Garanterad säljflopp: varumärket Saturnus!

Det här måste vara ett viktigt inlägg. Det länkas via SvD:s kulturkrönika om kvantitet kontra kvalitet, är fram till 9.56 på måndagmorgonen synligt och raderas därefter manuellt. Varför? Den sista besökaren som klickar på inlägget kommer från Aftonbladet - som sitter i samma hus som SvD och har samma ägare! 

Är sanningen om marknadens simpla reklamtrick för känsliga för att nämnas? Jobbar någon på på AB/SvD-Schibsted dessutom för skivbranschen? Hur kan då en läsare lita på en enda skivrecension från dessa tidningar?

Rötan i Sverige som helhet är nu i paritet med de taxichauförer som så ockrar i Stockholms innerstad att själva BBC tar upp problemet med girigheten i det här landet (SvD).

*****

Som musikälskare inskolad före cd:n uppfanns och det storskaliga tjuvande och branschens nödlösning med digitala downloads som följde - från en tid innan alla dessa girighetens turer reducerade musikbranschen till en fars - roar jag mig ibland med att följa skivauktioner ute i världen. 

Verkliga skivor av svart vinyl. Ibland kickar gamla minnen in, ibland hittar man härligt absurda försök att nå ut med sin musik.

Häromdagen skrev jag om reggaesångerskan som började på ett skivbolag som knappt ens hade distribution över hela England men som slutade som superstjärna i Japan.

Här upptäckte jag namnet Les Cliff (taget så det skriker om det!) - en sångare som väl aldrig ens nådde en position att bli bortglömd. Av skivetiketten att döma drev han en egen operation och både komponerade, sjöng, producerade och gav ut skivan. 

Men bortsett från att logon är en av de klantigare designer jag sett...hur smart är det att välja fattigdomens och depressionens planet SATURNUS som namn på sitt skivbolag? 

Jag utgår från att den här mannen var ute ur spelet snabbare än kvickt efter att ha satsat sina sparpengar på att trycka upp den här lilla skivan.

Inte ens ett "one hit wonder" från 1976

Lätt att göra sig lustig över en hoppfull artist som gjorde sitt bästa men ingenstans nådde, men en sökning på nätet avslöjar att Les Cliff faktiskt betroddes med en handfull produktioner av det mycket lilla och oberoende brittiska bolaget Third World Records. Saturn Records, visar det sig, var en kortlivad underetikett. 

Då skönjer man åtminstone en viss logik: Tredje världen --> Saturnus, enligt indisk astrologi (och västerländsk) den fattiga underklassens planet. 

1976, när den här etiketten skapades (se diskografi), passerade Saturnus en av sina svagaste placeringar, Kräftans tecken. Den sista skivan släpps tydligen i början av 1977 och Saturnus tog kål på verksamheten på mindre än ett år. 

Saturnus är visserligen organisationens och systematikens planet, men också stupiditetens. Här var det nog det senare som gällde. Jag menar, att inte ens kunna bestämma sig för ett format på katalognumret och sedan hålla sig till det...

Efter en start på SR 1003 (det är fullt möjligt att 1001 och 1002 aldrig utgavs, reggaemusiken är full av sådana här underligheter) tuffar utgivningen på tills någon plötsligt tappar bort en nolla. Nu gäller hundratalet för skivorna SR 108 och 109 och sedan återvänder det fyrsiffriga formatet.

Och ja, Saturnus är inte stark i Kräftan. Det är själva inkonsistensens planet Månen som disponerar över konsistensens Saturnus! "Nyckfullhetens organisation."  Om inte människor födda sådana här år själva har en vek förnimmelse av strukturer, kan man misstänka att de kommer att möta graverande exempel på dåliga chefer i sina yrkesliv. Inte för jämnan men se upp med Saturnus transiter.

(Och transiterna verkar starkare de tider då den indiska läran om Saturnus planetära cykler och undercykler - dasha och antar-dasha - kickar igång den medfödda Saturnus).

