Nobelprisförfattarna, Jupiter och Saturnus

I den nyliga studien av den strukturerade och vetenskapliga Saturnus hos pristagare i fysik/matematik visade sig häpnadsväckande nog upptäcktsresanden Skytten vara en mycket fördelaktig plats för den metodiska Saturnus. 

Vad jag glömde säga i det sammanhanget var att Saturnus och Jupiter inte är antagonister i indisk astrologi, båda är helt neutrala till den andres passage genom något av de egna tecknen. Men här är det frågan om vi inte kan förkasta ännu en av den hinduiska astrologins doktriner, precis som avashta-läran (planetens livscykel under loppet av dess färd genom ett zodiaktecken). 

Avashta var lätt att falsifiera, under de sex sista och döende graderna borde Solen sannerligen producera färre om ens några Nobelpristagare i fysik in Solen verkligen är intelligensens signifikator (eller åtminstone den viktigaste). Men avashta-doktrinen gav inga positiva resultat alls. Jag nämner den därför inte längre i inläggen. 

I boken "The Art and Practice of Ancient Hindu Astrology" av amerikanske hinduiske astrologin James Braha fanns, trots många dubiösa ståndpunkter en sund tanke: en tolkningsmetod som inte visar några resultat i sig själv kan anses vara falsifierad och mogen sophögen. För hur skulle någon till att börja med ha identifierat "effekten" om den inte vid ett systematiskt studium går att påvisa?

"Effekten" är i många fall uppenbarligen resultatet av enstaka observationer som upphöjts till regel att astrologin självkritiskt vidgat perspektivet och provat uppfattning. Det finns mycket bråte i astrologin, och att den lever vidare beror på att det inte är några Einsteins som sysslar med det här ämnet i vår tid.

En annan förklaring är att det är asociala individer som ägnar sig åt ämnet (!) och när folk bara sitter på sin kammare och tänker ut "sanningar" utan att någonsin presentera dem för "peer reviews" kan märkliga lärobyggen uppstår.

Det är min misstanke att t.ex. det olyckliga valet av tropisk zodiak i västerlandet beror på att någons åsikt i frågan sattes på pränt och blev normerande för efterföljande astrologer. Ingen ifrågasatte ens lärofadern och det skulle komma att ta århundraden innan vårdagsjämningens precession avslöjade att systemet var "på glid". I det läget kunde västastrologin ha gått till botten med problemet, men som människan älskar att göra, skylde man bara över problemet med nya luftslott och rationaliseringar. Skorpionen matchade hösten eftersom löven multnar då!

Jag vill höja en varningsflagg även för den indiska läran om planetära vänner och fiender som jag just refererade till. Saturnus på Jupiters spelplan (Skytten) var en harmlös position, sade jag. Men vad då säga om bottennappet i det studiet, där Saturnus tangerade signifikant underrepresentation i de två påföljande tecknen Oxen och Tvillingarna vars härskare Venus och Merkurius båda välkomnar Saturnus som sin vän!?

Varför ens dessa regler lever kvar, tror jag beror på att den skickliga indiska astrologin närmast försvinner in i något dissociativt psykologiskt tillstånd när han/hon sitter och trollar med alla talrika tolkningsregler. Reglerna är i många fall lika verkningslösa som en spågummas kristallkula men något händer i medvetandet hos uttydaren. Intuitionen kan leverera korrekta slutsatser trots att metoderna tagna i isolation kanske inte fungerar statistiskt!

Så varför ihärdar jag då med dessa typiskt västerländska kvantitativa granskningar? För att det måste ha funnits åtminstone några regelbundenheter som antikens astrologer fick syn på och som lade grunden till föreställningen om att våra liv påverkas av dolda principer, även man som romerske filosofen Plotinus vägrar att se astrologin som mer än en (fungerande) lära om himmelska omen, men inte som att planeterna är verkande orsaker till det som händer på jorden. Han föreställde sig alltså himmel och jord som två parallella spår som var synkroniserade. Det fanns med andra ord något tredje, osynligt, i bakgrunden och som förklarade den här synkroniseringen av himmel och jord...

