Daimonen i hellenistisk och annan astrologi

[5000 ord! Arkiveras under: antik filosofi, hellenistisk astrologi]

Den onda daimonen, onda ögat och en symbol
för den irrationella eller vegetativa själen: en
galen gläfsande hund (jfr Tarotkortet Månen).
Tydligen allt det man ska befria sig från enligt
den indiska astrologins syn på 12e huset.
Bild lånad från galleriet Theoi.com

Av nyfikenhet introducerades den hellenistiska astrologins husbeteckningar på bloggen i april 2012, fastän dess "mission" främst varit att påvisa den högre klarhet som står att finna när man återvänder till den ursprungliga sideriska zodiakens tecken. Zodiaktecknen, minst sagt luddiga i väst, ses i skarpare dager och man anar att den verkliga astrologiska "kraften" alltjämt utgår från det babyloniska originalet, trots att den kulturen är utdöd (åtminstone ur västerlänningens perspektiv).

Egyptiern Claudius Ptolemaios husbeteckningar var knappast klargörande, men den onda och den goda daimonens tempel (12e och 11e husen) har utövat en särskild lockelse på bloggaren, för de syntes betyda något som Ptolemaios tog för givet att hans samtida läsare förstod.

Se även: Antik astrologi om slavdrivarens känslor

Ett måfåköp av Jennifer Yhaps komplexa analys av den hellenistiska nyplatonismens kunskapsteori i "Plotinus on the Soul" (2002) visade ge saknade pusselbitar. Teorin om Själen vid denna tid var ytterligt komplex och in i den moderna tiden har bara överlevt en fluffig och lättsmält new age-version lagom för allmänhetens konsumtion (samma bittra öde som västastrologin rönt). 

Själens syndafall är det som ger upphov till människans tankar om Himmel och Helvete och eftersom astrologin utgår från den här planeten och själars öden och äventyr under sitt inkarnerade tillstånd som jordmänniskor gäller det att först och främst förstå filosofins tudelning av kärleksgudinnan Afrodite som en metafor för Själen och att hon har två sidor, en högre gudomlig och en lägre fallen. En del av Själen förblir alltid opåverkad av syndafallet och det är väl detta som är källan till moderna föreställningar om en "Översjäl" eller, vid grov missuppfattning, att alla har en tvillingsjäl som går omkring någonstans i världen. 

Denna tvillingsjäl är i själva verket ens egen högre och rationella själshälft, den som aldrig "föll från Himmelen" och som överhuvudtaget inte involverar sig i den fysiska kroppens sinnesförnimmelser. Den här Själen är intellektuell till sitt väsen och det är bara i den lägre själsdelen som upplevelser eller visioner alstras (fantasmer). Den gudomliga själen smutsar sig inte med form och färg eller siffror utan har en kognitiv förmåga som den sinnesberoende människan helt enkelt inte kan föreställa sig. 

Månen är vår naturliga gräns, vill vi mer måste vi stiga till Solen och bli som gudarna! Solen måste bränna bort Månen - den lägre sinnesorienterade delen av Själen - och ta direkt kommando över den levande jordvarelsen. Det gör nymånebarnen så spännande. De är i princip utvalda att direkt representera en livsande som inkarnerar sig i en jordekropp för att driva sitt zodiakteckens princip! 

Se t.ex. nymånebarnet Dilsa Demirbag-Sten, ledarskribent i DN: hypersekulär, religionsaversiv och fanatiskt drivande högerns privatiseringsmentalitet: rätten att få vara ifred och slicka sin egen Magnum glasspinne. Nymåne i den antisociala Jungfrun. Det är svårt att se hur en sådan här nymåne skulle kunna bli annat än en i grunden självtjänande individ - möjligen om Jungfrun "parkerats" i ett passivt horoskophus medan någon annan indikation tar över huvudrollen från Solen. På samma sätt kan ett Lejons önskan att leda och dominera försvagas genom att Solen ockuperar ett obskyrt hus.

Månnoderna indikerar en själviskhetens synd: att försöka både äta kakan och behålla den. Norra månnoden, det giriga Drakhuvudet indikerar det mänskliga eller jordiska psyket (Månen) när det söker upphöja sig själv till gudarnas nivå, en hybris som leder till platt fall vid södra månnoden. Alla personhoroskop som utspelar sig invid någon av noderna tycks brottas med frågan om mänsklig hybris, försöken att upphöja det jordiskt mänskliga bortom dess rätta domän (t.ex. modern sekulär humanism).

