Visselblåsaren som borde ha omyndigförklarats

Vilket tragiskt fall Wikileaks-läckaren Bradley Manning visade sig vara! Som transsexuell i själva verket ett perfekt exempel på varför det sekulära västerlandet begick ett misstag när de lyfte sjukdomsstämpeln och normaliserade rätten att patologisera i det fria - vilket vi ser i formen av bl.a. årligt återkommande Pride-festivaler.

Får syn på en artikel i The Guardian som berättar att den amerikanska landsförrädaren som avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff under sommaren försökt begå självmord och nu riskerar ytterligare pålagor för detta. Till den soppa denna debila människa rört in sig i ingår förstås det pågående könsbytet!

När jag såg fotot på den till kvinna sminkade unga mannen sökte jag efter ett matchande foto på Chelsea Mannings tidigare liv som Bradley. Och frågan är om vi inte har att göra med en sinnessjuk linslus eller en patologisk uppmärksamhetssökare! Det är uppenbart att kvinnofotot är arrangerat i full medvetenhet om en äldre publicerad bild på honom som rakad militär. Kanske är Manning så ointelligent att han inte ens fattade själv när fotografen bad honom posera i en bilkupé (våra kroppar är som kupéer i förhållande till fordonets förare själen). Eller också samtyckte han till reprisen med ny "gendervinkel".

I nästa ögonblick blir jag medveten om hur lustigt slumpen (eller det undermedvetna) för en från ämne till ämne. Kvar på webbläsarens flikrad ligger den föregående musikartikel jag läste och som utifrån artikeln om Chelsea Manning plötsligt får en ny innebörd: I'M A FREAK, BABY.

Det är nu jag blir verkligt intresserad av det manningska horoskopets förmodligen rejäla dissonanser. Ett minne att kartan redan kommenterats, visade sig falskt. Det var en extremt homointresserad svensk journalist som åt Manning med sina ögon som jag kommenterade 2011 och noterade skribentens fallenhet under lidelsens eller passionens kvalitet Rajas. 

(Se det viktiga inlägget om Platon i relation till de hinduiska tre kvaliteterna - en sannare men mer sorglig anklagelse mot västerlandets dekadens går inte att hitta i världslitteraturen.)

Eftersom vi fallet Manning uppenbarligen har att göra med en utagerande och obetänksam natur kan det passa att diskutera kartan utifrån perspektivet Surya lagna, solascendenten - minns att detta är Sideriska siktets lätt idiosynkratiska bruk av hinduisk astrologi. Förfaringssättet är dock grundat i logik och inte lösa fantasier, det är för sitt HANDLANDE vi känner igen namnet Bradford Manning. Därmed blir viljekraftens och handlingens planet Solen av stort intresse för den som utifrån det redan inträffade söker förstå sig på hur astrologins tecknar dispositioner.

Vi ser hur den utagerande Solen omedelbart råkar i trubbel genom den tajta konjunktionen med sin värsta fiende, Saturnus - också känd som "själens form". Men "själens form" är ett lurigt begrepp eftersom merparten nog skulle gissa att här avses själens yttre form, dvs kroppshyddan (och dess biologiska könstillhörighet).

Och detta är korrekt - för de fallna själar som inte längre ens är medvetna om att de är själar i kontroll av en "bilkupé" eller åtminstone tillräckligt pålästa för att förstå att antikens skarpa tänkare alla kom fram till samma slutsats: att själen (mänsklig själ eller djursjäl) bär på en gudsgnista som således är en dold INRE FORM. Platon skulle ha sagt "den här själens gudomliga, underliggande Idé) och djuppsykologen Jung "själens arketyp eller förlaga". De talade om samma sak. 

Platonist var också den begåvade biologen Rupert Sheldrake som med sin teori om "morfiska hågkomster" som förklaring till arternas konstans gjorde ateisttidningen NATURE skitförbannad på 80-talet. (NATURE hade och har väl samma biologistiska grundsyn som DN:s vetenskapskvinna Karin Bojs och den parodiska sekt som de svenska Humanisterna kommit att bli under Christer Sturmarks ledning - se föregående inlägg om senaste boken på Fri Tankes förlag.)

Mannings Sol/Saturnus-konjunktion ger således en upplevelse av identitet (Solen) som känner sig hämmad eller pressad av den restriktiva formbildande Saturnus och hinduisk astrologi betecknar (ut denna världens perspektiv) dem som symbolen för en levande själ (inbäddad i världen/naturen) och döden respektive. Men ur Saturnus perspektiv är det naturligtvis själen som förirrat sig till en värld där den varken ser eller förstår särskilt mycket av det stora sammanhanget.

