraturpriser för Wiman i detta liv), men dessutom formala Saturnus befinner sig i fall i egocentriska Väduren och i opposition med sin fiende Solen! Här kan man tala om att det gör ont när knoppar brister, en veritabel tillväxtsymbolik för att uttrycka sig måttfullt. Via oppositionen Luft och Eld saknas inte visioner och en ordträngdhet, men visionären når inte särskilt högt - definitivt inte till den himmel och de gudar som Wiman har påfallande problem med. 

Att han nödvändigtvis ska tala bibelspråk ("apokalyptik") utan att ens hantera termerna rätt, kan antyda att hans liv är en krampande protest mot religiösa drag inom familjen ett eller ett par led bakåt. När man är nybakad sekularist behärskar man sällan något språkspel särskilt väl. Det kommer att ta Wiman ytterligare några jordeliv för att bli en verkligt effektiv satanist (språkrör för den Mörka sidan). Han kan börja med att studera ärkebiskopens utmärkta debattartikel i SvD där hon reflekterar över den bisarra antireligiositet som genomsyrar svenska opinionsbildare.

Man ska kanske inte ta en Surya lagna-karta till hjälp för att bedöma en individs intelligens (och därmed digniteten i hans/hennes utsagor), det är dock den fysiska ascendenten som avslöjar dessa ting. Men som tankeövning kan man utifrån Sol-Vågen i första uppsöka femte huset för intelligens och studera dess omen (enbart "andra utlåtandet" vid det korrekta förfaringssättet). 

Om man lämnar därhän den femtehusplacerade Månen (psyket) eftersom den mycket väl kan vara sjättehusplacerad, återstår likväl frågan om hur lämplig begränsaren Saturnus är som tillfällig ägare till Solens eget naturliga hus, en Sol som står för intelligens just i kraft av dess obegränsning! Här är Saturnus som sagt fallen, "prominent" (7e, ett hörnhus) och i restriktiv opposition till intelligensens själva uttryck! 

Varför Vågen ändå anses må bra med Saturnus ligger i att tecknets uppgift är att väga mellan GIVNA alternativ men själv inget nytt skapar (Solen är kreationernas mynning). Väljer Wiman en genre istället för att drucket vackla i olika riktningar i sin text och tränar på dess typiska uttryck, skulle han säkert på kort tid kunna sno ihop en Läckman-deckare, han med. 


Men tänk att en viktig kulturchef inte når en högre verkshöjd än så här. Nepotismen i Bonnierssfären är i sanning fascinerande att beskåda.