Bluesblå Tony McPhees onda genius och mer om de Rika och de Fattiga

Inlägget som helhet kan också tjäna som elliptisk kommentar till nattens terrordåd i Istanbul...

Dysterkvisten och kultförklarade bluesrockaren
Tony McPhee cirka mitten av 1970-talet

The Independent visar på förra årets sista dag bland annat en lista på drygt 400 företagsledare med chockerande siffror från det amerikanska näringslivet och hur inkomsterna för parasiterna i vd-position skiljer sig från de anställdas årslöner.  

En lista för bloggen att ta tag i astrologiskt vid tillfälle för att eventuellt verifiera det märkliga men suggestiva beskedet från en tidigare vd-studie som gav vid handen att den Vegetativa Själen (ständig hunger!) tycks dominera "vd-typen" via Månen i Fiskarna. Bloggaren är inför denna mäktiga jakt på chefernas födelsedata väl medveten om att många av dem kommer att ha sett till att skydda sina födelsedatum i den allmänna mörkläggning som demoner från helvetet så väl behärskar. 

Notera i The Independents lista att det inte är de verkligt rika som medierna skriver om - inte de med årsinkomster mer än tusen gånger högre än den normala människan, utan småfisk som Mark Zuckerberg och andra. Mänsklighetens värsta fiender har sett till att gardera sig från allmänhetens insyn - detta är en deal mellan dem och medierna, vilket inte förvånar när man ser att de amerikanska medieföretagens vd:ar är företrädda helt högen i den här listan!

Även i Sverige summerades förra året på snarlikt sätt. I DN meddelade LO att man inte sett någon förändring av trenden att de rika roffar åt sig allt mer genom att indirekt äga politikerna, och att de fattigaste samtidigt blir fattigare. Det är sådana historiska skeenden som normalt framkallat blodiga revolutioner där toppskiktet hyvlats av med våld. 

Inget sådant lär dock ske på svenskt initiativ - tillräckligt många tillhör den apatiska medelklassen som bara lever för att pula med sin egen villa eller bostadsrätt. Det finns ingen starkt motivation att ändra sakernas ordning. Tvärtom älskar svenskar att pendla mellan sitt land och den onda kolonialisten USA:s lydstat Thailand när vädret på hemmaplan blir för strängt. Svenskarna gör sig medvetet och aktivt medskyldiga till den Onda Världsordning som håller majoriteten av mänskligheten gisslan. Det är därför en knäpp på näsan mest troligt kommer att nå svenskarna via ett Tredje Världskrig, det som slutgiltigt får kapitalismen att falla samman.

Något i den stilen förefaller den kultförklarade bluesgitarristen Tony McPhee att ha åtminstone känt. Hans dystert aggressiva bluesrockband Groundhogs hade redan haft flera storsäljare i England när undertecknad via den välorienterade radiomannen Kjell Alinge upptäckte bandet precis i början av 1975. 

Alinge spelade den spektakulära låten Snow Storm från sjunde albumet  Solid, förvriden och ångestfylld musik som i sista versen välkomnande vita döden. Jag minns rysningarna första gången upplevde hur den kraftfulla trion plötsligt kanaliserades genom en roterande högtalare för den populära Leslie-effekten och musiken förvreds och lät grotesk. Black Sabbath framstod plötsligt som rätt lama och styltiga i sin poserande hårdhet. Vad var Groundhogs för grupp?! Så dålig musikhistorisk koll hade bloggaren vid fjorton att han inte visste att det var de svarta slavarnas blues som lagt grunden för den brittiska rocken med t.ex. Led Zeppelin som både mellanform och fullfjädrad hårdrock.

Blueslegenden John Lee Hooker älskade Groundhogs, som kallats in i sista sekund för att kompa under en Englandsturné på 60-talet. Han ville ha dem igen när han återkom på nästa turnérunda. Bandet är både hårt, stirrigt och disciplinerat på samma gång, en "power trio" som lät mer och större än antalet medlemmar egentligen borde göra. Det är ett säkert tecken på att man har extraordinära musiker framför sig och samma sak sades om trion The Police.

Med tiden införskaffade jag hela Groundhogs katalog på gamla hederliga vinylskivor, och det är naturligtvis ledaren Tony McPhee och hans märkliga psykologi som nu fångar min uppmärksamhet. Visst är det en socialist av något slag, men också en krutdurk av kraftfulla och negativa känslor.

