"Idle thoughts out vacant souls"

Hade jag varit Shakespeare kanske jag skulle ha formulerat en ärendemening likt den här ovan, laddad med åtminstone två innebörder. Nu är jag inte Shakespeare men noterar hur jubileumstider lockar fram den ena krönikören mer tanklös och ytlig än den andra.

I SvD fortsätter teaterentusiasten Lars Ring fortsätter att trött eka den brittiska akademins särskilt bakvända snobbism, vilken består i att hålla det för snobbism att inte betrakta en parodisk och småaktig teaterägare i Stratford som upphovsman till de exceptionellt lärda texter som idag bär Shakespeares namn. 

För några år sedan försökte Lars Ring göra sig en hacka på att locka med rika men kulturfattiga svenskar på turistresa till Stratford där de kunde insupa den riggade myten om vem författaren var - för den nätta summan sjuttontusen kronor.

Se: SvD kränger sanktionerad kulturmyt (dec 2013) 

I brittiska The Guardian är nivån på en jubileumstext aningen högre, men uppslaget är så fattigt att ögonen himlar för att sedan somna mitt i en radväxling. "Hade Shakespeare levat idag hade han varit deckarförfattare." Men snälla, så originellt! 

Känner man till själavandringen blir den här typen av flackt fantiserande just som inläggets rubrik säger: substanslösa själar röjer sig själva genom bristen på intellektuell halt i tänkandet. 

"Varit där, gjort det" - ingen själ som redan under pennamnet Shakespeare bevisat sin inblick i den mänskliga naturen och skapat sådana skurkaraktärer som artikelförfattaren nämner, skulle se det som annat än vattentortyr att stiga ner och göra samma sak en gång till. 

"Shakespeare" av idag skulle med all säkerhet syssla med helt andra saker än litterär text. Kanske han skulle vara psykolog, givet att detta ämne blivit en egen disciplin sedan han levde. Kanske skulle han med intresse vara en dna-forskare och söka psykets egenheter i materien? Jag menar, han såg ju Jord- och Vatten-elementen som roten till hans psykiska nedstämdhet, så varför inte ett återbesök i ämnet nu när mänskligheten utvecklat en helt ny typ av vetenskap och med nya "förklaringar"...

Ett är säkert, astrolog skulle han inte vara i det här livet (?)  eftersom han i sina Sonetter motvilligt medger att kan han ämnet utan och innan (sonett 14).

Faktum är att sonett 14 är så intressant att jag skulle vilja återge en hel sida av Shakespeare-forskaren Hank Whittemores "The Monument". Som tidigare nämnt på bloggen tillhör han den starka grupp som ifrågasätter den lukrativa Stratford-myten och som med skarpsinne och djupt kunnande har påvisat hur författaren måste ha tillfört Englands societet på grund av de kopiösa mängder "insideskunskap" om hov och politik som texterna röjer. Den mest lämpade verkliga författaren är den extremt teaterintresserade 17e greven av Oxford, Edward de Vere, på gåtfulla grunder drottning Elisabets favorit men aldrig ens nämnd i de filmatiseringar av den sista Tudor-drottningen! Som det faller sig existerar det en dedikation som just hyllar Oxford som Englands bästa astrolog! Överklassen har alltid haft tid för "onyttigheter"...

Sonetterna säger för övrigt själv i öppen dager att den är en dubbeltydig mörkläggning, och således INTE handlar om vad den de fåraktiga mainstream-uttolkarna ändå tror den handlar om: homosexuell manlig kärlek. Hur är det möjligt att läsa texten som säger att den egentligen har en annan agenda och sedan ändå deklarera ytans innebörd? Sannerligen, det är många akademiker som inte har det förstånd de borde ha.