Som syns av länken och bilden härnedan hann bolaget under sitt korta liv också med en remake av loggan. Bolagets (troligen) första skivsläpp, SR 1003 har en läsbar om än prosaisk logotyp. Faktiskt bättre än den svårtydda design som ersatte - om man nu gillar blandade typsnitt som inte alls passar ihop...

Englands branschfolk på gräsrotsnivå måste ha sneglat på varandra, lika osjälvständiga som dagens svenska tidningar som antingen skriver av varandra eller plagierar utländska tidningar. Eller vad sägs om kopplingarna mellan bolaget Saturnus upprinnelse och den här härligt självironiska etiketten från året innan - ett skivbolag med frågetecken i bolagsnamnet! (De droppade frågetecknet sedan.)

Tillägg. 

Det är en remarkabel koincidens att SvD:s läsvärda kulturchef Daniel Sandström också har det här inläggets tema i en söndagskrönika daterad den 1 december, och publicerad timmarna före detta (jag såg hans krönika först på måndagen).

Den giriga Big Business i min inledning och reggaemusikens gräsrotsverksamhet är i hans version en svenssonanpassad kontrastering av branschen guldkalv Celine Dion och garagebandet Velvet Underground. 

Men han glömmer i hastigheten att notera hur kräkframkallande samma Big Business nu förstör de obskyra men inflytelserika klassikerna genom den ena "lyxutgåvan" mer onödig och överprissatt än den som följer nästa. Numera är det "jubileumsutgåva" vart femte år på kända musikalbum!

Allt hajpas och puffas ut om och om igen på en helt övermättad marknad, och jag för min del vill inte ens ta i Velvet Underground i "lyxförpackning" - det strider mot hela den gruppens etos! 

Debutskivan må ha sålt uselt 1967, men den förblev i tryck, och jag plockade upp mitt exemplar runt 1976 som en del av tonåringens initiationsrit i musikalisk esoterika. Denna upptäckandets glädje har nu den krisande musikbranschen förstört genom att söka göra Celin Dion av såväl Nick Drake [1] som Velvet Underground. 

Och den korkade medelklassen konsumerar och konsumerar och tror de är kulturella! De är bara ledda kossor på bete. Kulturchefen Sandström vet hur det förhåller sig och hans diskussion om hur kulturprodukternas digitalisering skapar allt mer mainstreamade svenssonkonsumenter stämmer säkert.

Jag sneglar på yngre bekanta, de som formades av 80-talets populärkultur och nu börjar bli välmående medelklass och märker att de, trots att hela musikhistorien nu blivit digitaliserad och kan hittas av den nyfikne, likförbannat köper Beatles, Elton John och Led Zeppelin och med det tror de har koll på 60- och 70-talet. De är styrda av det i sammanhanget eländiga instrument - "mätbarhet" - kulturchefen diskuterar (han nämner särskilt Stockholms kulturborgarråd som här befanns vara ett Satans språkrör för penningen). 

De åldrande 80-talisterna har blivit trötta konsumtionsmaskiner som bara vill flockas i klump och prata samma saker som alla andra (sånt de läst i Stockholmstidningarnas kulturartiklar om!) 

Människan är rörande i sin litenhet när den sociologiska "vill tillhöra flocken"-faktorn blivit viktigare än det genuina kulturintresset.


____

Not 1. Nick Drake är ett graverande exempel - studera hur branschen som den själlösa maskin den är regelbundet relanserar den dystra självspillingen och vissångaren. Varenda gång blir utgåvorna betydligt dyrare än inflationen motiverar. Branschen klättrar som alla panikrädda borgare mot samhällsbergets topp och söker med vansinnespriser hålla kontakt med de allt färre och allt rikare i det döende västerlandet. 

Vem vill kana neråt? Alla försöker mjölka alla. En förbrukad mänsklighet börjar äta av varandra. Det är därför det är så mycket kannibaler och zombies i dagens underhållning.