Kvinnlig sexuell perversion i början av 1900-talet

I DN nyligen skrev Karin Johannisson (inga uppgivna kredentialer) om kvinnlig sexuell perversion i början av 1900-talet. Hon fann Lars Triers "Nymphomania" en hälsosam avdiagnosticering av det störda psyket jämfört med den kliniska reduktionen av en viss sorts kvinna till "sexmissbrukare". 

Vilken sorts kvinna?

Johannisson nämner en för mig okänd lesbisk författarinna, fransyskan Rachilde, som utforskade sadism och våldsamt förtryck av unga kvinnor i det tidiga 1900-talets dekadenta Europa. 

Turligen har AstroDatabank ett verifierat födelseklockslag för den här kvinnan, och i sajtens ytterligt kortfattade biografi (som ofta nog speglar grundaren, astrologens Louis Roddens ogillande), finns en uppgift som sexuallibertinen Johannisson av begripliga skäl utelämnar eftersom den skulle förstöra hennes berättelse: Rachilde var fylld av hat mot sin mor och ansåg att hon hade förstört hennes bild av (varning för patriarkalt språkbruk här): det Evigt Feminina. 

Det är Rachilde själv som använder uttrycket och som den här bloggens läsare kunnat knyta samman med Naturen, oftast i dess lägre och fallna aspekt som Vattenelementet, den biologiska gränsande till sensoriska driften - de "drivkrafter" som pungråttan Fredrik Reinfeldt söker få kvinnorna att omsätta i hårt, hårt arbete så att männen inom Rovkapitalism ska kunna plocka hem ännu mer vinster!

Bara av den anledningen skulle jag kunna applådera Rachildes vrånga inställning till manshelvetena. Bara det att den här bloggen snarare börjat följa den romerska tänkaren Plotinus, som i Afrodite såg Själen i en av sina två möjliga orienteringar, som en perverst avfallen själ som orienterar sig mot den materiella sinnesvärlden. 

Afrodites enda alternativ för att undvika perversionen som den urbana Johannisson kittlas av är omvändelse, tillbaka till Fader Kronos (Saturnus). Omvändelsen renar Själen från dess smutsiga vatten och orena drifter så att hon kommer att representera den Eviga Feminina i sitt upphöjda och gudomliga tillstånd. Själen som den var tänkt att vara, utan bindning till det förorenande Jordelementet.

Så långt nyplatonismen som låter ungefär som alla världens filosofier och religioner genom tiderna. Bara extremt degraderade kulturer ser något egenvärde i att vältra sig i lorten som grisar.

Att räkna ut den perverterade Rachildes horoskop är något av en uppenbarelse, för här lyser - för vilken gång i ordningen? - återigen samma "problemtecken" fram på himmelen. Och det är svårt att hitta ett bättre exempel för att summera bloggens många inlägg om horan och madonnan eftersom fransyskan har det problematiska psyket i (brottsligt överrepresenterade) Jungfruns tecken, och idén om den syndfria och rentvådda Själen - den Evigt Feminina Venus - "upphöjd" i motsatta Fiskarnas tecken. 

Venus traditionella "fall" i Jungfrun är Horan och dess slutliga reningsbad i Fiskarnas strömma vatten dess andra identitet som Madonnan eller Venus upphöjd. Bloggen är under avveckling som jag tänker inte ännu en gång dra teserna som är knutna till Rachildes intressanta opposition mellan Jungfrun och Fiskarna.

Jag noterar bara att den enda lesbiska kvinna, jag haft i min umgängeskrets, ruskigt emotionellt störd, manshatare och  intermittent sexualmissbrukare (även med män!) var född just under en fullmåne mellan dessa två tecken. Men sägas kan att tecknen båda tillhör Sattva guna, om än i Undervärlden (Vatten och Jord), så att Sattva önskan att förstå och nå klarhet blir en slags tragisk pragmatik när som här Själens form ligger oåtkomlig i Syndarens åttonde och mörklagda onda hus. 

Alla misstag ska den här sortens själ nödvändigtvis göra emotionellt och kroppsliga. Att tänka abstrakt och förstå principer är inte deras starka sida. 

Rahu-angripen Merkurius som ego-baserad bas för
Månen/psyket vilket i sin tur blickar mot den idealiserade,
upphöjda och återigen fläckfria Afrodite i Fiskarna!

Att döma av det här horoskopet föddes Rachilde nästan helt utan förstånd, sexuella avvikelser tycks ofta följa en klart begränsad intelligens. Här skriker horoskopet formligen av tröghet eftersom Solen är prominent (i öster) men behärskad av sin fiende Saturnus i det till Stenbocken fientliga Lejonets tecken, och, som sagt inburad i det fängelselika onda åttonde huset för degeneration (och sexualitet). 

Man kan också notera att Mars i negativt härskarläge i det generativa Vattnet tjänar som "ideal" (11e huset) i det här horoskopet.