Som en extra "saturnisk börda" hamnar nu Mannings utagerande natur i direkt konflikt med samhället, staten eller den officiella makten - Saturnus - så han har med en och samma aspekt lyckats hamna i dubbelt trångmål. Säg inte att själar oförskyllt hamnar i homohelvetet! Detta är en besynnerlig karmisk konsekvens som jag, för att vara snäll och inte hälla salt i såren, i länge försökte beskriva NATURALISTISKT, som en oönskad bieffekt till själens byte av kroppstyp från en inkarnation till nästa. Nu hör jag hur banal jag lät i dessa inlägg. Karma reglerar våra liv som en kosmisk naturlag, men det är vi själva som väljer att agera eller avstå agera på stimuli och således bygger den individuella och kollektiva framtiden.

Den här betoningen på fri vilja förefaller motsagt av den fatalistiska läsning som Platon i sin text Staten övertog från hinduismen, se inte minst den populära Bhagavad Gita, och läran om tidsåldrarnas sjunkande kvalitet. Också grekerna hade en variant på samma tanke. Först när mörkret nått sitt maximum vänder det historiska förloppet och en ny gyllene tidsålder träder in.

Förklaringen till denna skenbara konflikt är att flertalet själar är som dött stoff som bara roterar med i världens gång och blir sin tidsandas barn. Fri vilja har bara de själar som nått mycket långt på sin andliga resa och i princip fungerar som "fria agenter" och kan gå in i vilken tidsålder som helst - till och med under de mörkaste astrologiska prognoser - och ändå inte besmittas av NATURENS MÖRKER. Dessa är då de märkliga undantag astrologen från tid till annan hittar - personer som gör gott trots att horoskopet ser ut som kom och hjälp mej!

Edward Urwicks intressanta parafras på Staten, med skarp blick för textens paralleller till hinduismen, innehåller den här intressanta iakttagelsen om den kosmiska taveldukens väv (de tre kvaliteterna). Han förklarar att inte ens den ljusa och medvetna kvaliteten Sattva är gudomlig eftersom vi ändå befinner oss i den skapade världen. En ljusängel kan också falla om den tappar vaksamheten över sig själv, bara de helt befriade (moksha) själarna är fria att komma och gå utan risk för att besudlas av den lägre naturen eller bli rov för dess djuriska drifter.

Men Urwick trycker hårdare än jag någonsin sett någon göra på att Sattva verkligen är så nära det gudomliga eller ÖVER-NATURLIGA man kan komma i fenomenvärlden. Han går längre än så och hävdar att det är Sattva guna som är en kvalitet i perfekt jämvikt och därför inte i sig alstrar karma. Sattva/Ljuset eller medvetenheten är den referens mot vilken passionerad Rajas och mörka drifters Tamas i sina respektive tendenser och handlingar alstrar dålig karma!

Två ting är dock uppenbara. Denna kosmiska karmalag är inte något externt till individens karaktär och val. I så måtto som själen äger förmågan att inte bara kuva utan också transformera sina begär - en hjärtats förändring - besitter den också kraften att alstra sin egen karma och slutligen att höja sig helt över karma [kretsloppet av handlingar och återverkningar].

Karmalagen ses därtill vara bara en annan aspekt av de tre kvaliteternas faktiska existens. Den är, sannerligen, lagen om Rajas och Tamas aktiviteter i förhållande till Sattva, eller, i relation till det moraliska livet, lagen om begäret i relation till jämnmodet. Men ödet är vår egen skapelse, resultatet av våra medvetna handingar och våra medvetna begär.

(Urwick - The Message of Plato, s. 179)

Tanken är intressant, men stämmer inte med hinduismen eftersom även handlingar i godhetens kvalitet alstrar karma, god karma. Det är goda gärningar i tidigare liv som förklarar varför vissa återföds till privilegier (och inte sällan sumpar själens medvind genom att inta en snål och föraktfull attityd till sin omvärld). Platons uttydare motsäger sig faktiskt själv genom att också beskriva den medvetna kvaliteten Sattva som ett kontinuum av fördjupade aha-upplevelser. Himmelen bara ger och ger och den sattviska människan går från insikt till än mer insikt (till en gräns då hon slutligen tas upp till gudarna).

Den sattviska människan låser inte fast sig i en sanning som sedan förfäktas intill döddagar - sånt beteende är typiskt för den insiktslösa och mörklagda tamasiska människan. Jämför med det paradoxalt nog mörklagda eller tamaiska Lejonets tecken - Humanisternas ordförandes soltecken - och dess påfallande problem med att kliva utanför sin egen ståndpunkt. Lejonet är inte upplyst, trots att den sattviska Solen tilldelats ägarskapet över tecknet. 

