Upphöjda och fallna planeter, en oförklarad lärosats

På nätet hittar man strödda försök att förklara planeternas upphöjelse och fall i vissa tecken genom resonemang kring planetens funktion i tecknet för dess upphöjelse. Här ett exempel på hur en västastrolog söker förklara Jupiters upphöjelse i Kräftan utifrån tecknets element och kvalitet. 

Börjar man med de äldsta dokumenten, kommer de från västerlandet och vår tideräknings början. Romaren Manilius är först ut, och presenterar under det första århundradet Astronomica där olyckligtvis delar av texten försvunnit, bland annat ett stycke där han förmodligen kort summerade lärorna om planeterna. Från seklet därpå kommer Ptolemaios Tetrabiblos, den äldsta text som innehåller en lista av positionerna för upphöjelser och fall. Innan vi går in på frågan om den äldsta babyloniska och odokumenterade traditionen är Ptolemaios värd en genomgång. 

Ju närmare man granskar hans komplexa text desto tydligare blir det att han inte har en aning om grundvalen till schemat utan bara hittar på skäl till än den ena och den andra planeten. När hörde man senast naturvetenskapen hitta på olika förklaringsgrunder till olika varelser inom samma planetära art? 

Denna text blev sedan grunden för all västerländsk astrologi och i väst beundrades texten som ett verk av ett geni. Men Tetrabiblos är som sagt ohyggligt snårig och klassicisten Frank E. Robbins som 1940 producerade den första översättningen från grekiska till engelska har uppenbarligen slitit hund och likväl missförstått ett och annat ställe förutom dem han pekade ut som problematiska pga. korruption i även de bästa bevarade manuskripten.

"Planeter sägs befinna sig i sina 'fordon' och sitta på sina 'troner' och liknande, när de råkar äga familjaritet (tidigare beskriven) med zodiaktecken de gästar. I dessa positioner ökar effektiviteten av deras kraft genom likheten med egenskaperna hos de besläktade värdtecknen."

"När omvänt planeten vistas i främmande [zodiakala] regioner [vars planetära härskare är] tillhöriga den motsatta sekten [jämfört med den studerade planetens], då paralyseras en stor del av dess korrekta kraft eftersom det temperament som uppstår genom zodiaktecknets olikhet producerar en annan och förvanskad natur."

Anmärkning. Sect - "sektionering" är måhända en bra översättning - är planetens klassificering som antingen en dagplanet eller en nattplanet. Dagen är maskulin och uttorkande, natten feminin och fuktig.

* Månen och Venus är nattliga
* Solen och Jupiter är dagliga
* Merkurius har gemenskap med båda klasserna, daglig som en morgonstjärna (när den föregår soluppgången) och nattlig som en kvällsstjärna (följer på solnedgången)
* Mars och Saturnus, de destruktiva, klassificeras inte på basis av sina inneboende principer säger Ptolemaios, utan i syfte "att utjämna": eldiga Mars är en nattstjärna och kylslagna Saturnus klassificeras som en dagstjärna (jfr Mars som härskare över Skorpionen/Vatten och Saturnus över Vattumannen/Luft)

Ptolemaios kommenterar knappt läran om planeters position på sina "troner" (s. 111) och förefaller omedveten om att en "troner" är synonym med platserna för planeternas upphöjelser, vars schema han dock redan givit sin förklaring till (s. 89).

I en fotnot noterar Robbins att ett antikt manuskript (P.Mich 149, kolumn 3A, 22-34) ger denna synonym. Manuskriptet kallar planeternas "fallna" positioner för deras "fängelser" (θυλακαι) medan placeringen på den egna tronen ger dem "kunglig kraft".

Ptolemaios rationalisering till planeternas "upphöjelse" utgår från att Solen i Väduren markerar dess entré i den nordliga och högre halvcirkeln i den naturliga zodiaken och omvänt faller Solen då den i Vågen träder in i den sydliga och lägre halvcirkeln. Resonemanget bygger på planetens världsliga (skenbara) dagliga rörelse från öst till väst.

Saturnus upphöjelse och fall härleds från resonemanget kring Solen: den är i Vattumannen opposit Solens naturliga härskarposition i Lejonet och "upphöjs" som en negativ Sol ("svart sol") i Vågen där denna världens Sol faller och omvänt faller i Väduren. Ptolemaios lindar dock inte den här logiken i ett aristoteliskt resonemang om värme och kyla, torrhet och fuktighet.

