David Hume - ett rastlöst knippe

Det här är ett av bloggens äldsta inlägg och ompubliceras i kortad och omskriven form eftersom "den onda stjärnan" Algol ännu inte hade introducerats 2009. 

Dessutom konverterade jag datumet fel för sex år sedan. Britterna var senfärdiga med att gå över från den julianska till den gregorianska kalendern och man måste "rätta" astrologiprogram manuellt eftersom de utgår från tidpunkten då majoriteten av europeiska länder bytte kalender (Sverige var på efterkälken då också.) En nätartikel berättade: "Wednesday 2 September 1752 was followed by Thursday 14 September 1752, which lead to riots by people who claimed they had lost 11 days of their lives." 

Mitt misstag vara att lägga på dessa dagar i det första programmet och vid en export av data till ett annat program lade det senare till ytterligare 11 dagar utan att jag märkte det. Fastän Solen i sideriska Väduren var korrekt beskrev jag fel måntecken. Anledning således att äntligen visa rätt siderisk karta för den man som slogs för den fattiga människans fixering vid de fem sinnenas vittnesbörd - empiriska rön - och mot alla former av metafysik eller "tänkande för tänkandets skull". 

Paradoxalt nog ansåg denne bitvis så skarpe, bitvis förvirrade och osunt tänkande alkoholist, som t.ex. svenska Humanisterna håller som ett västerländskt föredöme, att reinkarnation var en rimlig tanke! Jag hittade uppgiften i pensionerade fysikprofessorn Amit Goswamis "The Physics of the Soul" (2001), och den finns belagd på nätet.

Frågan om Humes välkänt futila sökande inåt (han hittar ingen själ inom sig!) blir därför ytterst problematisk, om det visar sig att han samtidigt finner reinkarnationskonceptet filosofiskt acceptabelt. Det närmast bekräftar analysen från 2009 om en "huvudfoting" med bättre tankeskärpa än förmåga att vila i sitt väsen.

*****

Aftonbladet recenserar en bok av Gunnar Fredriksson om 1700-talsskeptikern David Hume, mannen som i Descartes efterföljd sökte blicka introspektivt på jakt efter jaget - men inte hittade någonting förutom "ett knippe intryck" som susade förbi.

Både talande och humoristiskt är det att när de stora metafysiska frågorna hotade att gripa Hume, då gick han på krogen och söp till istället! Det här skulle knappast tyckas vara en filosof värd namnet, men ändå drabbades idealisten Immanuel Kant av Humes ordvändningar och tänkte till extra hårt för att, som Nobelpristagaren i fysik, Erwin Schrödinger beundrande sade, höja sig till ett stordåd och befria europén från det banala slaveriet under Kronos.

Kant upptäckte, som en sentida Platon, att Tiden bara är en inbyggd åskådningsform människan trälar under. Och utifrån denna föreställning konstruerar hon alla sina kryckor: big-bang, evolution och allt det andra hon bara älskar att lägga ut på en låång kronologisk linje...

Nå, inte så "bara" - mänskligheten lyder i praktiken ännu under Kronos eftersom den enskilde aldrig kan höja sig ur den kollektiva föreställningen. Försök säga att du är en evig gud och genast är ett tjog ur den degraderade jante-pöbeln framme för att banka in lite "förnuft" i skallen på dig.

En välkänd buddhistisk historia handlar om munken som gång på gång lät sig spärras in i fängelse för små och onödiga förseelser. När fängelsepersonalen undrade varför munken ständigt kom åter, blev svaret att han inte tänkt ge sig förrän hans närvaro i fängelset bringat den siste internerade till upplysning. Munken var en avatar, fri för egen del, men gick i fångenskap för att sprida upplysningen vidare till dem som var fångar i ordets alla bemärkelser.

Den nivån hade uppenbarligen inte den krogrännande Hume uppnått, han som varken fick fatt i något inre ego och därmed heller inte var i position att transcendera det. Granskar man horoskopet för hela dygnet (Humes födelsetid är okänd), är det en enda sak som tydligt står ut. Den extrema Eld-triangeln som skulle kunna omvittna klar kognition och gudomlig medvetenhet men som här utifrån Månens, sinnelagets eller psykets perspektiv hänvisas till de onda hus som korrelerar med den lägre och medvetslösa Naturen. Två av husen anses dessutom onda och fördärvliga för människan (8e och 12e). 