Den sattviska människan är inte som en passionerade, rajasiska, som oscillerar mellan insikt och bigott attitydlåsning. Bland de rajasiska är Stenbocken ett kuriosum eftersom Jord-elementet i kombination med dess härskare, den tamasiska Saturnus, för oss rysligt nära Platons fruktade "despot"! Jämför Sol-Stenbocken Jan Guillous som har ett hängivet följe men som andra finner en odrägligt dryg och arrogant typ!

De tre kvaliteterna duger nu inte att "göra astrologi" utifrån, alla tecken och planeter tillhör någon av kvaliteterna och i praktiken krävs det mycket tolkning för att, om möjligt, finna vilken av kvaliteterna som i praktiken dominerar individen och således vilken nivå i Platons "betygsättning" av själens grad av fallenhet man har att göra med. Och då måste man som sagt alltid hålla öppet att det KAN vara en befriad själ som återvänt till tid och rum helt utan fångas in av sina lägre subtila kroppar (astrologin tecknar en subtil materiell verklighet under den grovt fysiska ytan).

Bradley/Chelsea Manning föddes t.ex. med Solen i ett sattviskt tecken men disponenten Jupiter står starkt i sitt negativa härskartecken Fiskarna och trycker således på sattva ur ett lägre, naturligt perspektiv. Det råder brinnande övertryck på den solära handlingssidan eftersom Jupiter-i-Fiskarna formligen skriver "upplösning, upplösning". Eld/Vatten-kriget här tyder alltså på en närmast smärtsam sattvisk medvetenhet (om att man fått fel kropp i detta liv) och individen söker olika sätt att uttrycka sin vantrivsel. 

Bloggarens f.n. enda lesbiska väninna är Sol-Fisk och har Jupiter i Skytten, dvs omvända symboliken till Manning och hennes känslighet är så abnorm att man på skämt kan ge henne "onda ögat" och hon studsar bakåt i panik! Har faktiskt aldrig mött en så överkänslig människa. Att hon inte kan hålla sin identitet på rak kurs visar det faktum att hon halkat mellan hetero och homo flera gånger under de många år jag känt människan.

Om Manning nu är en närmast neurotiskt överstimulerad natur via detta känsloalstrande krig mellan Eld/Vatten fortplantas nu hans andliga medvetenhet till ett extremt labilt psyke som också svävar uppe i det blå: Månen med aggressorn Mars i jämviktssökande Vågen måste vara en smärtsam kombination eftersom Mars är mörka/tamasiska helveteseldar som här kanaliserats till det mentaliserande Luftelementet så att landsförrädarens psyke fylls av oro och upplevelser av obalanser. Notera hur det är det sensationalistiskt (Eld/Vatten) anstrukna solögat som ser "för mycket", och att detta skapar krig i sinnet. 

Duncan Browne, 1979

En god vän och duktig musiker, Sol-Lejon, har dissat alla artister och grupper jag introducerat (utom en). Det är så tydligt att det börjar bli ett mönster. Mest intressant är hans omdöme om den begåvade men sensitiva brittiska särlingen Duncan Browne, som knappt ens blev en fotnot i pophistorien. Ingen kredd till honom heller från musikervännen utan ett styvmoderligt "är han lite överbegåvad?" Så svenskt, så jante från en artist som själv vill framstå som smal och exklusiv! 

I mina öron hade Browne samma talang för melodi och arrangemang som vännen, dessutom en närmast virtuos gitarrist. Kanske just därför den mörkläggande (tamasiska) LejonKungens försök att förringa konkurrensen. Bloggaren, med medveten (sattvisk) Tvillingascendent med sattviska Månen på ascendenten anar en harmlös liten maktkamp under ytan via de musikartister vi gräver upp ur historien och tipsar varandra om! :-)

Utfransningen visar sig vara "to the point" när jag kollar in Duncan Brownes födelsedag och hittar ännu en hypersensitiv himmel. Solen i Fiskarna (samma som hos den lesbiska väninnan) är dock åtskilligt fördjupad genom Jupiter i mörka Skorpionen (en sattvisk Jupiter sprider ljus i det tecken som är det kanske mest blinda och biologiskt driftsstyrda). En Sol i Vatten disponerad av Jupiter i Vatten är en distinkt antydan om skyhög emotionell intelligens! Musikerna slipper väninnans enerverande direkta och överspelande krisreaktion (Vatten-Sol hetsad av en disponent i Eld). Här finns en mer "mellow" Fisk-Sol med djupa och svårtydda instinkter som lämnar mycket till fantasin - och blir en bra producent av tvetydig musik.