*****

Jag lär aldrig kunna bevisa det på den här bloggen, men jag hyser viss tilltro till schemat om planeters härskarlägen för att jag misstänker att detta tillhör den allra äldsta astrologin, den som producerades i Babylon. Sedan var både indier och greker båda lika spekulativa och börja lasta löskokta idéer på det grundläggande systemet tills man hamnade i de fullständiga avarter som speciellt västerländsk astrologi är, där inte ens zodiaktecknen längre stämmer med den ursprungliga tolvdelningen av solekliptikan.

Vid följande tabulering av de 106 Nobelpristagarna i litteratur (t.o.m. 2011), för att se om de två stora ödespenslarna Jupiter och Saturnus står i något förhållande till författarskap och zodiaktecknen, såg jag genast att jupiteriska Fiskarna reagerar med en ren chockreaktion på Saturnus närvaro i tecknet, trots regeln om att Saturnus och Jupiter är fördragsamma mot varandra. Ännu ett tecken på att vänskapsschemat bara är nys (vilket James Braha faktiskt också hävdade i "Art and Practice" från år 2000).

106 Nobelpristagare i litteratur
	♃	♄
♈	11	11
♉	9	5
♊	8	7
♋	4	11
♌	4	7
♍	8	12
♎	13	9
♏	10	10
♐	12	11
♑	6	11
♒	8	11
♓	13	1
Snitt:	8,83
Signifik. rel. snitt (±50%):	<=4,4 e. >=13,25

106 mätpunkter är ett så litet underlag att jag höjer kravet på signifikant avvikelse till ±50%. Jag vet, som nämnt, inte riktigt hur stor datasamlingen måste vara innan man kan släppa på tyglarna och låta allt bortom ±40% gälla som indikation på att astrologin fungerar. Vid tusen slumpgenererade datum är slumpfluktuationen lägre än ±40% relativt medelvärdet.

Möjligen är författare ett mer sensitivt släkte än naturvetenskapsmän och matematiker eller också har en stabilisering inträtt vid 185 horoskop medan dessa 106 författare har flera falsklarm som skulle försvinna om datamängden var större.

Hur som helst är de signifikanta tecknen högintressanta. Välgångens och lättsinnets Jupiter misslyckas helt att hjälpa Månens och Solens tecken på traven till prisbelönt författarskap!

Venusstyrda Lufttecknet Vågen har jag alltid misstänkt vara en god författare, fastän inget märktes av detta i den äldre studien av 100 Nobelprisförfattarnas sol- och måntecken. Att det testet synliggjorde två soli-lunära axlar är i och för sig intressant eftersom Jupiter misslyckas göra gott just i Solens och Månens egna tecken!

Men varför skulle Vågen vara en bättre författare än t.ex. kommunikatören Tvillingarna/Merkurius eller den stora konceptualisten Vattumannen/Saturnus?

Jag läste i en bok att "Jupiter joys in Libra" och detta beskrevs som ett ålderdomligt talesätt (utan att ge någon källhänvisning). Den fröjdefulla och behagliga stora välgöraren mår således extra bra i det luftburna Venustecknet. Finns det något vinnande i denna kombination som fungerar extra bra för litteratur? Vad jag vet att jag för närvarande bara har en i bekantskapskretsen med Jupiter i Vågen och den människan slukar böcker som en besatt, värre än någon jag någonsin stött på. Minst tre romaner eller fackböcker samtidigt pågår i det hemmet, men så befinner sig också både Sol och Måne i Tvillingarna, ett "splittrat" tecken som breder ut sig en hel del.

Det hade ju varit roligt om någon spegelvändning visat sig mellan de komplementära motpolerna Saturnus och Jupiter - som i det tidigare författartestet. Utöver mystiken med underrepresentationen vid ett av zodiakens centra, de två tecknen som skiljer den supra- och sublunära sfären åt, är det bara Fiskarna som beter sig intressant här.

Jupiter hemma i föreställningarnas och fantasins Vattenelement fungerar tydligen långt bättre för storslaget författarskap än Jupiter i dess så kallat "upphöjda" läge i Kräftan! (När jag söker framkalla minnen av vilka bekanta som varit formidabla bokmalar kommer två namn för mig, båda Sol-Fiskar om än inte Jupiter-diton.)