*****

Under läsningen av filosofistudenten Jennifer Yhap nådde jag en preliminär tanke om de två gåtfulla daimonerna i inlägget om Playboybrudar del 2. Däri beklagade jag mig över bokens tröglästhet. Här är ett smakprov på akademikern Yhaps extremt otillgängliga diskussionsnivå, knappast en text för grundkursare i klassisk filosofi:

"Moreover, I retrace[d] the Platonic and Aristotelian notions of analysis in order to exhibit their epistemological and logical use. Ensconced in the Neoplatonic doctrine of conversion ["Vägen upp"!], Plotinus is able to accept the method of analysis as true and sound insofar as it discerns the necessary relations of being, the presuppositions that imply a being and that are implied by that being."

Och det där var en av textens enklare meningar! Slingrande och fyllda av syftningar på en kontext läsaren redan måste behärska. En extremt exklusivistisk doktorsavhandling.

Yhap fortsätter, och nu blir hennes diskussion intressant för astrologin och jag översätter:

"Samtidigt utvecklar dessa överväganden ytterligare vår förståelse av daimonnaturen såsom en relationell egenskap [hos Själen]: daimonen är ett mellanled mellan den förnimbara verkligheten - det enskilda tinget - och de ännu inte utvecklade Formerna - artens existens som innebor i den gudomliga Själen.

Som sådan är daimonens medlande roll metodologiskt [sett] samstämmig med analys och med varats uppåtriktade utveckling [den individuella själens anamnesis, Platons tanke om att den kan erinra sig sitt sanna väsen]" (s. 99)

Kanadensiskan Yhap är asiat och har troligen franska som förstaspråk. Givet den extrema abstraktionsnivån i ämnet blir hennes engelska ibland en plåga tills man genomskådat hennes grammatiska oklarheter. Andra stycket är inte självklart men tydligen är daimonens medlande mellan Själ och värld identisk med den rationella filosofens analys av existensens villkor. För astrologen betyder detta att daimonen ÄR det inom oss som tänker eller mentaliserar - Merkurius!

I texten om Playboybrudarna äventyrade jag mig att betrakta daimonen eller Eros, en "utväxt" ur den gudomliga Själen, som förnuftsplaneten Merkurius. En evighet senare, på sidan 107 hittar jag en bekräftelse efter en rundtur i den mentala (Månen) fantasi- eller föreställningsförmågans koppling till fantasmata - objekten för den människovordna Själens verk. Säger Yhap:

"När Plotinus säger att daimonen Eros föddes 'före sinneserfarenhetens domän' avser han både dess logiska och metafysiska prioritet i förhållande till sinnesförnimmelser och deras representationer. Med andra ord, Plotinus söker säga att Eros, daimonen, är det diskursiva förnuftet."

På bloggen har jag ibland slarvigt som en degraderad sekulär varelse kallat Merkurius för intellektets planet vilket är ett hån mot det gudomliga Intellektet. Ibland har orden fallit mer lyckosamt och Merkurius har liknats vid skriftspråklig förmåga och det diskuterande (diskursiva) förnuft som når fram till sin förståelse genom att "förbinda siffrorna med varandra genom att rita streck" tills bilden klarnar. Ibland har jag kallat detta ett lägre intellekt, den process som fick dig att läsa till punkt och först nu förstår vad meningen ville säga. (Motpolen till denna diskursiva Merkurius är den direkta intuitionens Jupiter.)

Svensk skolungdoms sjunkande läsförståelse är mycket riktigt ett problem med nationens Merkurius (även grundskoleplaneten och fyra till fjortonåringens mognadsfas) - precis som bloggen har påpekat i samband med girighetens demon Rahu i nationalhoroskopets tredje merkuriska hus. Teknikintensiva Sverige härbärgerar en förlorad dataspels- och internetgeneration som överbetonar småbarnets fixering vid fantasierna och väl ser bilderna men har en vek emotionell eller passionell daimon eller Merkurius - bildernas avsändare är Satan och inte Gud, de kommer från Marknaden och inte från Intelligensens högsäte...