Musikerns Måne, å andra sidan, återspeglar Vatten-Solens förnimmelser i dramatisk form genom eldiga Väduren. Eld/Vatten-sensationalismen dvs, den akut starka förnimmelsen finns här också just eftersom Sol/Måne är ett komplementpar. Men även här en smart kombination eftersom Månen, tagen för sig, har en Luft-placerad Mars som disponent (den spektakulära kreativitetens kombination). Första gången jag hörde en Browne-låt visste jag att jag stod inför ett musikaliskt geni.

Det var som ena halvan av duon Metro (ett enda album, 1976) där Brown också antyder en koppling till den perverterade sadomasochistiska kulturen. Troligen var han (fast jag vet inte säkert) homosexuell. Mycket i Surya lagna-kartan pekar på detta, inte minst Mars/Venus i 12e huset och Luftens tydliga dissociation/slirighet gentemot Vatten (driftslivet).

Men som jag skrev, Solen i Vatten, fördjupad av en Vatten-Jupiter i Skorpionen blir en mästare på subtila uttryck så det är fullt möjligt att Browne bara deltog i den dekadenta New York-scenen på 70-talet som en observatör! Han verkar av texterna stå lite utanför vad det än är han skildrar - en särling som SER (och för sin musik förmår använda) Vattenelementet utan att nödvändigtvis ha sjunkit till botten själv.

Browne tycks ha varit olycksförföljd hela livet. Hans förnämliga albumdebut i slutet av 60-talet var på det skivmärke som Rolling Stones producent ägde och drev i konkurs. Sen blev det bara en skiva tidigt 70-tal och två mot slutet av årtiondet. Just som han såg ut att få en liten comeback på 90-talet går han och dör i cancer vid 46.

Åter till Manning! 

Solen, det vet vi nu, var mer än villig att "läcka" informationen som gjorde Manning så uppbragd. Det finns faktiskt inte mycket balans alls i det här horoskopet och bloggarens karta är här en belysande parallell. Samma Mars i Vågen men "bränd" av en tät konjunktion med Solen ger "krigisk i själen" men där den agerande Solen i teorin lyser starkare än den svarta eldens Mars så att inte könsdrift utan intelligens dominerar uttrycket.

Bradley-Chelseas problem har ingen ände. Varför psyket är så krigiskt och turbulent förklaras delvis av att kvinnans planet Venus ger såväl manliga Mars som könsneutrala Månen. Och från Sveriges nationalhoroskop känner vi redan Venus i Stenbocken som en ytlig typ av kvinna, som enbart ser till status och pengar - de yttre kroppsliga formerna är allt för den svenska kvinnan - hon är en objektifierad Barbie eller en gormande feminist som anammat männens monetära värdeskala.

(Det finns naturligtvis mängder av undantag, men denna skrämmande kvinnotyp är vad som fostras i Sverige genom landets horaktiga och sekulära orientering på enbart arbete och materialistiska värderingar. Se hur folkförvillaren Aftonbladet ser ut, dag efter dag. Bara pengar och kroppstänkande - en motbjudande lågt satt ribba för vad "folket" ska intressera sig för.)

Sexproblematiserande Mannings Venus är i sin tur en olyckligt lottad planet eftersom DESS ägare är den problematiska Saturnus som hämmar Solens upplevelse av IDENTITET. Se kretsloppet i horoskopet och man börjar få in en känsla av vilken tragedi detta livsöde är. Det är sannerligen inte någon av de höga och befriade själarna som återvände till jorden här, utan mer troligt en förbrytarsjäl som skördade dålig karma genom att få "fel" kropp (det var exakt rätt kropp ur Ödets perspektiv) och sedan, istället för att söka RÄTT svar tillätt kroppsnojorna att förgifta hela hans liv så att han slutade som "läckande" landsförrädare, inspärrad i fängelse till ålderdomen. 

Man kan notera att utifrån handlingsperspektivet (Surya lagna) står den pladdrande informatören Merkurius i syndiga Vattentecknet Skorpionen och i 12e huset för dem som röjs undan från samhället via t.ex. fängelse eller psykanstalter. Fordom satte adeln gärna oönskad avkomma i kloster eller skickade dem i exil eller "dödade" dem genom adoption och namnbyte - 12e "onda" huset kan illustrera lite av varje!