Fidel Castros död och den "kubanska macheten"

En välgörande återställare signerad Åsa Linderborg (ursäkta alkoholmetaforen) efter den parodiskt platta information om Kuba som högermedierna spydde ur sig direkt efter Fidel Castros död.

Före Castro var Kuba som så många andra Central- och Sydamerikanska länder bara USA:s billiga förrådsbodar, även om landet enligt Linderborg saknade de mest attraktiva naturtillgångarna som t.ex. näraliggande Jamaicas bauxit - råämnet för aluminiumframställning. Likväl fanns det stora lokala pampar och mycket amerikaner på Kuba så länge diktatorn Batista var USA:s marionett, så något värt att plundra måste ha funnits där.

Med revolutionen konfiskerade Castro privat och även amerikansk egendom och när Linderborg nämner detta tänker jag direkt på den sarkastiska tonen där musikern Donald Fagen på sin solodebut The Nightfly (1982) levde sig in i den olustiga och ödesmättade stämningen på Kuba just innan maktskiftet: kasinona står tomma och "alla amerikanerna har åkt hem". I föreställningen tar Donald Fagen Kubas perspektiv och konstaterar torrt: "I believe I just got the good-bye look." 

Givet Fagens fäbless för sträv ironi är det alltid svårt att veta om han har något budskap eller väljer sida, men när han på gruppen Steely Dans sista album gav röst åt vita Kalifornienbor som förfasar sig över en i grannskapet som umgås med någon av latinamerikansk härkomst, vilket drar kvarterets anseende, är det ändå rätt tydligt. Fagen är inte värst stolt över att vara en dum och inskränkt amerikan. Han ger röst åt skilda perspektiv i hoppet att vi också ska höra hur urbota lågt man kan sjunka. 

Utfransning. Mina musikaliska referenser är ofta föråldrade men inte enbart för att jag stagnerat i ungdomens smak utan helt enkelt för att dagens musik låter skit inspelningstekniskt på en bra ljudanläggning och på att artisterna idag överlag antingen är sämre och mer marknadsanpassade eller imitatörer av musiken från tidigare årtionden. Det är som om kreativiteten försvunnit från västerlandet och att allt mer musik är desperata repriser av sådant som skapades när kapitalismen ännu inte börjat vaka över varenda krona som idag. 

I en nätintervju medgav topproducenten Joe Chiccarelli utan omsvep att kvaliteten på hans arbete helt bestäms av huruvida skivbolaget satsar pengar på artisten eller inte. Det här förklarade genast varför en av de mest fantastiskt välljudande popskivor jag har, "Last Days of the Century" med skotska singer-songwritern Al Stewart från 1988 får Morrisseys attitydstinna "World Peace Is None Of Your Business" från 2014 att låta pinsamt fattig, ljud och produktionsmässigt, trots att de har Chiccarelli som producent (nu etablerad som en av branschens bästa). Som någon kanske minns härjade Morrissey upprört över att hans nya skivbolag inte verkade vilja lägga några pengar på lanseringen av plattan - han var så upprörd att bolagsledningen utan pardon sparkade honom redan efter en inspelad skiva.

Mina ljudintryck av Chiccarellis produktion av Morrissey timmar väl med artistens upprördhet över sitt nya (och kortlivade) hem med Harvest Records. Paradoxalt nog skulle det kunna vara västerlandets fixering vid pengar som blir den här civilisationens död. Penningfixering och kravet på lönsamhet har redan dödat de kreativa krafter som ger själ åt en kultur. Nu måste krigsindustrin rädda oss - därför regeringen Löfvens skamliga svenska vapenexport och NATO-pladdrandet. Det är politikernas blodiga händer som köper västmedborgarna lite mer tid av lyxkonsumtion...

Castros förstatligande ledde till en rätt förutsägbar respons från USA: den gigantiska grannen i norr inledde en handelsblockad och sökte isolera och knäcka landet i fattigdom (och som vanligt manipulera fram en kontrarevolution för att återställa de amerikanska affärsintressena och utsugningen av sina satellitstater).