Månens upphöjelse och fall förklarar Ptolemaios på ett helt annat sätt: en osynlig nymåne i Solens upphöjelse (Väduren) når sin första fas och börjar tillväxa i ljus i första tecknet av sin egen triplicitet (element), Oxen, vilket givit henne "upphöjelse" i detta tecken om omvänt ett "fall" i motsatta Skorpionen. Som synes ett katastrofalt cirkelresonemang från Ptolemaios! Han utgår från det han skulle bevisa; börjar med att hävda att Månen tillhör Jordelementets triangel och att detta, plus månens första synlighet efter nymånen, förklarar dess upphöjelse i Oxen.

Jupiter producerar den fruktsamma Nordanvinden enligt Ptolemaios och når under jordåret som längst norr i Kräftans tecken (midsommar) och bringar sin egen kraft till ett maximum. Därför gjorde "de" (egyptiern ger inga källor) Kräftan till Jupiters upphöjelse och motsatta Stenbocken till planetens fall. Den här förklaringen bygger som synes på den tropiska zodiakens direkta koppling till jordbrukarårets skiftande karaktär och inte alls till några astronomiska fakta! Snurrigt är bara förnamnet.

Naturligt eldiga Mars vinner enligt Ptolemaios sin upphöjelse i Stenbocken eftersom han når sin maximalt sydliga position i den tropiska zodiaken dubbelexponerad på ett världsligt synsätt med Väduren i öster och Stenbocken "högst upp" i söder/zenit. Omvänt faller Mars i motsatta Kräftan. Nu byter Ptolamaios förklaringsgrund ännu en gång och ser enbart till Mars dagliga rörelse över kombinatet av naturlig zodiak och himlasfärens synliga halvcirkel!

För Venus upphöjelse åberopas dess enligt Aristoteles fuktiga natur, vilket leder till hennes ökade kraft i Fiskarna där den tropiska zodiaken indikerar den fuktgivande våren. Omvänt ett fall i torra Jordtecknet Jungfrun.

Merkurius är dock "torrare" än Venus, säger P., och kontrasteras därför genom upphöjelsen i Jungfrun, tecknet som i den tropiska årskalendern betecknar den torra hösten. Därmed faller Merkurius i Fiskarna.
 

*****

Jag har ofta tänkt mig att något bortglömt antikt schema (och tankesystem) ligger bakom dessa speciallägen. Jag kan dock inte påminna mig några ledtrådar i The Heavenly Writing av assyriologen Francesca Rochberg, en akademisk djupdykning i forskningen kring tvåflodslandets astronomi och astrologi, från dessa avlägsna början i omenläror och fram till personhoroskopets födelse i det femte århundradet före vår tid (kanske tidigare).

Jag sökte förgäves i bokens ämnesindex, bläddrade hit och dit och fick syn på något jag missade vid första genomläsningen för några år sedan. Visst hade redan babylonierna läran om de fyra elementen eller någon förlaga. Det här läste jag på nätet att de inte hade för många år sedan i en trovärdig artikel.

Även om inte elementen nämns vid namn är det graverande att ett gammalt textfragment (nu i British Museum) nämner alla tripliciteterna förutom Elden. De bevarade tre grupperna är sammanställda exakt som man senare finner dem i den hellenistiska astrologin som Oxe, Jungfru och Stenbock som Jord, Tvillingarna, Vågen och Vattumannen som Luft och Kräftan, Skorpionen och Fiskarna som Vatten. (Babylonierna hade dock delvis andra namn för tecknen.)

Mycket talar för att de fyra elementen ligger bakom de fyra grupperingarna även i Babylon - fortsätter man österut hittar man, som noterat den annan lära om elementen. Kineserna hade ett femte element, mittpunktens element (eller "tillstånd"), vilket naturligtvis är misstänkt likt Indiens lära om Eter som det femte elementet som just befinner sig i "mitten" till skillnad från de fyra som tappat den ideala jämvikten och skenat ut i sina hörnlägen varifrån de kommer samman på världens arena i blandning och bildar fenomen vilka alla är externa till Centrum eller "Himmelen" (inte den synliga himlen). 