Plotinus kallar hursomhelst daimonen Eros för ett bristfälligt intellekt och Yhap understryker (s. 108) att detta orena lägre förstånd har fötts ur den onda materiens obestämda begärsfullhet och det självtillräckliga Förnuft som vistas på en högre höjd. Det är i Själen detta defekta lägre intellekt (logos) har uppstått och dess problem är dess passion.

Här trillar ytterligare en pusselbit på plats, för märkligt nog klassificerar indisk astrologi Merkurius som rajaisk - planetens essentiella kvalitet är Rajas guna, detta obeständiga gungfly som slits mellan det onda Mörkret (Tamas) med dess djupa och otillfredsställbara begärsnatur och det passionsbefriade och medvetna Ljuset (Sattva). 

Nu klarar det också varför Merkurius i traditionerna ofta är en liten tjuv. Den har del av sin moder, den mörka och begärsfyllda materien men också av sin fader, Formgivaren. Merkurius är en instabil hybrid som uppstår först i den fallna Världssjälen och därför också klassificerad som amoralisk. Merkurius har en fot i båda världarna, Himmel (Eld/Luft) och Helvete (Vatten/Jord), medan den agerar i människornas mellanvärld. Tänk, rötterna till dessa gamla tankar som nu halvslarvigt repeteras inom new age, hittas i det gamla grekiska (eller hellenistiska) tänkandet.

*****

I det astrologiska schemat måste Merkurius höra upp med att som härskare över Jungfrun blicka ner mot det jordiska (och jaga vinster i det döda stoftet). Den måste börja kultivera Platons hågkommelse och genom detta påminna sig sin identitet som evig andevarelse. 

Gradvis har den dunkla logiken bakom Jungfruns tecken klarnat, varför så mycket händer i detta tecken. Dels "faller" Venus och den himmelska Afrodite blir här den jordiska skökan, en fallen själ som bara kämpar för sin individuella existens (till skillnad från den himmelska Själen som alltid lever i medvetenhet om alltings samhörighet). 

Men i Jungfrun är inte bara Merkurius härskare (den naturliga symboliken för en merkantilist eller krämare), i detta tecken "upphöjs" också Merkurius och det är här man kan skönja den tidiga grekiska filosofen Herakleitos tal om "Vägen upp". Detta kallade Platon för anamnes, intellektet Merkurius förmåga att i en fysiska värdkropp börja tjäna sin högre himmelska själshalva istället för Jungfruns naturliga böjelse åt privat och egentjänande aktivitet (goda skördar på åkern).

Sannerligen, när jag började blogga för fem år sedan var Jungfrun bara ett rätt tråkigt tecken i mina ögon, men det visar sig viktigare än man någonsin kunnat ana! Inte undra på att bloggens försök att belägga den sideriska zodiakens riktighet via kvantitativ metod eller via siffror I SIG uttrycker den fallna Jungfruns mentalitet (jfr Nya Moderaterna och Fredrik Reinfeldt)  och att Jungfrun därför genast började visa sin sämsta sida i studiet av kriminella, diskriminerande främlingsfientliga, etc. Som man frågar får man svar, heter det ju!

*****

I sin granskning av daimonens natur enligt Plotinus (och samtida lärda) noterar Jennifer Yhap att den består av "en slags materia", nämligen intellektuell eller intellektiv materia. Detta är då föranstaltningen "i Himmelen" av den onda, begärsfyllda materia som vår sinnevärld synes bestå av och för vilka astrologins tre tecken av Jordelementet djupast sett varnar. Så stark är dock negativismen i materien att de tre "resurstecknen" i allmänhet tecknar individer som helt blivit uppslukad av det världsliga och inte ens finner de stora frågorna intressanta. 

Man kan t.ex. undra hur Stockholmssossen Veronica Palm, som sparkade Omar för hans islamiska värderingar, ser på de stora och filosofiska frågorna, om hon överhuvudtaget förstår att socialism måste vara grundad i Platons filosofiska idealism för att äga legitimitet. Hos den ledande politikern är det Jord för hela slanten, och fast psyket/Månen står i Skytten ("universell välfärd") tycks denna åsikt inte springa från någon högre insikt utan från denna världens herre Djävulen. 

Det är ren och skär materialism som motiverar hennes form av socialism, dvs. en form av subjektivism som inte kan åberopa de eviga morallagarna eftersom materialister förnekar att det finns några sådana. Naturligtvis kan det glimta till av insikt även i Jordelementet - det existerade ju faktiskt i en tidigare form redan i det gudomliga medvetandet som "intellektiv materia".