Storsäljande albumet Split från 1971 (Topp 10 eller högre på Englandslistan) alluderar tydligen till att McPhees psyke splittrades under en period av schizofreni och fortfarande på Solid från slutet av 1974 kunde jag via medföljande textblad följa en mycket originell och excentrisk tänkares världsbild.

Jag kan föreställa mig att McPhee är medveten om det hinduiska samsara-begreppet - det tröstlösa kretslopp som fallna själar valsar runt i är sannerligen ingen Merry Go-Round - när han skriver den här texten till låten Sad Go-Round (hittar en sida på nätet som berättar att låten också släpptes som en singelskiva):

Hur ser nu en sådan här svartsyn ut rent astrologiskt?

En karta med sin beskärda del av
Luft och Vatten i dissociation!
Användbart för den som inte fruktar fruktan!

Det är inte första gången McPhees karta är uppe till besiktigande. Han har tidigare kallats Eric Claptons överman (2011) och även använts för en trivial look-alike-jämförelse med en skådis (2015). Men den här gången blir det en Surya lagna-karta som jag självsvåldigt använder för att fokusera handlingsmänniskan (snarare än månascendentens perspektiv på sinnelaget). I själva verket finns ett intressant samspel mellan Sol och Måne i McPhees öde, men en sak i taget.

Att placera Solen med kommunikatören Merkurius i Fiskarna i 1a huset passar den lamenterande och veklagande bluesmusiken perfekt. Fiskarna som sanningsvittnet ("martyren") går igen i en mängd av McPhees texter och det ser ut som om en skilsmässa traumatiserat honom ordentligt eftersom temat återkommer på mer än ett album. Visserligen innehåller bluesen samma slitna tema, "vaknade upp i morse och kärringen hade lämnat mig", men här låter texterna betydligt mer personliga, det är inte bara en bluesschablon utan låter verkligen som om McPhee upplevt det. Är texterna helt fiktiva måste han ges rejäl kredd för att de låter så äkta och självupplevda!

"Gråterskan" ges även sekundärt via Fiskarnas härskare Jupiter som här står i det kreativa och lyckosamma 5e huset i empatins tecken Kräftan. Det finns liksom ingen botten i hur djupt den här Fisken kan sjunka i gråt och förtvivlan. Jag har hittat anonyma horoskop med den här kombinationen där individerna tycks sjunka som stenar genom den svampiga Irrationella Själen (Vattenelementet) och det finns ingen hejd och räddning för dem. De vältrar sig i missmod och vanmakt! 

Det är inte helt lätt att förstå vad slags tidigare liv som skulle kunna ge en själ den här dispositionen som "ingångsvärde". Kanske en serie av maktlösa underklassliv bygger upp den håglöst lamenterande typen. Ofta kopplas den här typen av Vatten till eskapism genom alkohol och droger, soulsångerskan Whitney Houston verkade ju helt sakna moralisk ryggrad och sjönk bara allt djupare ner i den lättkorrumperade Irrationella Själen (Sol och Måne i Vatten). Samtidigt är blues och soul typiska uttryck för Vatten - det här ju här de djupt kända känslorna "vegeterar" och blir den helt dominanta miljön för en del...

Men McPhee är också ilsk och harmsen ("resentful"), taggig och explosiv i sina (musikaliska) reaktioner. Hinduisk astrologi underkänner ibland konjunktioner som bildas över gränsen mellan två tecken, men jag är inte så säker på att detta stämmer. McPhees konjunktion mellan ilskna Mars och iskalla och ibland apatiska Saturnus är till stor skada för båda planeterna, men illustrerar väl den här uppdämda aggressionen som plötsligt bryter ut i hans infekterade gitarrspel och morrande efterslängar i sin sång. 

Även om man accepterar en konjunktion mellan de två illgörarna, tar Saturnus på egen hand stryptag om psyket/Månen via sin långa 270-gradersaspekt och kväser samtidigt äktenskapslyckans Venus. Allt detta i 12e huset för "världsliga förluster". Jo, ur artistens solära utagerandes perspektiv är han precis rätt person att sjunga aggressivt om svekfulla kvinnor - hans åtskilliga texter om den bedrägliga hustrun står bokstavligen skriven på himmelen när han föds!