Intressant nog trotsade även Jamaica USA:s piska. Efter Michael Manleys socialdemokratiska valseger 1972 (ackompanjerad av reggaelåten "Better Must Come") sträckte man ut en hjälpande hand (tillsammans med Mexico) till det utfrusna Kuba. Och tänka sig, genast drabbades även Jamaica av USA:s bann för att de inte spelade med i utsugandets och det ideologiska tyranneriets dramaturgi! 

Den som vid det här laget inte fattat att ordet "demokrati" i Väst bara är en rökridå för att mörka Rovkapitalismens sanna väsen, han har verkligen inte förstås något alls av det lilla liv han levde som nyttig arbetsmyra åt den 0,2 % superrika som kontrollerar Väst från USA.(Trump tillhör de 0,2% allra rikaste och det är den här bloggarens förhoppning att han nu gör Väst i botten så fullständigt att vi aldrig mer kommer att resa oss, inte med kapitalismen som grund i vilket fall.)

Jamaica tvingades genomlida usla år som straff egenmäktigt utdelat av USA - nationen som verkligen ser ut som Ondskan personifierad i Väst! När det jamaicanska folket som gick på knäna under det våld som den av USA förvärrade fattigdomen gav, och slutligen valde högerledaren Seaga 1980, ja då smilade USA falskt och belåtet och lyfte sitt bann. Utan att behövt tillgripa lönnmord, rigga upp USA-finansierade "terrorister" eller andra beprövade åtgärder, lyckades den Stora Satan på bara åtta år knäcka ännu ett folk vars intresse för folkets rättvisa hotade de stora amerikanska företagen och den "amerikanska livsstilen". Det var vid den här tiden Jamaicas första superstjärna Bob Marley fick cancer och dog (1981) - var det Västvärldens ondska som tog kål på honom?

I linje med Noam Chomskys avslöjande av mediernas propagandamodell (baserat på studier av hur USA:s medier bevakade några USA-stödda Centralamerikanska högerdiktaturer med folkmord i sinnet), kan man notera hur det här faktamaterialet från det amerikanska kongressbiblioteket "suddar till" berättelsen om vad som egentligen hände under Michael Manleys år som Jamaicas socialdemokratiska premiärminister:

http://countrystudies.us/caribbean-islands/37.htm

Jamaicas senare historia är samma som t.ex. Sveriges: en tilltagande fördumning av befolkningen tack vare det amerikanska imperiets nöjes- och indoktrineringsmaskineri. Det är från Jamaica vi fått ett gäng totalt ointressanta mainstream artister på senare år, nån Sean Paul, nån Shabba Ranks och nån Rhianna - lika imbecillt apolitiska som i synnerhet stockholmarna, och enbart med dollartecken blinkande i ögonen.

Jamaicas poliskår blev om möjligt mer korrupt och våldsam vilket nyligen uppmärksammades i engelska medier (inget nyhetsintresse för de svenska eftersom vi saknar nämnvärda invandring från några forna karibiska slavdrivna kolonier).

Jag påminde mig en jamaicansk reggesång från mitten av 1970-talet av okända artisten Ricky Storm. Sången hette "Cuban Cutlass", synbarligen en metafor för ekonomiskt utnyttjande. En "cutlass" är det korta svängda svärd som alla sjörövare från forna dagar brukar svischa vilt med, men Wikpedia berättar att i Karibien (hemvist för så mycket sjöröveri) användes ordet för de machetes som svarta slavar brukade på sockerrörsplantagerna. 

Nå, Ricky Storm verkar ha skrivit sin text utifrån någon personlig missräkning: han kopplar "den kubanska macheten" till de så kallade "själsbröder som bedrar och sticker dig i ryggen för en handfull dollar". Sångarens dåliga erfarenheter av någon affärsuppgörelse med en kuban som han generaliserar till en varning för hela den kubanska (hispaniska) befolkningen som ett opålitligt och självtjänande folkslag! Sångarens svepande slutsats är inte ovanlig; med samma låga kunskapsnivå som svenska skolan numera håller och den ensidiga indoktrinering som högermedierna ger svenskarna, blir omvärldsorienteringen inte den bästa. 

Det blir lönlöst att tala politik med vänner och bekanta eftersom förståelsehorisonten är så inskränkt och helhetsbilden så snuskig att borgaren inte vill påminna sig hur det kan komma sig att han och hon lever så gott. Jag har faktiskt en eller annan gammal vän som numera undanber sig samtalsämnet politik eftersom de valt att vagga sig själva till sömns med årens gång, trots att vi växte upp under 70-talet då det fortfarande fanns en allsidighet i informationen och en vilja att diskutera civilisationsmodeller. 