Det neutrala 4e "vattenhuset" står för inre lycka och trygghet, men notera hur Solen i Väduren baseras på turbulenta Mars i "nedsläckta" åttonde dödshuset. David Humes psyke kan bedriva all intrespektion i världen men han kommer ändå inte åt någon bekräftande ljusglimt från sin själ (Solen) eftersom själens disponent Mars står i Syndens och Bestraffningens (dödens) åttonde hus! Det förvånar inte att vi får "eldvatten" eller alkohol med det här psykhoroskopet som dränker Livets Eld i Dödens Vatten! (Notera det motsatta resonemanget om man enbart talar världsligt: hinduisk astrologi ser Solen som grym eftersom dagens hetta torkar ut kroppen, med aftonen kommer Månen och återfuktandet.) Den här konfigurationen passar bra för den som hade åsikten människan inget annat är än "ett knippe sinnesintryck"!

Men för att förklara det lite bättre måste man granska Månen/sinnet, som visserligen skulle kunna ligga i slutet på Skytten, men där den naturvetenskapligt och mot de objektiva föremålen orienterade Stenbocken ger en överlägset bättre beskrivning av den torftiga empirismen. Att begränsa sitt tänkande så att man bara reagerar på Jord-elementet och vad det representerar missar merparten av existensen, men har för all del bidrag till mänsklighetens alla tekniska framsteg och en ökad fysisk (men inte själslig) komfort. Dessutom ger den sannolika Månen i konkretionens Stenbock en överlägset lyckosam ömsesidig reception mellan härskarna mellan Stenbocken och den opposita Kräftan. 

Jord och Vatten ger lersörja, förvisso, men också en så total absorption i det materiella att man kan tänka sig en som flyttar fram positionerna i termer av ren världslighet, vilket Hume definitivt gjorde. Psyket/Månen och Gränsdragaren/Saturnus i samtidig opposition och ömsesidig opposition är något man inte ser varje dag! Samtidigt misstänker jag att hans alkoholism delvis kan förklaras av denna iskalla, själsdöda och mot materiella villkor exklusivt orienterade lägre sinnesförfattning. Det visar sig således finnas problem med både Humes Sol och Måne, vilket, om det inte resulterar i en improduktiv och illa organiserad livslinje ger ett "excentriskt" kändisskap.

Månen i systematiska Stenbocken har dock ett problem med att Saturnus i Vatten är en i sig klen placering som kan ingjuta fruktan för vatten, drunkningsdöd eller rädsla för det irrationella - en produkt av individen själv eftersom han/hon inte vågar gå på djupet! Den här ömsesidiga receptionen så att säga bara stärker David Humes Mån-Stenbock och gör honom till en nidbild av zodiakens torrboll - den sakliga faktabitaren som kräver objektivitet i allt men som blir alkoholist när materiens depression tar hämnd på denna ensidiga och andefattiga tillvaro.

Det intressanta är nu att Hume själv ansåg fruktan förklara religionernas uppkomst. Och lika intressant är att han själv inte förmådde analysera varför han kom till just den slutsatsen!

Religion began in the postulation, by primitive peoples, of “invisible intelligences” to account for frightening, uncontrollable natural phenomena, such as disease and earthquakes.

http://plato.stanford.edu/entries/hume/ (nytt fönster)

Depressionens och hämningens Saturnus i Kräftan indikerar på ännu ett sätt varför Hume bara såg ett flöde sinnesintryck fladdra förbi när han försökte titta inåt på spaning efter sin själ. Som om det inte räckte med att hans lunära psyke är predisponerat att INTE SE själen (Solen i det mest privata och disponenten helt förmörkad i det åttonde huset för svåra syndare), tecknar hans Jord/Vatten-axel distinkt en preferens för ett inre sinne (manas, Månen) närmast fängslad i hyle, i den döda och själlösa materien! Månen och Saturnus binder hans psykiska orientering stenhårt nedåt, mot "Underjorden" (Platon: vår kropp - soma - är ett fängelse - sema). 

Det säger sig självt att alla Jord/Vatten-axlar (astrologins "negativa polaritet") befinner sig på "vägen ned", har en medfödd disposition som söker DENNA VÄRLDENS UPPLEVELSER. Saknas helt Luft (som i David Humes fall), då kan verkligt torftiga och ointressanta personligheter resultera, människor helt utan förmåga att tjusas av luftslott eller abstrakt tänkande. Hela deras håg är riktad mot att greppa och hålla i ting och substanser och den vägen kittla sina sinnen.

Vid det första inlägget hade den onda stjärnan Algol ännu inte introducerats. I David Humes sinnelagshoroskop drabbar den med full kraft naturalistens intellekt, och Algols ständiga placering i Oxen påminner naturligtvis om naturalismen som livsåskådning: kreaturet som går och betar med nacken krökt ner mot jordytan saknar helt den orientering uppåt, mot himmelen, som krävs för ett genuint intresse för det himmelska. 