Ska man likna Saturnus vid Djävulen är det inte den Saturnus som kopplas till Vattumannen och Luftelementet (socialism) utan till Stenbocken och Jordelementet "denna världens herre på täppan" - kontrollen över de materiella resurserna. Det var högst signifikativt att Arbetsgivarföreningen dolde sig bakom namnet Svenskt Näringsliv och förnyade sitt kontrakt med Djävulen vid en period då Saturnus i näriga och kalla Vatten (Skorpionen) stod konstellerad med Satans stjärna i det mest primitiva Jordtecknet Oxen (instinktiv, venusiansk identifikation med det materiella).

Efter att ha kämpat mig genom ytterligare några sidor i Yhaps bok ser jag ännu ingen anledning att revidera hypotesen om att planeten Merkurius kan ses som ett "skal" runt Venus eller den gudomliga Själen. När Själen söker sin herre Saturnus - det gudomliga Intellektet) utvecklar Själen en passion som blir till en "intellektiv substans", dvs. en självsubsistent hypostas. Detta är Logos eller Ordet - astrologins Merkurius (också förknippad med ord).

När Själen ännu är på "Vägen ned" och vänder ryggen mot sin gudomliga natur för att istället söka individuella upplevelser i en egen jordekropp och med en egen Magnum-glass (som den själviska och låga reklamen förordade), då uppstod istället demonen Eros - en passionerad bindning till den onda materien. Venus fall i Jungfrun blir astrologins sätt att åskådliggöra Afrodites fall till ett begränsat materialistiskt liv, hämmad av behovet att kunna mäta och peka på fysiska egenheter i det mörker hon störtat sig själv ner i (en annan myt liknar detta vid att hon byter sin herre från det gudomliga Intellektet hennes egen själsliga form vilket gör att Underjordens herre Hades suger åt sig henne och våldför sig på Själen. 

Från och med nu är den himmelska Afrodite "bara" Persefone, en fallen men individualiserad - i bemärkelsen förkroppsligad - själ som tvingas uppleva naturens växlingar mellan torka - ingen vinst - och bördighet - rika skördar. En själ som ramlat ner i relativitetens värld och nu för att försvara sig, likt de svenska Humanisterna, förnekar att de fallit eftersom de inte kan se varifrån de skulle ha fallit. Men den intellektuella världen (och den intellektiva materien) befinner sig alltså utanför/bortom det kosmos den sinnesbundna själen kan registrera. Den kan man bara sluta sig till genom att platonismens analytiska metoder.

Eftersom den himmelska Afrodite föregår kosmos och planeten Venus, måste man förstå att vi genom astrologin i både fallet Venus och Merkurius som den dubbelsidiga guden eller daimonen, talar om parallella förlopp, men inte om någon mikro-/makrokosmisk analogi. För nyplatonismen diskuterar daimonen som en substans eller existens som befinner sig i den "subtila materia" som föregår den empiriska, materiella verkligheten. 

Uppenbarligen ligger detta skikt i verkligheten så nära den robusta materiella världen att vissa sensitiva personer bryter igenom gränsen och kan inhämta informationer från "högre världar". Det skulle då vara Merkurius såsom "guden Eros" som är orienterad bort från denna onda materiella värld och till att börja med har kontakt med alla andra daimoner som befinner sig i "himmelrikets lägre regioner".

*****

Så tillbaka till 12e och 11e huset vars rådare sägs vara den onda respektive den goda daimonen enligt hellenistisk astrologi. Som antytt i tidigare inlägg råkar de här beteckningarna stämma föredömligt med den indiska astrologins vänskapsschema.

Den onda demonen är den "fallna" Merkurius i Fiskarna. Det fina som händer i Fiskarna (och 12e huset) är att den himmelska Venus återfår sin renhet i det här tecknet och det för att hon nu vistas på Jupiters spelplan - den Stora Välgöraren rentvår Själen från världens besmittelser. 

I Fiskarna är nu Merkurius fallen och en fallen Merkurius måste vara synonym med den onda demonen Eros - bandet som den fallna Venus i Jungfrun knöt till denna världen för dess rikedomars skull. Dessa kommer Själen att inse att den inte kan ta med sig på Vägen upp - alla dessa falska vinster är sinnesrelaterade och inte intellektuella. "What happens in Las Vegas stays in Las Vegas."