Idag är allt bara högerpropaganda och marknadsliberalismens rävgift det enda "tänkbar" substratet för civilisationsbygge. Det är därför Väst kommer att knäckas så fullständigt när ekonomin slutligen skär ihop totalt. Den tidens befolkningar - dagens skolbarn - kommer att ha noll moralisk ryggrad via sina urlakade föräldrar. De kommer att dras in i inbördes gatustrider mellan de Fattiga och de Rika. Allt för att deras förfäder i föregående två eller tre led förbrutit sig mot livets spelregler och agerat och tänkt från Sverige som ett USA i miniatyr!

När jag googlar reggaesångaren Ricky Storm blir historien om den "kubanska macheten" rent fascinerande. Det visar sig vara ett taget namn. Han heter Errol Kong och är ett halvblod som diskriminerades av sin egen släkt på fädernet för att inte ha fötts 100% kines. Han var till hälften ättling till de brittiska kolonialisternas negerslavar som machete i hand försedde det redan då dekadenta västerlandet med sötman i våra livsmedel som vi nu tar så för givet.

I en intervju på nätet med sångaren som aldrig lyckades göra en nämnvärd karriär pga. sitt kinesiska påbrå, framtonar en bild av att Jamaicas kinesiska minoritet var minst lika rasistisk som den vita djävulen. 

https://www.reggaeville.com/artist-details/i-kong/news/view/interview-with-i-kong-part-i/

Men artisten tycks sent i livet alltjämt sakna en pusselbit i kunskapen om sitt livsöde: det var det brittiska kolonialimperiet som hämtade kineser och förde till sina landägor i Karibien för att fungera som mellanhänder eller förmän åt kolonialherrarna så att de ultrarasistiska britterna själva inte skulle behöva konfronteras med slavarna på sockerplantagerna.

Kineserna slickade förstås uppåt och sparkade nedåt, och blev samma diskriminerande rövhål som britterna själva! Det var kanske ur alliansen mellan någon slavdotter och dennes kinesiska arbetsledare med släktnamnet Kong som halvblodet Errol slutligen såg dagens ljus och fick uppleva en fördubblad diskriminering - de vita såg ner på kineserna som i sin tur såg ned på de svarta. Kineser på Jamaica, säger Errol i intervjun, förväntades syssla med affärsverksamhet som så många kineser, men ville sjunga istället.

Intervjun var en uppenbarelse eftersom jag har några strölåtar med vokalgruppen Jamaicans på några samlingsskivor och det visar sig nu vara Errol Kong som är ledsångare där, åren innan han tog sig aliaset Ricky Storm. Nätet ger verkligen de som söker kunskap med ett rent sinne nya och giltiga pusselbitar. Men samma internet förgiftar psyket på desto fler med djupa gyttjepölar av bisarra konspirationsteorier och fabricerade nyheter.

*****

Googlandet efter information om Ricky Storm fick en lite sorglig avslutning. I den gigantiska musikdatabasen Discogs.com hittar jag ovanstående sång av Errol Kong. Han har återigen bytt namn och imiterar - skulle jag tro - den kända jamaicanska dj-rapparen Roy Reid som gick under artist namnet I Roy ("Jag, Roy!") och som var extremt stor i hemlandet 1973-77. 

Anm. Samtidigt som den ondskefulle Sir Richard Branson (han finansierar nu kampanjer för att hävda brittiska folkets önskan om att lämna EU!) sajnade Roy Reid till brittiska skivbolaget Virgin (året var 1978) började den prat-sjungande dj:ns kändisskap dala i hemlandet. Det var tid för en ny generation rappare med andra ämnesval - mindre politiska och socialt medvetna men mer sexistiska och attitydstinna. Efter att högern tog tillbaka makten i Jamaica 1980 dog reggaemusiken som politisk kraft och musiken blev enbart ett medel för individuell karriärklättring.

