Mediefolk på dagisnivå och anti-Jesus-Lena igen

AB fulländar här idiotjournalistiken. Ständigt
"det hemska", "det läskiga", "då kommer skräcken"
och rubriker anpassade för femåringens förstånd
och tydligen med intelligensreserven som avsändare.

Efter att ha tagit del av Aftonbladets infantila och beklämmande språksvaga journalistisk - sedan när attributerades branden med nationalitet? - är det för en gångs skull är det rätt befriande att ta del av ofta nog krystade ateistskribenten Lena Anderssons alster i Dagens Nyheter:

I det senaste uttrycket för hennes låsning till individualismen läggs texten ut enklare och rakare än normalt. Det är ett gott ting eftersom hennes horoskoptyp varnar för en solipsism så svår att ingen till sist orkar bry sig för att förstå vad hon har att säga. Redan ingressen ger dock en skymt av krångelmajan inom henne (flera gånger utredd på denna blogg via den olyckliga kombinationen av Solen med dess ömsesidiga fiende Saturnus i den senares svagaste teckenposition): "Numera är...etnonationalismens världsbild sanktionerad strävan, men spegelvänd." Sade jag solipsistens krystande för att framstå som intellektuell?

Jag vill den här gången utgå från några av hennes rakare sentenser och visa hur perfekt de stämmer med horoskopet utifrån den levande själens perspektiv (den själ Andersson förnekar existensen av)  och som på många sätt är identisk med vårt tyst iakttagande inre, den inre Observatör av livet här i världen som vi är de stunder hjärntjattret tystnat. Då är vi Främlingen som bara är på besök här, förklädda till människor, en annan art och mer lik en gud än de monster Hollywood ständigt målar upp i försöken att degradera Människan till en amerikansk människa och hjälte som återerövrare sin hotade annektering Jorden innan dagen är över. En patetisk och lite tragisk grundberättelse som genomsyrar all amerikansk actionfilm, särskilt efter 11 september-attacken.

"Idealet som inskärptes [i det Sverige som en gång var Anderssons uppväxtmiljö] var att aldrig dra slutsatser om individen på grundval av grupptillhörigheten, aldrig lasta gruppen för enstaka individers handlingar, och framför allt att inte ha rasteorier. Detta ideal har präglat mig så genomgripande att jag reflexmässigt reagerar på hur man talar om dressyrhundar..."

[Tillägg. Jag hade fel om artikelns tillgänglighet. Jag läste bara fram till citatet och skrev sedan inlägget. Men därefter faller Andersson in i samma "fånge-inne-i-min-trassliga-hjärna"-stil som vanligt, och jag tappade intresset. Kvinnas Saturnus hindrar hennes verkligen från att nå ut. Se ytterligare exempel på detta längre ner i texten.]

I citatet medger Andersson att hon är formad och numera låst i en attityd. Detta är Saturnus verk, normgivare och gränsdragare och "fallen" i Barnets arketyp Väduren och tillsammans med identitetsmarkören Solen ser vi därför en person som föddes att i sinom tid bli allt hårdare fjättrad av de initiala ingångsvärdena i detta varv på jorden. 

Fader Tid fryser med andra ord henne på Barnets subjektivitiska nivå vilket i princip gör det omöjligt för Lena Andersson att i detta liv genomskåda sina egna bevekelsegrunder (till ateismen och Jesushatet med mycket annat) - hon kan kretsa kring begreppen - ren formalia - och attackera eller diskutera dem, men Ödet har utelåst henne från möjligheten att leva sig in i, besjäla, förverkliga och realisera saker. 

Hennes livsuppdrag är det minsta av de små, att alls lyckas bli en person. För Väduren är starten på zodiakens första akt, och har att göra med vad många längre fortskridna själar skulle betrakta som trivialiteter. Det är i den personliga första sektorn Barnet lär sig äta och klä sig och lite senare också sätta ihop logiska tankar och kommunicera på abstrakt nivå utan att behöva handgripliga ting att kommentera. Det måste säga att Solen i Väduren förändrar denna generella klassificering av zodiakens första tredjedel. Solen är ju markören för själen eller den "odelbara människoessensen" (guden), så i Barnets tecken skådar man en varelse som ännu är mer gud än dresserad människa, för dressyr, forcerat formande står auktoriteten och föräldraplaneten Saturnus och Andersson hamnar tidigt i sin text i just ämnet dressyr.