Ann-Margret "The Animal" Olsson
(Tänk Eldelementet för anima - "andetag",
signum för ett levande djur)

Bonusspaning. Ann-Margret, Sveriges mesta
Las Vegas-artist. Synbarligen dominerad av den
onda daimonen och hedonismens Satan i första huset
och utan någon förmåga eller vilja att tvätta 12e rent.
Livsnjutaren och låtskrivaren Lee Hazlewood som
efter sina berömde duetter med Nancy Sinatra även
gjorde några med svenskan: "Bara Ann-Margret
visade sig utomhus skapade hon trafikkaos."

Girighetens demon i Jungfrun i 5e nöjeshuset
förstärker vår hypotetiska daimon Merkurius.
Men man ska minnas att den funktionen tillfälligtvis
handhas av Mars i horoskopet. Mars, tämligen
neutral för Oxen i 1a, ger något så märkligt som en
"ond daimon" som verkar som om hon var gudasänd
(9e, Theos tempel)!

Fascinerande "katalysatorhoroskop" av typen Eld/Jord
- elementen det slår gnistor om när de möter varandra
i hård friktion. "Brutaliserad natur" som bloggen kallat det
stämmer väl med Ann-Margrets smeknamn  "The Animal" -
"bara" ett djur - levande Eld och kroppslig Jord. Hon
nådde Hollywood/Las Vegas och var nöjd med att
degradera sig. Helt enligt den astrologiska färdplanen
som antyder tydliga kognitiva blindfläckar.

Det onda bandet är således den räknande och kalkylerande Merkurius i härskarläge i Jungfrun - krämare och affärsmän! Men Merkurius är en dubbel varelse och i samma tecken kan den därför också vända om och höja sig, och blir då i denna upphöjelse genast guden Eros, bandet mellan den fallna Venus och Fadern (Saturnus) eller Själens inneboende Form.

Talande nog finns det ingen som "faller" i den goda demonens hägn eller det 11e huset (och dess korresponderande naturliga tecken Vattumannen). Och det skulle jag vilja påstå beror på att Vattumannen och husets herre är Saturnus, den himmelska Fadern eller Gud som manifest intellekt (Nous) i denna världen. Obs, inte denna världens skapare, för det är Djävulen, utan medvetenheten om att världen egentligen är en Form enligt Platons filosofi, en obegripligt komplex Form som Gud ruvar på i sitt medvetande. 

(Gud själv kopplas i hellenistisk astrologi till nionde huset och därmed Jupiter, grekernas Zeus, "Gudarnas gud". Jupiter som den indiska astrologins enda planet som tillhör elementet Eter genomtränger hela universum men föregår det också. Etern skulle kunna liknas vid Plotinus intellektiva materia, den visar sig inte själv men de fyra elementen bildar materiella manifestationer utifrån föranstaltningen i Etern. Frågan om Guds nedstigande till lägre verkligheter - som en avatar - kan kontempleras genom den positiva Jupiter/Merkurius-axeln mellan Skytten och Tvillingarna. Gud/Guru och Kommunikatören.)

Om man rör sig sinistert, sataniskt genom zodiaken, dvs. åt vänster eller motsols, så har det 10e världsliga karriärhuset det 11e huset till vänster om sig. Indisk astrologi kallar därför 11e huset för förmögenhetens hus, ett symboliskt 2a ekonomihus i förhållande till Karriäristen eller Maktmänniskan i 10e. Men detta är den vänstervridna vägen, ondskans väg, Djävulens väg. Jag inser nu att det kan ha varit ett misstag på bloggen att överbetona denna sekundära läsart, bara av intresse för Djävulens barn som vill lyckas i denna världen och bli som världen - "one hit wonders" men förgängliga och snart glömda.

Agathos daimon, den goda demonen, är Saturnus i sin positiva roll bortom den negativa rollen som bland annat Liemannen som skördar liv. (Saturnus var en åkerbruksgud i romarriket och återigen ser man Jordelementets koppling till ett praktiskt tänkande på resurserna, vilket ändå alltid sviker en i slutändan, vad än materialismens PR-gurus söker lura på de intet ont anande människorna i väst).

Det är också symptomatiskt att Afrodite, Själen, är hemma i Vattumannens tecken, det gudomliga Intellekets eller Faderns tecken.