Det är kanske inte någon slump att Gudens planet Jupiter är den enda i det indiska schemat som klassificeras som essentiellt tillhörig det femte elementet Eter. Genom detta stilla och allt genomträngande element går vägen ut ur tid och rum och tillbaka till "landet därbortom". 

I det astrologiska schemat tjänar samtidigt Saturnus som gränsen som håller Jupiter som Världssjälen innesluten. Den Jupiter är egentligen inte fånge inom Saturnus domän av tid, rum och materialistisk mätbarhet. Gud döljer sig inuti det världsliga och i vart ting väntar Etern som ett omätbart centrum - bryggan eller navelsträngen till tingets gudomliga essens.

Men visst fanns svaret om planeternas upphöjelser och fall på nätet, eller åtminstone den mest sannolikt förklaringen. Och den anknyter direkt till astrologins hem i Babylon eller någon ännu äldre kultur i samma område. Det var en fråga från 2014 på brittiska Skyscript som besvarades av en vaken astrolog med historiskt intresse.
 
Här, fritt översatt, är det viktiga stycket:

Ser man till de sju traditionella planeterna Månen, Solen, Venus och Jupiter finner man tecknen för deras upphöjelser i den naturliga zodiakens östra hemisfär. Dessa räknades i Babylon som de "inre planeterna".

De "yttre planeterna" var Saturnus, Merkurius och Mars. Zodiaktecknen för deras upphöjelser befinner sig alla i den västra hemisfären.

Alls som försökt göra ett namnindex till en bok vet att man kan hålla på hur länge som helst med att leta relevanta uppslagsord i texten, och Rochberg eller hennes förlag missade till sitt index sidan 110 där den viktiga listningen av babyloniernas sekvens av planeter nämns.

Här är den babyloniska ordningsföljden för planeterna, och den avviker som synes på ett mysteriöst sätt från den lista väst är van vid och som inleder med de två Ljusen och sedan räknar upp de fem planeterna utifrån den tid de behöver för att göra ett varv runt zodiaken, Merkurius innerst och snabbast och Saturnus ytterst och långsammast.

Den babyloniska ordningsföljden är:

Månen (Sin)
Solen (Shamash)
Jupiter (det akkadiska namnet har aldrig påhittats i text)
Venus (Dilbat)
Merkurius (Shihtu)
Saturnus (Kajamanu)
Mars (Tsalbatanu)
 
Dessa är de semitiska (akkadiska) namnen på planeterna. I det här gamla blogginlägget listade jag snarare de gudar som tänktes utgöra planetens andra sida, den levande andliga realiteten. Några av namnen är samma.

Som astrologen på Skyscript noterar, stämmer listan med, först, den inre planetgruppens tecken för sina upphöjelser, följd av den yttre planetgruppen gruppens tecken.

Återstår bara att lösa både varför babylonierna listade planeterna i den ordning de gjorde. Att Sin/Månen var deras viktigaste planet och spelade en stor roll när personhoroskopet föddes kanske förklarar förstaplatsen, med det Stora Ljuset som god tvåa. Men de fem riktiga planeterna tycks följa sin egen bortglömda logik.

Mina två bidrag till gåtan är för närvarande dessa, båda ren spekulation.

1.  Listan startar med samtliga tre planeter som hinduismen senare (eller samtidigt?) klassificerade som sattviska, ljusbärare, medvetna och/eller medvetandegörande. Sedan följer den oscillerande och instabila mellankvaliteten Rajas guna, den som slits mellan sin bättre och sin sämre sida. Listan avslutas med de båda bottennappen, de onda planeterna som båda tillhör Mörkret eller Tamas guna. Även gammal kinesisk kosmologi innehåller läran om världens tillblivelse från ett centrum och där det "ljusa" steg uppåt och det "mörka" eller grumliga sjönk nedåt. Det verkar som en inbyggd "åskådningsform" människan inte kan komma undan - den primala konstelleringen av insikt kontra okunskap (och eventuellt en vacklande mittposition som än drar åt ena hållet och än åt det andra). Svagheten i den här hypotesen är att ingen text från Babylonien omvittnar någon liknande tredelning, även om det finns tre himmelsvägar i babylonisk astronomi som kanske skulle kunna vara en avlägsen föregångare...

