Joey Tempest: 80-talet var uppblåst och endimensionellt

Ett knivskarpt yttrande från forne rockkungen Joey Tempest (AB), och korrekt när jag (i lönndom) betraktar bekanta vars popkulturella prägel sattes under det här årtiondet. Själv "brännmärkt" av 70-talet ter sig nästa årtionde fullständigt tappat bakom en vagn, ytligt, politiskt helt i mörkret och med den globala masskonsumismens genombrott som bästa förklaring till bristen på substans i de egna uttrycken.

Ta bara tredje världens fösta superstjärna Bob Marley. En unik artist. Han dog 1981 och med honom kollapsade underhållningsindustrins nerv helt. Den som missat hans "Burning And Looting" från 1973 har inte hört soundtracket till sommarens upplopp i Stockholms förorter, har inte fattat vilka urlakade sparrisar den unga moderata "självförverkligar- och valfrihetsgenerationen" faktiskt är. Kraftlösa medborgare vars enda bekymmer i livet är hur exotisk kafferost de ska lyckas gräva fram för att "profilera sig" med. Nollor. Slavar.

Samtidigt med att pop blev skalades upp till stora världsturnerande projekt med superbudgetar och avsedda att skaka ännu mer ur konsumtionsslavarnas fickor, jobbade höger- och marknadskrafterna från och med 80-talet framgångsrikt med att göra individen mindre och svagare än någonsin sedan demokrati blev västerlandets sista trend.

Idag är demokratin utslagen och det är Storfinansen som styr människor via reklam och konsumtionsfixering - exakt det Fredrik Reinfeldt lyckats knipa två valsegrar genom. Möjligen har svenskarna sett igenom den här endimensionella fixeringen vid konsumtion nu.

Så vad var då 80-talet för vidrig best? Joey Tempests analys förefaller mig så på pricken att hans domsord borde synas knivskarpt om man ritar upp en symbolisk karta för den 1 januari 1980 - ett horoskop som vi tänker oss gäller årtiondet då marknadsliberalismen perverterade åtminstone västerlandet.

Faktum är att bloggen redan ställt den frågan och ritat det horoskopet!

80-talet: kollapsen in i självisk materialism

Men sedan januari 2012 har jag ångrat inklusionen av en Jungfruascendent i diskussionen. Varje första januari under dryga 2.000 år startar under samma ascendent. Även Solen behöver samma tidrymd för att avverka ett helt tecken enligt den sideriska zodiaken som faktiskt återspeglar tankar om att tidsåldrar avlöser varandra. Det är förmodligen bättre att hålla det enkelt och bara studera vilka planeterna markerar som de dominanta zodiaktecknen.

NOLL PLANETER I LUFT = ETT ANTIINTELLEKTUELLT ÅRTIONDE.

BARA ELD OCH JORD = BINDGALEN GIRIGHET. DET SOLÖGAT SER AV MATERIELLT GOTT, DET RUSAR DEN DÅRAKTIGA TIDEN EFTER!

Den välsignande stjärnan Regulus i Lejonet saknades i den första granskningen, men det är uppenbart hur väl symboliken fungerar. Regulus gör en kung av girighetens demon Rahu (Drakhuvudet för västerlänningarna), gynnar under detta årtionde megalomani (Lejonet är "over the top", dominant och dramatiserande). 

Eftersom varje årtionde under 2.000 år har Solen i Skytten som sitt bultande hjärta är det mer intressant av att se hur Solens disponent placerar sig från år till år.

Det är som sagt pudelfrillans årtionde och Rahu som en slags bisarr förstärkning av Lejonets man faller sig rätt naturligt, särskilt som vi också har Jupiter, en annan förstärkande influens här. Till sist har vi omoralens Mars, en otålig ("allt nu") och ytlig placering i det visuella ytskenets Eld. 

I Jordelementet ligger ett sinnelag i Oxens tecken - en tydlig identifikation med pengar och ägande. Månen disponeras av välmågans Venus som i världshärskaren Stenbocken gav oss nämnda turnerande idiotier - Michael Jackson, U2 - den där typen av uppblåsta spektakel. Bakom detta materialistiska sinnelag och denna önskan att i megaformat visa hur stor och mäktig Penningen är, hittar vi Venus härskare Saturnus. 

Den kallt kalkylerande och syftande Saturnus ligger i Jungfrun, det agrara och merkantilistiska tecknet som enbart arbetar för sin egen vinst. Här är således horoskopet när lite äldre råtthjärnor som Fredrik Reinfeldt spikade sin vision som enbart handlade om att se vackra prylar i den visuella Elden och sedan jobba häcken av sig för att konsumera som en storhetsvansinnig i miniatyr, en mini-Joey Tempest. De lite yngre råtthjärnorna formades av intrycken av megastjärnorna och blev sedan ett lydigt entourage till Reinfeldt och rovkapitalismens andra representanter.

Ja, den här bloggen har använt beteckningen "rovkapitalism" istället för "storfinans" sedan första början och 80-talets horoskop bekräftar valet av term. För ett lågt utvecklat Lejon är sannerligen inte djungelns konung utan enbart ett galet och hungrigt rovdjur. 80-talets horoskop har ett så abnormt och övertaggat Lejon att man också måste påminna sig att spekulation och börsklippare sorterar under Lejonets femte hus samt "lätta pengars" Jupiter.

