Ben E. King - There Goes My Baby

Ben E. King till höger

Den enorme R&B-sångaren Ben E. King är död och hela världens "var inte med då"-journalister nämner hans enda verkligt stora solohit, "Stand By Me" från 1961. Och det beror förstås inte på King själv, honom har väl skribenterna inte en susning om vem det är - ursprunglig R&B är numera hänvisad till arkiven medan en annan sorts Rhythm & Blues har tagit över. Nej, det var förstås den där 80-talsfilmen som alla såg och som höll låten levande en generation till. (John Lennon lyfte den ur 60-talet och in i 70-talet via sin coverversion.)

Men backar man till det sena 50-talet är det Kings rytande och ångestfyllda röst man hör i ett antal av The Drifters stora låtar. Gruppen hade en hejdlös omsättning på ledsångare men jag har alltid tyckt att deras relativt korta tid med Ben E. King var magnifik. När Atlantic Records 1959 premiärtestade stråkarrangemang och fick till monsterhitten "There Goes My Baby", då var det ståpäls på den unge bloggaren. King har inte ord för smärtan över att tjejen sagt adjö, men Lejonet i honom ryter på ett sätt som får "Stand By Me" att låta närmast slätstruken.

Med sinnelagets horoskop är det Vågen som är Skorpionpsykets "onda daimon" eller källa till förluster - det är kanske därför just "There Goes My Baby" blev hans största framgång som gruppmedlem. Venus och överdriftens demon Rahu ligger i 12e huset och vittnar hur just relationer är den största tragedi som kan drabba Skorpionens sinnelag.

Men för glöden i Kings framförande får man inte missa Skorpionens härskare Mars i starka Lejonet, attackerande sitt eget tecken. Finns det inget objektivt att vålla sångaren själslig kramp föder den här typen av Skorpion ett stingande giftsting inifrån. Mars i Lejonet kan lika väl betyda katastrofer som drabbar individens stolthet som ett stridande Lejon, men här saknas klockslag för olycksbringarens faktiskt världsliga placering. Som psykplacering antyder Mars att King alltid drömde om att hävda sig på ett dramatiskt sätt, och för färgade fanns väl bara musiken i en tid då de ännu knappt fått in en fot inom något annat konstnärligt område i den rasistiska USA.

Sedan får man aldrig glömma Jungfruns tecken, här med härskaren Merkurius hemma. Det tecknet är ruskigt musikaliskt och har en känsla för tajming och rytmik som är nästan skrämmande. Det slår mig nu att en av mina andra absoluta färgade favoritsångare (ur rent tekniskt perspektiv), jamaicanen Delroy Wilson hade samma "start/stopp"-hantering av sin röst. Han var också född Jungfru. Också han kunde krevera som King i små blixtsnabba utbrott med rösten och sedan perfekt trycka tillbaka excessen igen och låta hur modulerad som helst. 

Att Wilson har Mars i Vågen och en beskedlig Måne i Vågen kan få någon att undra över det här med rytandet. Men har man hört båda sångarnas stil förstår man vad Ben E. Kings Mars-Lejon i attack mot det förgrämda skorpionpsyket är. Det är ett döende djur! Wilson, Jungfru/Våg, är på det hela taget mycket smidigare och elegantare i sin presentation, men, som sagt, med samma überexakta rytmik som den King ägde och som jag tror ska knytas till takträknaren Jungfrun.