Men lika fallen som Gränsdragaren är i detta ytterligt begränsade tecken, lika storslagen anses ju Solen vara, "upphöjd" i Väduren som den kallas. "Fadern förhärligar sig i sin avkomma" och det mesta talar för att Andersson har ett psyke i Lejonet (3/4 av dygnet utspelar sig med Månen i detta tecken) och därmed direkt återspeglar Solens heroiska krystande för att bryta igenom den snävt sanna gränsen i Saturnus som hotar med solipsism och urbota dumhet. Just Saturnus fallna tillstånd i subjektivistiska Väduren är det som bäst förklarar hennes enfaldiga kamp mot väderkvarnar. Hon bär själv på exakt de begränsningar hon bekrigar i text. 

Det är samma problem hos Andersson som hos Anna Kinberg Batra, också född under Solen och Saturnus sammantvingade i Väduren, och som gör att deras åthävor känns så vaga, som om vi bevittnade spädbarn som sökte ta vuxna beslut. Andersson är mer "avancerad" än AKB och använder orden för att dölja sin dåliga självkänsla i en värld som är helt obegriplig utan den religion som hon korttänkt valt bort.

Här är, givet mängden barn som föddes under kombinationen Sol/Saturnus, en uppenbar signatur för dålig kollektiv karma. Andersson har i ett tidigare liv tillhört en grupp vars ondska hon nu skördar smärta i själen av att ha tillhört och på alla sätt och vis söker distansera sig från. Ja, jag tror också denna borgerliga skribent tillhör det båtlass av före detta nazister som numera infekterar landet Sverige på strategiska nivåer i näringsliv och politik. (Barnläkaren Ian Stevensons forskning antydde att själar tenderar att reinkarnera regionalt, så att dagens svenskar, norrmän, danskar och britter utgör en vag men identifierbar delmängd av "Världssjälen".)

Se bara Stefan Löfven som formligen skrek nyttig idiot i sin oförmåga att avböja erbjudandet om partiledarrollen - här ser jag både en bödel och en klassisk polsk lägervakt i något av nazisternas dödsläger. Jag blir alltid misstänksam över tveksamma naturer som både är blödigt sentimentala och medlidsamma men samtidigt går de onda härskarnas ärenden! Adoptivbarnet Löfven är en klassisk pusselbit när det finns ett ont öde i bakgrunden som detta liv söker komma till rätta med - retributiv karma och motgångar som syftar till att tvinga fram ett nytt grundperspektiv. Det finns gott om själar på jorden i varje tid som är tillbaka för att reparera de skador de är medskyldiga till - även om synden bara bestod i att falla in i ledet utan att kritisera uppenbar dårskap. 

Löfven ("bara" Månen i Väduren) ser denna gång ut att lägga börda till börda på sin själ inför kommande återfödelser, men möjligen är Andersson ändå på rätt väg... Jag har inte varit särskilt imponerade av henne och det beror mycket på hennes ökända blasfemi i hånet av Jesus i sitt sommarprat i radion 2005. Men också det är Barnet som söker markera sin särart gentemot vad det nu uppfattar från de vuxnas värld... Minns även Anna Kinberg Batras uttalande ut motsvarande svarta hål: "stockholmarna är smartare än folk på landsbygden". Det var nazimentaliteten, över- och undermänniskan som tydligen är väldigt lockande för tecknet Aries (den grekiska krigsguden Ares indikerar önskan om att profilera sig via våldsamma utfall, vilket i hög grad stämmer även på den sideriska Väduren Adolf Hitler, som startade världshistoriens mörkaste krig just då gränsdragaren Saturnus "föll" i arierns tecken Väduren).

Citat från Anderssons text talar alltså om ett förlorat svenskt ideal som grundmurades tidigt. Och det är för att hon är så tydlig här jag valde att rita upp horoskopet med den äkta intelligensen (själen) som ascendent, hinduismens Surya lagna eller solascendenten. För vad resulterar som 11e idealhus när Barnet med dess uppdrag att manifestera sin (eller snarare själens) unikhet tjänar som utgångspunkt (1a huset) för resonemanget? Jo, vi får inget mindre än Sverigehoroskopets Vattumannen i 11e, Vattumannen med dess höggradigt komplexa innebörd av "både-och" eller som den indiska filosofin säger, "beda-abeda" - i relation till Alltet eller Kollektivet både är och är inte den enskilda själen åtskild. Detta är en mystisk sanning som bara andligt öppna människor kan uppleva. 