*****

Se för övrigt hur väl det indiska vänskapsschemat överensstämmer med vad som framkommit i del 2 av Playboybrudar och i detta inlägg:

SATURNUS HAR VÄNNER I VENUS & MERKURIUS

VENUS HAR VÄNNER I SATURNUS & MERKURIUS

Naturligtvis älskar Venus sin själs Form eller sin Gud! Merkurius som vår hypotetiska goda demon alias guden Eros deltar i detta goda band mellan Intellektet och Själen.

Ur Själens eller Venus perspektiv ser man hur Fader Saturnus faktiskt älskar sina barn, så mycket att han utgav sin enfödde Son - Logos. Här är guden Merkurius då Ordet eller Logos, den goda daimonen som medlaren mellan en människa (förkroppsligad Själ) och hennes högre rationella Själv där upptäckten görs att hon i viss bemärkelse är Gud själv! 

Tittar man istället på Merkurius i det indiska vänskapsschemet blir det genast suddigare:

MERKURIUS HAR VÄNNER I SOLEN & VENUS

Men även de här "familjebanden" år att begripa sig på, se Playboybrudar del 2 om Solens och Saturnus relation. Precis som man bör hålla både Jungfrun och Fiskarna i åtanke samtidigt för att bättre förstå processerna (eller zodiakens lärdomar), finns det en poäng med att Själen i sin rörelse hit eller dit alstrar en självständiga gudomlig Eros och en lägre daimonisk Eros. 

Solen och Saturnus kan ses som en helhet i detta kosmos. Solen som Centrum och Saturnus som Omkretsen - hela kosmos som en Sfär (Världssjälen). Det kan tyckas rätt uppenbart att Budbäraren eller "mediet" Eros (Merkurius) har sin uppgift i denna fallna fenomenvärld men inte bortom den. 

För Merkurius själv är Saturnus varken vän eller fiende, han finner det egalt vad som finns bortom Gränsen. Merkurius själv ser på sitt uppdrag att berätta för Själen/Venus att hon har en älskare i Solen. Ur detta perspektiv är Solen en symbol för Gud i världen - fantasmen eller bilden i sinnet som minner om en högre verklighet av ljus. Och återigen är det Merkurius som guden Eros som passar utmärkt som en medlare mellan de annars oförenliga Solen och Venus.

Här är ett problem: i det indiska vänskapsschemat är Venus fientligt inställd till den förtärande Solens eld och Solen själv ser en fiende i Venus. Varför? 

Antingen för att det indiska schemat inte har ett dyft med den nyplatonismen att göra, vilket vi vet är falskt. Plotinus tänkande visar uppenbara likheter med indisk filosofi och kosmologi. Eller för att astrologins Venus betecknar en "himmelsk" själ som kommer från en annan domän än den brinnande besten Solen.

Den enskilda själen (Venus) finner ingen lockelse att ingå i den förbränning som djuren eller de solära ägnar sig åt, den djupast fallna själen är dessutom en materialist som bara tänker på sin individualitet, på sig själv. Först med Jordelementet uppstår mätbara rum där den ena själen upplever sig ockupera ett kroppsligt rum skilt från de andra. 

Så fungerar inte Själen när den är fri från förmörkande materia, då ingår insikten varje enskild själ ätt de kan korsa varandras vägar, dvs befinna sig på exakt samma plats om de levde i ett fysiska rum! Därav följer att den politiska högerns värnande om privat ägande är en styggelse mot de kosmiska morallagarna som, om de implementerades på Jorden, skulle stavas K O M M U N I S M. Allt är gemensamt "där upp" och stävan bör vara att skapa ett sådant samhälle också "här nere".

Själen utan materiell besmittelse (eller letargiskt under alltför mycket Jord) struntar helt i sport och löparspåret och fascist-gymmet där man skapar nazistiska idealkroppar. Allt detta är bara Solen, Elden, motorisk aktivitet, förbränning, en lägre form av liv än det intellektuella värld av "Luft" där själarna hör hemma. (Nyplatonister skulle kanske inte hålla med här, inte om de uppfattade Livet i dess speciella version som liv i Världssjälen och Kosmos som något gott - förlagan i den intellektuella domänen är ju god!)