Det sorgliga i sagan är att halvkinesens karriär startade om så sent i livet med ett album 2015 att loppet kanske redan är kört. Låten "Sälj inte ut din själ" släpptes som "digital nerladdning" enbart, och förklaras som ett försök att stötta artisten ekonomiskt för att ha råd att behandla cancer som drabbat honom vid 68 års ålder. En ansenlig ålder för en jamaican, bör tilläggas. I Jamaicas getton sköt man ihjäl varandra redan i 20-årsåldern och för dem som höll sig borta från gängvåld verkar fattigdomen ändå ta ut sin rätt. I princip alla reggaeartister jag lyssnade på under 70-talets slut är nu döda.

Bara häromdagen upptäckte jag att en falsksjungande men äkta sångaren i obskyra gruppen Knowledge kolade vippen för sex år sedan, 55 år gammal. Illustrativ är upptäckten att under gruppens verksamma år på 70- och 80-talet hann tre gruppmedlemmar bli dödade!

Alla jamaicaner av gott sinne kommer att återfödas i högönsklig välmåga på jorden medan dagens politikskyggande svenskar troligen kommer att reinkarnera som morgondagens fattighjon. Det är viktigt att tänka på sitt "footprint" och sin medvetenhet i dessa tider, och enligt uppgift lever svenska folket som om de hade fyra jordklot ytterligare att förbruka i sin själsdöda konsumtionsmentalitet.

Eftersom Ricky Storm/Errol Kong uppger sitt födelsedatum i nätintervjun måste jag studera ev. tecken i horoskopet för detta dygn på en benägenhet att bli offer för rasism/diskriminering.

"Negativ sensationalism" där Vatten dränker Elden.
Errol Kong tröttnade på Jamaica, gick till sjöss och var
bartender och sångare under 3 år på ett kryssningsfartyg!

Att det är Liemannen (Saturnus) i stjärntecknet Cancer (Kräftan) som bestämmer livslängden på Solen i Väduren ska ni inte skrämma slag i alla som har sin livskrafts Sol fastnaglad av Saturnus hårda blick! Folk dör i cancer i alla stjärntecken. Men i just det här fallet är det en mängd symboliska indikationer på att Solen - livsvägens motor - är ytterligt svag. (Hans första och enda skivalbum innan 2015 kom 1978 och det stals av pirater och lämnade honom helt utan inkomster!) 

Den här Sol-Vädurens problem med sitt ledarskap och sin drivkraft beror inte bara på att rasismens och gränsdragningens Saturnus håller den kort från det kanske mest inskränkta av alla tecken: Kräftan, som bara är solidarisk med "sitt eget blod" (och Errol var bara halvblod). Men Solen veknar även genom att Vädurens härskare gått ner sig i den sublunära sfären och i Vattentecknet Fiskarna representerar materiella förluster i fråga om den egna solära identiteten. Är det därför Errol hattar så med alias - först Ricky Storm och långt senare I Kong? Solen i Väduren är inte identitetsstark när Saturnus begränsar den och dess disponent Mars dessutom står vek i Fiskarna. 

Att hela horoskopet dras med i upplösningens element Vatten - även känt som sorgens element - talar heller inte för någon förmåga att mejsla ut en stark och individuell livsväg. Jämför med vad som sades om Göran Greiders extremt Vattendominerade horoskop och den hinduiska termen "Fädernas väg" i det här väl långa och oredigerande spontanskriveriet om "näringssjälen" som där liknas vid ren och skär biologism, reduktionen av människan till enbart sitt arv och de biologiska processerna. Uppenbarligen föll Errol Kong offer för denna låga mentalitet via sina egna släktingar på fädernet! 

Att halvblodets identitetsskapande Solen bottnar i egoförlustens Fiskarna (via Mars placering) stärker i själva verket det jag skrivit om den Vegetativa Själen tidigare. Lustigt nog verkar det nästan som att Greider blev tipsad om mitt oansade inlägg för bara ett dygn efter skrev han en osedvanligt vass krönika i AB som fokuserade ett av de flera ämnen jag hann nudda vid i mitt aktstycke hawaii-hockey, nämligen kapitalismen som ett rovdjur och ett omänskligt system ovärdigt mänskligheten att ha som sin ledstjärna. Tyvärr hittar jag inte tillbaka till denna artikel fyra dagar senare - har AB lyft bort den som alltför radikal?