Den motbjudande borgarbrackan

Bloggen har redan här och sedan här kommenterat borgarpressens dolska uppsåt med att angripa den friska debattören Åsa Romson som övertygade intellektuellt genom att grammatiskt hålla ihop längre tankekonstruktioner än någon av de andra krymplingarna i den famösa debatten. 

Hon producerade faktiskt språklig ekvilibristik som generade både nuvarande statsminister men också den föregående torrbollen. Med en förmåga att konstruera så bra och grammatiskt avancerade meningar i stridens hetta var det knappast några språkliga misstag Romson gjorde, de som nu borgargrisarna orerar över. Romson är helt enkelt en friare själ än övriga snöpta debattörer. Heder!

Men vad är nu SvD:s Maria Ludvigsson för ett kreatur? Jag brukar undvika att läsa hennes ointressanta tankar, men eftersom det nu var Romson tittade jag till bara så många meningar (tre) att hennes förutsägbara reaktion fick sin bekräftelse.

Prydligt konstruerar hon sina prosaiska skriftstycken, det är det inte tu tal om. Men låt oss granska kvinnans intelligens, ett ämne som då och då förekommer på den här bloggen och ALDRIG har kommenterats av en enda läsare. Jistanses vad jantelagen tvingat svenska folket in i ett krampande tillstånd av "minsann lika god som nån annan". Om svenska politiker hycklar och bedrar väljare i sin dolda trohet mot Storfinansen hycklar svenska folket och sysslar med självlögnen om sin egen förträfflighet.

Men nej... Jag blir bara trött när jag ser Ludvigssons himmel som vägrar lyfta till något som ens närmar sig Åsa Romsons observanta kvaliteter. Jag ber att få hänvisa till förra inlägget, från januari i år.