Wes Anderson (God journalistik och trivial)

Som jag dyrkar Wes Andersons älskvärda men djupt dysfunktionella filmfigurer roas jag naturligtvis först av DN:s snabbgenomgång av några yttre karaktäristika hos ett par rollfigurer. Men jag slås lika snabbt av hur vanvettigt banal artikeln är. Den svenska fördumningsjournalistiken är inte längre förbehållen kvällstidningarna.

Hur illa det står till med den svenska tidningsbranschen förstår man kanske inte till fullo förrän man jämför med vad engelska The Guardian bjuder sina läsare på i ämnet Anderson. Istället för dravel om kläddetaljer lagom för åttaåringar intervjuas där Anderson om mänsklig psykologi och dysfunktion. Hur oändligt mycket vuxnare och mer givande! Svensken håller på att bli västerlandets mest substanslösa fån...

Det är ju ny film från Anderson på gång och alla västmedier förväntas bidra med något för att hajpa filmregissören så att pengarna rinner in den närmsta tiden. Som exempel noterade jag igår i tv-tablåerna hur Kanal 5 passade på att återutsända sällsynt svarta komedin The Royal Tenenbaums. En av mina absoluta favoritfilmer.

Inför Andersons nuna i The Guardian och det avsigkomna leendet i ena mungipan slogs jag genast av hur lik han är vår egen mästerliga skildrare av udda och krökta karaktärer, Tomas von Brömssen!

Och en snabb granskning visar att vi här troligen tittar på en ganska tydlig typ av den sideriska zodiakens Vädur, vilket är soltecknet för båda dessa artister.

Eftersom Anderson specialiserat sig på "adult dysfunction and his hunt for the eternal man-child" passar det att till barnets tecken Väduren också foga min andra favorit i precis samma ämne, Seth McFarlane, skapare av den frånstötande omogna pappan Peter Griffin i Family Guy.

McFarlane är förvisso född 180 grader från de här båda herrarna, i Vågens tecken, men han har - precis som Wes Anderson - en fullmåne att tampas med. I hans fall återkommer därför barnsliga Väduren genom sinnelagets Måne!

Och dysfunktion tror jag man kan se redan av de tre oppositionerna. Schackmästaren Bobby Fischer, som blev galen, var vid det stadiet av bloggens historia det kanske konstigaste horoskop som så långt skådats. Där fanns bara två oppositioner och några fall med tre har sedan dess passerat revy utan vidare kommentarer. 

Med de klassiska sju planeterna och månnoderna är max fyra oppositioner möjliga eftersom enbart de två månnoderna mittemot varandra inte räknas förrän en planet anknyter sig till endera sidan. Det är min upplevelse att livsöden med många oppositioner verkligen ter sig mer komplexa. Oppositionen har i sig den symboliska betydelsen att här nås en brytpunkt där olikheten mellan två faktorer eller omständigheter i livet eller personen måste hitta en ny väg. 

Det problemet har inte Tomas von Brömsson, vars karriär gått som på räls:

Solen i Väduren och Månen i Tvillingarna måste bedömas som en ytterst lyckosam kombination om Mars och Merkurius är välplacerade. Här hittar vi Brömssens linslusande ansikte i Väduren med fenomenal bas i tecknets härskare Mars, som ligger Vattumannen, ett "stort" och "all-inkluderande" tecken. Han har t.o.m. blivit framgångsrik i Norge.

Sinnelagets disponent Merkurius är intressant eftersom den i Oxen kopplar samman med soldisponentens disponent. Vi har alltså en utvidgad ringdans, eller en "ömsesidig reception" som involverar inte två utan hela fem planeter. 

Med dunkelt eller rent av ockult resonemang skulle man alltså kunna säga att det är Oxen som är ett hemligt nyckeltecken här, och förvisso var hans föräldrar näringsidkare (butiksägare) - Oxens prylfixering och så Oxens pengar (Venus) placerad i merkantila Merkuriustecknet Tvillingarna.

Sonen har på äldre dagar gått i föräldrarnas krämarspår och driver enligt Wikipedia ett flertal företag. Han är privat alls inte den luggslitna lumphandlare han slog igenom som på 1970-talet. Man kan notera att förmögenhetens Jupiter är skadad i Tvillingarna, men gör naturligtvis alltjämt nytta, men kanske inte som sanningssökare av rang...

Det här är dock ett bra horoskop, Brömssens utstrålar så mycket godhet att det nästan går att ta på! Och i ett nyligen utlagt test av Sol och Måne hos 402 brottsdömda visar sig mycket riktigt hans sinnelag i Tvillingarna som en av de ärligaste sinnelagsplaceringarna och det är en gåta hur samma härskare, Merkurius; plötsligt blir en sådan tjuv när Månen istället lägger sig i Jordelementet (Jungfrun)! Nå, dessa är kosmiska mysterier för människan att fundera över i sin fortgående skolning här på jorden...

Om DN:s lilla artikel kan åtminstone det sägas, att den snuddar vid mantelfållen på Wes Andersons artistiska geni. Amerikanen föddes 1969 då form- och designplaneten stod i sitt sämsta läge i egocentriska Väduren. Men här lyckas alltså filmkskaparen använda denna extremt inskränkta fixering vid den enskilda personen och hans patetiska försök att sminka eller klä på sig en antydan av den djupare individualiteten (som fokuseras först i zodiakens andra rond, Lejonet t.o.m. Skorpionen).

"Anderson grew up with his two brothers, Eric and Mel, but their parents divorced when Anderson was only eight. Anderson would later describe the divorce as 'the most crucial event of my brothers and my growing up.'" (Wkipedia)

Hur djupt "formalia" faktiskt genomsyrar Wes Andersons filmer får man en känsla av när man betänker att detta är en fullmåne som implicerar Saturnus !!! Hela livslinjen (Måne --> Sol) - se citatet ovan - hämmas av den tröga Saturnus, och det går inte nog att häpna över Andersons geniala rollbesättningar. Bill Murray tycks vara en stående favorit i den lakonisk-depressiva avdelningen, och jag tycker Gwyneth Paltrow gör en av sina bästa roller i Royal Tenenbaums som den fullständigt uppgivna överklassdottern som - också hon förstås - stannat av i mognaden.

Sådant är Saturnus bidrag när den är som värst. Den långsamma mognaden utgår helt och individen förblir fixerad i det förflutna. Saturnus som Kronos, tidens herre, kan implicera ett helt liv av missade chanser och tåg om den dominerar horoskopet fullständigt. Dessa är då inprogrammerade "missar" eftersom själen i ett tidigare liv varit alltför "på" och nu måste lära sig hur saker också kan glida en ur händerna.