Visserligen ser Stenbocken i första huset Oxens härskare Venus som sin vän. Venus som "förmågan att identifiera sig", arbetar därför i harmoni med psykets materialistiska önskan att ogranisera världen utifrån dess egen världsliga böjelse. Venus vittnar t.o.m. om kärleken till det sinnliga. Här har vi Venus hemma i negativt härskarläge i det mest kroppsliga av tecken (och troligen ytterligare en karaktärsförsvagande indikation som bidrog till hans alkoholism - Oxen är munnen och det orala intaget av substanser från omvärlden).

Man kan därför lugnt säga att intellekts Merkurius har sitt arbetsfält väl definierat för sig! All tankeverksamhet fortgår inför den "pre-psykologiska medvetenhetens" naiva tro på att föremålen i sinnesvärlden är det mest verkliga som finns. David Hume stod i perfekt harmoni med Djävulen eller denna världens herre och vad han vill att vi ska tro: att bara denna världen finns att tillgå. Om man tänker sig den onda stjärnan Algol som Djävulen eller Frestaren snarare än som Åklagaren förstår man hur han lätt kunde få David Hume på sin högaffel och därtill en David Hume som via alkoholmissbruket villigt föll in i det grunda tänkande som utmärker materialisterna.

En sista och alltid lika intressant observation är den som rör relationen mellan första "manifestationshuset" och det tolfte huset för "förluster" eller "avkall". För att ett psyke (Månen) ska kunna blir helt förvärlsligat, helt försjunket i de ordningar och arrangemang som gäller här, måste man offra allt intresse för Skyttens tecken. Skytten måste fängslas eller tvingas i exil i tolfte huset. Som synes föddes David Hume då religionens och filosofins Jupiter befann sig stark i sitt positiva härskarläge Skytten. Men Brihaspati eller Guru (sankritnamn för Jupiter) lyckas naturligtivis inte bli den goda läraren för mänskligheten när den är satt på undantag. 

Så även denna enstaka position bidrar till ett större mönster som möter den uppmärksamma observatören och förklarar David Hume som ännu ett av de arslen västerlänningarna under många hundra år kallat sina "upplysare". 

Västerlandet ÄR Djävulen, supercelebriteterna tycks bekräfta att västerlänningen fått hjälp att styra den här civilisationen mot den Mörka sidan. Därmed får hinduerna rätt även på den punkten att vi nu är inne i den mörka tidsåldern Kali Yugas skymning. 

(Vad gäller nyckelåret 1939 i länken är den lite för bra för att vara sann - jag anar tricksande med data för att framhäva vilken ljusförmörkelse Hitler och Andra världskrigets början var. Det var trots allt den fransman som beskriv shaivismen i den bok jag hämtade yuga-tabellen från. Eller också stämmer siffrorna och vi har svart på vitt att österlandets system är övernaturligt exakta och pekar mot en kosmisk determinism som kan få den mest livshungriga att resignera och inse att man bara är en fjärrstyrd docka i ett självspelande piano...)

Se även den onda profitören på den hedervärda gamla persiska läran om Ljuset och Mörkret, George Lucas som skapade Stärnornas krig-produkten, filmer, t-tröjor och leksaker. Notera också hur han gjorde Mörkrets furste Darth Vader till konceptets enda intressanta och suggestiva figur. Robotorna och Luke för att inte tala om Harrison Fords figur, saknar t.o.m. tillsammans jämförbar slagkraft. Att sedan dra ner mytologin till ett parodiskt familjedrama - Darth Vader är Lukes pappa, en fallen ljuskrigare - är visserligen också det kommersialiserad mytologi (Lucifers fall), men det finns något så prosaiskt över den här versionen av den eviga berättelsen att man tydligt ser västerlandets intellektuella bankrutt. 

Ingen blev "bättre" av Stjärnornas krig (utom boksluten för de inblandade). Tvärtom blir barnen bara allt mer krigshetsande och på sikt USA-patriotiska av serien. George Luckas har verkligen gjort sitt till för att förbereda den sista striden då Mörkrets sida (USA) kommer att gå ned för räkning och en ny världsordning bortom västkapitalismen tar över. Vilken denna nya ordning blir, har inte helt utkristalliserat sig än, men är symbolen Vattumannen någon ledtråd, kommer den att att vara all-inkluderande, inte som nu en världsordning där några få berikar sig groteskt medan övriga världen kanar ner mot fattigdom eller befinner sig där redan. Jag nämner kommersialismen bara därför att David Humes Algol-skadade Merkurius så tydligt visar vad hans potential där på 1700-talet pekade fram mot: våra dagars sataniska handelsman (Merkurius) med hans tusen och ett sätt att lura konsumenterna för att själv kunna öka på sin profit.