Thomasevangeliet logion 7:
"Bemästra din simpla djurinstinkt eller
reduceras till ett verktyg för Rovdjuret"

Även om en naturlig zodiak inte använder sig av husen, går det inte att missa hur årtiondet också förstörde västerlänningarna och sökte förmå gemene man att engagera sig i värdepappersspekulation. Envar uppmuntrades att skaffa sig en privat aktieportfölj och låta pengar tjäna pengar. 

(En av femtehuskreativitetens banalaste uttryck är just spekulation, "se och slå till" - jämför skytte i alla dess former. I indisk astrologi anses tursamhetens Jupiter ha ett särskilt förhållande till bl.a. det femte huset och antar där en börsklippares natur.)

Ett årtionde vars "små människor" är hyggliga, men där de som är tydligt märkta av högerideologin trettio år senare avslöjar sig som substanslösa och hjärttvättade dårar. Se Reinfeldt i sitt sommartal - ett femte jobbskatteavdrag. Mannen har blivit en fånge i sin egen världsbild. Hjälp honom vakna ur sin sömn genom att välja bort honom i valet 2014. Vad som helst är bättre än en människa som bara har pengar på hjärnan. Det går inte att umgås med sådana. De är så tråkiga!

För att summera: Tempest kunde inte ha valt orden om ett uppblåst och endimensionellt 80-tal när vi ser Mars plus svällkroppen Jupiter i ytskenets Lejonet som fundament för en starkt drivande Sol. Månen i materialistiska Oxen bjuder på motstånd och vägrar släppa den materialistiska instinkten. Hela Lejonets storhetsvansinne översätter Månen i på sitt språk: i pengar och ägande. 

Således: megamanifestationer i det fysiska, t.ex. Tempests rockgrupps beramade scenanläggning (han är uppenbarligen så traumatiserad av den ännu att han pratar om hur andra grupper vid tiden signalerade enklare framträdanden utan extravaganta ljusshower (Eld)...


Se också:

80-talisterna som moderater: tomma materialister

Det dekadenta 80-talet

Joey Tempest och en kvinnlig look-alike


Ockult sidospaning: 

En rolig sak apropå den här bloggens nyfikenhet på den brittiske 17e greven av Oxford (1550-1604) är att Joey Tempest tydligen tog sitt efternamn efter Stormen, en av Shakespeares sista pjäser.. Jag har bara sett 80-talsfilmen Tempest (utan bestämd artikel) av Paul Mazurski och förstod inte alls att det låg en Shakespeare-pjäs i botten på av berättelsen.

Men under studier av Oxford och de uppenbara kopplingarna till Shakespeares pjäser har jag indirekt blivit förtrogen med åtminstone konturerna av några av pjäserna. I Stormen förekommer t.ex. en ande som heter ARIEL, vilket är hebreiska för "Guds lejon" (El = Herren, Ari = lejon). 

Det vill alltså synas (Eld = skenet) som att också Joey Tempest är vägledd eller inspirerad från en högre höjd så att han, född under en nymåne i Lejonet, hittar ett artistnamn som så väl knyter an till figuren Ariel. Nu känner jag inte till Ariels funktion i pjäsen, men som de fejk-experter internet gjort oss till, tar det bara tre sekunder söka i wikipedia:

Ariel, a mischievous spirit who does [the magician and rightful Duke of Milan] Prospero's bidding and is visible only to him. He became Prospero's "slave" because he was saved by Prospero from being trapped in a tree by Sycorax.

Se tidigare inlägg om Ariel och om Oxfords ungdomsresa i Italien. (Även här, om resenären som lokaliserat platserna i Italien som "Shakespeare" beskrev i pjäserna.) 

Det är säkerligen Oxford som visualiserar sig själv som "Milanos rättmätige hertig" och att Prospero är magiker har delvis sin förklaring i de djupa intryck John Dee, drottning Elisabets ockulta hovastrolog och alkemist (dvs. magiker), måste ha gjort på den unge Oxford (som blev faderlös vid tolv och togs i hovets hägn).

Nu vet jag inte om Oxford alias Shakespeare använde trädet i metaforisk mening på antikt Främreorientaliskt sätt. Trädet symboliserar där (precis som i Kina) ofta en upprättstående människa medan "småfolk" i Kina var "grässtrån!

I så fall skulle Ariel ha varit en ande som häxan Sycorax bundit till en människokropp men som Prospero befriar och som nu (i tacksamhetsskuld) följer Prospero och gör hans vilja. Men det är förmodligen bättre att läsa pjäsen än spekulera fritt...

I Aftonbladets referat av Joey Tempests sommarprat nämns att han idag bor i stadsdelen Shepherd's Bush i London. Den har en stor andel immigranter från gamla kolonin Jamaica, så det kanske inte är så underligt att namnet dyker upp i den här forne reggaeälskarens skivhylla:

 

Som framgår av den här kartan har Joey Tempest bosatt sig inte så långt från greven av Oxfords sista hem i Hackney. Det var troligen där han skrev Stormen.