2.  Min andra tanke utgår från vad en lärare i bibelvetenskap berättade om den judiska egenheten att bygga upp bibliska texter symmetriskt, CCC-BB-A-BB-CCC, som två spegelvända sidor som utgår en mittpunkt. (Jfr. judendomens lära om människans onda och goda böjelse). När jag började leka med databaser (Microsoft Access) tänkte jag att det judiska inflytandet på dataprogrammeringens värld verkade uppenbart då den här databasmotorns SQL-språk var "nestlat", så att ett komplext kommando byggdes upp från centrum och sedan kläddes in i yttre kommandon som växa åt både höger och vänster. Som ryska gummor inuti varandra. 

Granskar man babyloniernas fem planeter tycker man sig se ett liknande arrangemang med bortsett från att den symmetriska speglingen saknas:

Stora Välgöraren - Lilla Välgöraren - Budbäraren - Stora Illgöraren - Lilla Illgöraren

Det passar bra att ha Budbäraren i mitten. Babyloniska Nebo, gudarnas budbärare eller förmedlaren, är astrologins Merkurius, som antar samma natur som dem han umgås med. Mycket typiskt är också att Merkurius är en rajasisk eller lidelsefull planet, mellankvaliteten som kan gå åt båda hållen. 

"Fantomen är ond mot de onda och god mot de goda", Fantomens blå trikåer och ursprungliga hem i Indien påminner starkt om den blålila avataren Krishna i hinduismen. Seriefigurens skapare måste ha lånat friskt här med den skillnaden att Merkurius som en avatar inte är någon merkurisk vindflöjel utan agerar i linje med sitt direktiv (från högre ort). 

Jag har tidigare varit inne på frågan om Merkurius eller Hermes bör betraktas som en symbol för det högre Självet, men mot detta talar den gamla läran att planeten essentiellt tillhör Jordelementet och således skulle representera ett "engångsintellekt" som följer med den fysiska kroppen. Vad som talar för tanken på Merkurius som det mest specifika uttrycket för den Rationella Själen är att Merkurius i Jord inte är samma som Merkurius i Luft, om man betraktar de fyra elementen som väsen eller världar i sig.

Babylonierna ritade inga horoskop, födelseuppgifterna var data som astrologen hanterade i sitt intellekt. Ändå är det uppenbart att listan börjar med det som kallas östra hemisfären i ett horoskop baserat på tid och plats och att alla de "bra" planeterna befinner sig här. Indierna har ett ambivalent förhållande till den stekande solen, men som jag tidigare påpekat vore det idiotiskt att sortera den till de illgörande planeterna eftersom den betecknar individens egen individuella själ. 

Månen var definitivt uppskattad av babylonierna (och folken innan dem), så det ser ut som om upphöjelserna är avsiktligt grupperade kring "orienten" eller "horoskopos" som ascendenten kallades hos grekerna (och vars äldsta personhoroskop är nästan 400 år yngre än det äldsta babyloniska). Det är runt soluppgången i öster alla lärosatser tycks utgå.

Vad som utlöste den här lilla nätsökningen var egentligen en tanke på den märkliga Jungfrun som både är skådeplats för Venus fall men också att dess härskare Merkurius dessutom är upphöjd i sitt negativa hemmatecken. Här ligger en hygglig rationalisering nära till hands, även den beskriven tidigare på bloggen. Samtidigt förlorar ängeln sina vingar när den smutsas av materien (Jordelementet) - Venus är fallen i Jungfrun och tecknar en själ som förlorat den korrekta orienteringen "uppåt" mot andevärlden. (Jfr. Venus andra härskarläge i Luft, i Balansens tecken och där Rajas guna indikerar att själens öde ligger i vågskålarna - dess passion kan driva den antingen mot Ljus eller in i Mörker.)

Turligen innebär Venus fall i Jungfrun i samma andetag att "Ordet/Logos (förnuftet) blev kött", och eftersom frälsningen och hävandet av kretsloppet är helt beroende av att man finner sin balans i den Rationella Själen, är Merkurius i Jungfrun dubbelt viktig. Att satsa på sin rationalitet är biljetten "tillbaka" för den fallna själen, förutsatt att den inte böjer sig för den världsliga överheten och blir en av Utförarna, en grupp som noterades i Etablissemanget och deras utförare, publicerat samma dag som det här inlägget påbörjades.