Whittemore introducerar varje sonett med en liten kontextuell beskrivning. I hans rekonstruktion är Sonetterna inget annat än grevens dagbok under en ytterligt prövande tid i livet, då den 17 år äldre Elisabet närmar sig sitt slut, och deras hemlighållna kärleksbarn (bortadopterad och enbart känd som Lord Southampton) sitter i fängelse. Han placerades där av hans egen mor för ett illa uttänkt upprorsförsök mot henne (Essex-upproret). Ack alla dessa dysfunktionella familjeförhållanden! Greven av Oxford, en gång ett lammkött för den glupska men instabila drottningen, lyckades uppenbarligen utöva påverkan så att deras son skonades och fick sitta kvar i Towern medan Essex avrättades. 

I dagboken/Sonetterna som riktar sig direkt till sonen, Lord Southampton - därav det begripliga misstaget att tro det är en homosexuell historia - vädjar nu fadern till sonen att han måtte acceptera det äktenskap till en föreslagen ung kvinna som skulle göra Oxford själv till en "kungamakare" och Lord Southampton till legitim arvtagare till kronan.

I Whittemores uttydning av sonett 14, förutspår Oxford att om Southhampton inte upphäver sin stämma och kräver sin successionsrätt innan drottningen dör, så dör föräldrarnas hopp om en fortsättning. (Den tjurige sonen vägrade och Tudor-ätten dog ut.) Whittemore som menar sig ha knäckt textens kod, de hemliga nyckelorden, konstaterar med sonett 14 att det kommer att bli "doom and date" för både "Truth" och "Beauty", dvs. för Oxford och Elizabeth.

Not from the stars do I my judgment pluck;
And yet methinks I have Astronomy,
But not to tell of good or evil luck,
Of plagues, of dearths, or seasons' quality;

Nor can I fortune to brief minutes tell,
Pointing to each his thunder, rain and wind,
Or say with Princes if it shall go well,
By oft predict that I in heaven find.

But from thine eyes my knowledge I derive,
And, constant stars, in them I read such art
As Truth and Beauty shall together thrive,
If from thyself to store thou wouldst convert;

Or else of thee this I prognosticate:
Thy end is Truth's and Beauty's doom and date. 

Källa: Shakespeare Online men med Whittemores versaler återställda (online-texten följer inte originalets - Whittemores? - placering av versaler och ignorerar också radbrytningarna)

Författaren medger att han kan sin astrologi ("Astronomy") men här talar han utan spådomskonster och direkt från de signaler han ser i sonens kungliga ögon, vilka han poetiskt ser som de eviga kungliga fixstjärnorna. Kodorden för fadern och modern - Sanningen och Skönheten - skulle kunna frodas tillsammans om bara den motspänstiga ynglingen hörde upp med att "snålt bunkra upp sitt kungliga blod" och ingick det äkta ståndet. (Den ungdomen! Den vill inte binda sig utan vill fortsätta så sin vildhavre ännu några år.) I annat fall ser författaren Oxford att Southamptons slut också blir faderns och drottningens död.

Whittemore övergår därefter till en rad-för-rad-analys av sonetten med rikliga referenser till hela Shakespeare-litteraturen. Det astrologiska temat, "Icke från stjärnorna hämtar jag mitt omdöme...", skönjs t.ex. i "Hamlet": "Lord Hamlet är en prins som stammar från din stjärna" (2.2.141). Eller i "Två gentlemän från Verona": "Men sannare stjärnor var vad som styrde Proteus födelse" (2.7.74).


Anm. Ärendemeningen, som håller ren Shakespeare-nivå, "kom till mig" obehindrat i samma sekund jag efter läsning av The Guardian övervägde inlägget (trots att jag nyligen kommenterat Shakespere-jubileet och är rätt trött på ämnet). Det är igår och idag fullmåne och Solen passerar Oxfords eget sideriska födelsetecken Väduren. Det ante mig att hans ande skulle vara lite extra på hugget, för att inte tala om Hank Whittemores, född med fullmånen i omvänd variant, Solen i Vågen och Månen i Väduren! 

Så, då har båda fått sitt omnämnande på denna obskyra blogg, som någon svensk låtskrivaren en gång uttryckte det, "Bara himlen ser på."