Små egon och ateister snubblar genast eftersom de antingen hamnar i vi MOT dom-tänkandet eller blir vänsterflummare som utan analys utgår från att "alla ska med" helt oavsett om Skutan eller den ekonomiska strukturen gör det möjligt. Det är helt ofattbart att vänstern av idag köpt kapitalismen och inte längre förstås att deras ideal aldrig går att förverkliga i en värld där egoism och vinsttänkande. Ändå ser man sällan en artikel som ifrågasätter kapitalismen som helhet. Den har ätit sig så djupt in i själarna i den här kulturkretsen att ingen längre förmår styra om Skutan och det är därför västerlandet är på väg mot sitt slut. Kanske inte förrän om ett halvsekel, men herregud vad jag INTE avundas de som är unga nu och kommer att vara med om den extremt skiktade värld av De Fattiga och De Rika som rapidsnabbt växer fram inför våra ögon redan i dag.

Astrologin innehåller paradoxer och i synnerhet Lena Anderssons soltecken var 1970 ett formidabelt problem. Solen är "upphöjd" i Väduren (för Barnet ligger alla möjligheter ännu öppna eftersom Fader Gud är så starkt närvarande före egots utbyggnad). Men Barnet behöver för att bli människa "idealet" där individen BÅDE upplever sin särart och sin samhörighet med kollektivet - en solipist (en borgerlig förespråkare för individen främst) är bara ett havererat fuskbygge som bäst rivs ned igen för att själen kanske ska lyckas lösa uppgiften bättre i ett senare liv. 

Paradoxen när Andersson föds är att Sol-Väduren i 1a - den faktiska eller manifesta individualiteten klädd i en personlig yta - och dess sociala 11e-husideal Vattumannen skiter sig mot varandra. Det är ju gränsdragaren och strukturalisten Saturnus som härskar över Vattumannen (samhället i stort, mänskligheten som helhet) och för den levande själen (Solen) är Saturnus inget annat än en fiende som särskilt i Barnets zodiaktecken söker sätta gränser för Barnets gränslöshet och allmaktsföreställningar (som kommer från dess släktskap med Fadern/Gud). För att guden ska bli "som folk" måste Barnet dödas. Bloggen har tidigare påpekat att 11e idealhusets härskare vid samtliga 12 ascendenttecken är ascendentens fiende. 

Förklaringen till detta gnissel mellan det faktiska jaget (1a) och idealet (11e)  saknas i astrologiska traditioner, men genom att använda det material som finns kan man eventuellt rekonstruera den underliggande tanken. Det gjorde jag nyligen i påpekandet om att 11e idealhuset står polärt motsatt till det 5e huset som är själens eget hus och likaledes den goda karma, de tidigare handlingar och kompetenser som den lätt kan utnyttja i detta liv och som yttrar sig som både lekfullhet och kreativitet. Det är INTE krystat när Solens eget 5e hus sköter ruljansen. Därför är detta också ledarskapets hus. 

Genom att förstå 5e huset inser man därför att 11e idealhuset är just det själen inte själv äger utan bara kan lyfta upp som ett ideal att sträva mot. När nu Solen i Väduren "evolutionärt" indikerar en själ som återvänt till jorden enbart för att söka profilera sig ("mamma, pappa - se mig!") är det rätt uppenbart att hela socialisationsprocessen och Vattumannen i 11e är ett akut problem. Lena Andersson - medelålders kvinna - sitter fortfarande fast i sin barndoms Sverige och orerar om den tidens ideal. Hon har tydligen inte fattat att landet är helt historielöst och redan har gått under och att vi äldre nu lever som osaliga andar i ett system som bara väntar på att braka samman genom de allt mer korkade makthavarnas beslut. Män som Damberg och Löfven eller det hönshus som är borgerligheten. Fatta! 

Ingen kommer att kunna leda landet rätt och att sälja ut Sverige till USA för en spottstyver bara garanterar det annalkande totalhaveriet. En god inblick i framväxande eländet är att studera Aftonbladets rubriksättare: "Fem barn döda i amerikansk brand". För eventuella yngre läsare som inte förstår vad jag gnäller om, pröva istället den här meningen: "Fem amerikanska barn döda i brand". Låter inte heller bra, eller hur? Som om det var viktigare när amerikanska barn dör än barn från något annat land. Det enklaste hade nog varit att bara skriva "Fem barn döda i brand i USA", trots upprepningen av en preposition och trots att rubriken har något trivialt över sig som om Aftonhoran avsiktligt sökte hålla sina läsare på en låg konceptuell nivå där de verkliga frågorna aldrig ens skymtar.