Men vad säga om Jupiter motpol, den kalla och strukturerade Saturnus under sin passage genom Fiskarnas tecken? En enda Nobelpristagare! Rent fiasko för den placeringen och säkert en antydan om en djup "kosmisk hemlighet".

Den depressiva Saturnus verkar verkligen inte kunna höja sig till någon inspiration (eller förmåga till uthållighet i författandet) när den, svårmodets planet, passerar genom tecknet för världslig förlust, och tillika den känslomässiga kluvenhet som de båda fiskarna symboliserar i sina olika färdriktningar.

Är det detta vi kan ta till oss? Att Saturnus är så formalistisk att den här bara bekräftar sin nej-sägande natur? Att den i förlustens tecken Fiskarna blir en markant negering av förmågan att tillräckligt länge hålla i en inspiration för att åstadkomma producera prisbelönt litteratur? (Jag har mycket få intryck av sub-generationen med Saturnus i Fiskarna, men de få intryck jag har, har varit att individerna är rätt ytliga. Astrologi är ett livslångt studium av rytmer som flödar genom mänskligheten! Kanske ger Saturnus som karma-indikator en fingervisning om att det strömmande fiskvattnet i sig är för "biologiskt" för att kunna fokusera på litterärt mästarskap.)

Det slår mig också att den indiska astrologin låter Saturnus och enbart Saturnus från sitt negativa och fordrande härskarläge i Stenbocken kasta en restriktiv 60-gradersaspekt mot just Fiskarna. "Saturnus äter sina barn" och Fiskarnas tecken symboliserar just dem med svag ödeslott i detta liv. Dess tolfte hus är t.o.m. "den onda daimonens barn", vilket troligen betyder dem med dåligt karma att frigöra sig från. I arbetet på att rena sin själ kanske inte författande är det bästa redskapet?

Fiskarnas märkliga dubbelnatur - röjd av motpolerna Jupiter och Saturnus - påminner om att 216 chefshoroskop (många av dem världens rikaste) totalt dominerades av Månen i Fiskarna!

Så vad gäller egentligen? Månen i Fiskarna bra för att bli superrik kapitalist men Saturnus i Fiskarna usel på att organisera en bra, litterär berättelse? Ja, uppenbarligen.

Tänk så här: det är inte längre zodiaktecknen vi tittar på utan kombinationerna av en planet i ett tecken i relation till en viss typisk verksamhet. Redan nu har vi hamnat i en viss komplexitet och kommer att behöva göra hundratals tester av olika slag innan vi - kanske - har bekräftat att zodiakens konstruktion är korrekt och att antikens djupa tänkare satt ihop ett system så mäktigt att vi knappt förstår någonting av det än.

Att fysiker hade en benägenhet att vinna Nobelpris om de var födda med Saturnus i Fiskarna, motsvaras INTE av ett omvänt läge här, även om det är nära. Jupiter i Skytten saknar en pristagare för att nå signifikans. Datamängden är nog för liten för att ge säkra resultat.

På samma sätt ligger Saturnus (en essentiell Luftplanet men den har också en jordig sida) bara en pristagare från signifikans för Jordtecknet Jungfrun.

Som soltecken låg Jungfrun också bra till, men nådde inte riktigt signifikans (jag råkade felaktigt uppge att den gjorde det i några inlägg). Jag tror på Jungfrun som ett författarämne, och vem vet om Sverige inte sjunker till havets botten, 500 Nobelpris senare kanske statistiken är så stabil att detta naturalistiska Merkuriustecken visar sig tillhöra de som producerar stor litteratur!

Den inledande frågan om dugligheten av det indiska vänskapsschemat har här fått ett vagt negativt svar. Samtidigt är dess logik sund: restriktiva och hushållande Saturnus är logiskt den slösaktigt strålande Solens naturliga fiende och vice versa. Som heuristiskt redskap fungerar schemat utmärkt, även om jag ännu varken lyckats bevisa eller helt falsifiera det, och det är till god hjälp när man bygger upp en inre mental konception av horoskopet under studium.