Bloggaren är född med Solen "fallen" i Vågen och har ett kapitalt ointresse för gym-kultur och kroppsfetischism men det gör inte föregående stycken till enbart partsinlaga från en viss station i Zodiakens fortgående berättelse. Vad den fallna Solen innebär är kanske att viljan att individualisera sig - föregående teckens djupaste instinkt - nu är ett avslutat kapitel. "Så här är jag, självtjänande och vinsttörstande och helt ensam." (Jungfruns dominanta stjärna Spica är sedan antiken associerad med ensamhet och därmed med någon som står utan socialt skydd - Jungfrupartiet Moderaternas öde att de också kommer att bli våldtagna och bortrövade av Hades till sist. De har själva inbjudit sitt öde.)

Vad den simpla och animaliska Solen för kanske första gången upptäcker i Vågens tecken är just den Afrodite romaren Plotinus skrev om, den himmelska Venus eller Själen (Venus har Vågen som sitt positiva härskarläge). 

Indisk astrologi innehåller mig veterligen inget erkännande av Venus som en själssymbol, där står Solen i centrum som en jiva-atma, en själ involverad i livet, en "sprittig själ" som rör sig till skillnad från de upphöjda himmelska själarna som har ett inre liv men "på ytan" är oföränderliga. (Stjärnor och planeter ansågs vara den synliga aspekten av individuella själar, som till skillnad från människan inte fallit till Jorden eller ännu lägre.)

*****

Inte bara Ann-Margret utan också Dolph Lundgren har gjort sig en hygglig karriär "lver there" på att pumpa upp kroppen på gym och delta i Hollywood-filmer av banalaste sort. Ändå har han Solen i Vågen (och likt bloggaren också Mars och Merkurius).

Är det då något fel på tesen att människan har till uppgift att hitta sin själ i Vågens tecken (eller åtminstone att lära sig att social harmoni i Vågskålarna är en högre "lag" än föregående Jungfrus direktiv om att avskilja sig från gruppen och bara maximera sina egna vinster eller individuella kroppsliga välbefinnande)?

Man måste nästan anta en födelse med Månen i Fiskarna för Dolph. Han plaskar runt som en lycklig fisk i vatten i medierna. Vågens tecken hade en tuff start med en far som gav honom stryk så hans muskelmassa har en förklaring i den personliga historien om än inte i horoskopet.

Eller? Stod det kanske skrivet i stjärnorna att detta var en otypisk Våg, en som skulle falla nedåt och tappa värdighet trots att tecknet i sig representerar en ganska mogen själ. Till att börja med finns hungrande demonen Rahu i Vågen detta år så vad vi ser är kanske en Våg som KOMPENSATORISKT försöker hitta en social plats. (Hollywood som den slagna ungens andra revansch i livet, den första var som ung värsting.)

Vad hjälper det att Solen, Merkurius och Mars ger utmärkta intellektuella gåvor (Dolph enligt slaskspressen som "den smarte", den ju faktiskt hade ingenjörsutbildning) när Månen ger en instinkt som drar åt ett inte fullt lika intellektuellt håll? Jag har ett anonymt fall av en Våg med Månen i Fiskarna som i ungdomen antogs till en serie "avancerade" utbildningar, säkerligen för att det fanns läkare i släkten, men snart nog tappade intresset och valde absolut minsta motståndets lag - som barnhemsmamma!

Det är Månen i Fiskarna som drar i annan riktning och Solen i Vågen är fallen och inte alls på humör till något "individuellt självförverkligande". Kanske den här kvinnan hittade sin nivå i sorlet på ett dagis? 

Kanske Dolph är lyckligast i sämsta sortens tv-underhållning, brett leende med ett totalt vitmenat och tillsnyggat garnityr. Det finns kraftfulla tendenser för Luft och Vatten att driva bort i drömvärldar men Hollywood var kanske Dolphs räddning. Vågen och Fiskarna kan, misstänker jag, ge värsta sortens eskapism. De löser inga problem utan flyr in i fantasivärldar istället.

Vad blir det då av den "fallna" Solens uppdrag att finna sin själ i Vågens tecken? Vissa horoskop är så komplexa att generella utsagor inte räcker. I Dolphs fall ser vi Venus äga tre planeter plus en månnod och gör så utifrån det gladlynta eller jovialiska Skytten (ett lyckligt tecken eftersom den stora välgöraren Jupiter är dess drivkraft).