Missa heller inte den hellenistiska motsvarigheten till 12e som nederlagets hus. Hellenismens roll som "den onda daimonen" spelas här av just ingen annan än den Stora Illgöraren själv, Döden eller Saturnus. Och Saturnus i Oxen aspekterar eller blandar sig alltså i sin egen tillfälliga domän (12e) och bildar dessutom en ömsesidig reception med artistiska och kvinnliga Venus eftersom den onda daimonen själv står i venusianska Oxen - i det tredje intellektshuset. Här ramlar via solascendenten plötsligt en mängd pusselbitar på plats - båda McPhees period av sinnessjukdom och ytterligare belägg för hans dissonanta förhållande till Venus/kvinnnor. 

Skulle man ytterst spekulativt använda solascendentens 5e hus för god karma från tidigare liv, ser det ut som om artisten dragit in en "knäckt" purva punya i detta liv, dvs. en brist på god karma i just relationen till kvinnor och mer än troligt också ekon av hans eget tidigare liv i kvinnokropp. Var McPhee själv en trolös äktenskapsbryterska i ett tidigare liv, och fick i detta smaka på sin egen medicin? Det är Saturnus som "själens form" i kombination med Venus (kvinnan) som leder till den här spekulativa tanken.

Att jag vid fjorton drabbades så starkt av den mörka och dystra låten på radion beror på att McPhee har energiplaneten Mars i Tvillingarnas 5e grad, i närheten av bloggarens kombinerade ascendent och mottagliga Måne. När jag väl köpte albumet hade jag alltid blandade känslor för det (Mars är dock hatets och inte kärlekens planet) och sålde av det till en andrahandsbutik några år senare. (Efter att ha vuxit till mig insåg jag hur briljant - i sitt slag - albumet var och tvingades nu hosta upp en hel del pengar på auktion för en bra kopia eftersom Groundhogs utan min vetskap blivit något av en kultgrupp för kännarna av bra brittisk 70-talsrock.) 

McPhee drabbades 2009 av en stroke som gjorde slut på hans kommunikations- och sångförmåga och det är inte utan att man misstänker den tekniskt sett "fallna" Merkurius i Fiskarna, "bränd" av Solen i kombination med olycks- och attackplaneten Mars i 3e intellekts- och kommunikationshuset. Ritar man kartan utifrån en månascendent gäller för Månen-i-Vattumannen att såväl Månen, Mars och Jupiter är VERKSAMMA illgörare och här understryks tydligt sinnets bräckliga natur (sinnessjukdom). 

Samtidigt visar månascendenten hur Mars i Tvillingarna hamnar i det kreativa och lyckosamma 5e huset - en artist som lyckas transformera sina psykiska problem med oborstad och gripande musik! Känslodjupets Jupiter-i-Kräftan är dock ett avgjort problem för McPhee enligt sinnelagskartan: den faller in i 6e huset för ohälsa och fiender. Hans bottenlösa känslomässiga empati skadar honom med andra ord men eftersom Vatten är insiktslöst kan han inte se att det egna känslolivet är hans fiende. Istället blir det den "svekfulla kvinnan" som får ta skiten.

Båda kartorna antyder en man som det måste ha varit väldigt svårt att leva tillsammans med. Han föddes med ett taggigt livsöde men lyckades kanalisera mycket via sitt musikskapande. Som gitarrist är han chockerande expressiv och den "fallna" Merkurius i Fiskarna betyder på inget sätt att han saknade finmotorik i armar och händer, tvärtom! När Solen "bränner" Merkurius kan man tvärtom säga att Solen själv tar över Merkurius vilket naturligtvis kan leda till en "överdosering" - Solens energiresurser får Mars att förblekna.


Till sist texten till Snow Storm - om att acceptera sin död - en låt som fullständigt däckade bloggaren vid fjorton med sitt brutala mörker (jfr den dödsförskräckte desinformatören i detta inlägg på årets sista dag 2016). Missa inte "Gråterskan" - det är referenser till Vattenelementet som sorgens och upplösningens element i texten:

Länken som uppmärksammade låten Sad Go-Round hade det här att säga om hela albumet Solid - utan astrologisk kunskap hittar skribenten fram till metaforen vatten (upplösning, död):

The Solid album is quite a masterpiece but honestly it is not an easy album. One of the most unconfortable to hear in the history. It seems your head is maintained under water during the whole LP.  

Och visst har Nobelpristagaren Bob Dylan så rätt, texten till Snow Storm måste höras med sin kraftfulla musik!