Dolphs Venus ägs i sin tur således av en Jupiter i självtjänandets, avskildhetens (privatismens) Jungfru, vars härskare Merkurius står i Vågen. Här är ett intressant flöde som cirkulerar mellan två kunskaps- eller medvetenhetsorienterade tecken (Sattva guna genomsyrar Skytten och Jungfrun) och så den vacklande och passionerade Vågen (Rajas guna, lidelse). Notera hur Jungfrun och Skytten står för den lokala åkern och den vågade utlandsresenären respektive. En negativ "skomakare som förblir vid sin läst" och en chanstagare och utforskare och så en Sol-Våg i denna slinga. Men riktigt ser att Dolph har en Sol som aktivt kan komma att förverkliga sig nästan hur som helst. Ett "wild card" som mycket väl kan lämna landet om han vittrar mer Venus (harmoni, pengar) där gräset ser grönare ut.

Dessutom är hans ytterst sannolika Måne i Fiskarna jupiterisk och därmed stärks misstankarna att Vågens tecken inte alls är dit han kommer att gå i sitt liv, trots att det både är soltecknet och extremt starkt betonat. Den irrationella själens Måne (psyket) är ohyggligt negativt polariserat genom Mån/Jupiter-oppositionen och det är framgångens Jupiter som informerar hans fiskiga fantasier. Fiskarna förlöser sig här genom att identifiera sig med Stora Pengars Jupiter i självtjänarnas sällskap (Jungfrun). Han drog till Hollywood där var och en försöker bli en individuell stjärna i cementen. 

Vad blir kvar av astrologins högre eller filosofiska sida inför ett horoskop som Dolphs? Allt! Här är ett perfekt horoskop som visar hur Jupiter i självberikandets Jungfru format en "falsk" Våg - en fejkad social kompetens som ytterst sätt bara matar Jupiter. Faktiskt, Jupiter i självtjänandets Jungfru är händelsevis den här stjärnhimmelens atma karaka, "själens åtrå" i Dolph Lundgren är att regrediera i relation till det allmänna livsuppdrag hans "sort" - Vågen - tar sig i detta liv. På en mer differentierad nivå finner vi alltså en helt annan berättelse som säger att Dolph var förutbestämd eller hade en tendens ödesväg att svika sin himmelska själ för att istället bygga muskler och fixa tänderna perfekt jämna och hora som den lägre sortens Jungfru. 

Att det fortfarande finns mycket charm och vänlighet i människan beror förstås på att det är rätt harmlösa och goda tecken vi talar om här, både sol- och måntecknet ägs av astrologiska "välgörare". Och när spåren leder till Jupiter i det anti-Vågiga Jungfrun ("för mig själv" istället för Vågens "oss tillsammans"), får man ändå inte glömma att Jupiter har en vinnares kvalitet, så att Dolphs liv blev ett där han själv tjänade på att "satsa på sig själv". Men någon samarbetsmänniska är han inte i grunden. Han är en simpel "survivor" (som hans tvivelaktiga rollfigurer i Hollwyood nästan alla ha indikerat) och därför ser vi att Plotinus ord om att Själen eller Afrodite blir en hora när hon vänder himmelen ryggen och istället blickar mot den onda materien. 

Det är Jupiter i Jungfrun som har sista ordet här, och eftersom Jungfruns härskare Merkurius står i Vågen, är den himmelska själens element Luft FALLET OCH BUNDET till Jungfrun och Jordelementet. Luft och Jord i relation gör inte mycket väsen av sig i ett horoskop. De syns samverka nästan sömlöst. Men sanningen är att det är Jorden som "kapat" Luftens intellektuella disposition så att individen dras mot en torr och saklig rationalitet och inte lockas av t.ex. filosofi eller metafysik. Det är i den intressanta rundgången mellan härskarna till Vågen, Skytten och sedan regredieringen tillbaka till Jungfrun vi ser vilken bra ingenjör Dolph Lundgren skulle ha blivit. Visionen i eldiga Skytten, kopplingen tillbaka till jordbundna Jungfrun ("är det tekniskt och fysiskt möjligt?") och Vågen för den intellektuella avvägningen på idéplanet. 

Som sagt, det är vår hypotetiska Måne i Fiskarna med dess vittring på stora och lätta pengars Jupiter som sänker Vågens tecken i det här horoskopet och gör att den himmelska Afrodite - Själen - gick förlorad. Åtminstone den här gången. Men själen i Dolph kommer att återfödas, den också. Den som har fallit måste förr eller senare ta den handske ens själ kastat för sig själv och i människorollen börja justera sin tankestil.