Vattenelementets smärta

Jag har ännu inte tittat på vad Aftonbladetkolumnisten Ronnie Sandahl har på hjärtat när jag ser rubriken och beslutar mig för några rader i minnet av att hans horoskop domineras av Vattenelementet. För om det är så att antikens astrologer kopplade glädjen till Eld och sorgen till Vatten, borde inte rimligen också smärtan sortera under det senare?

Jag minns ha kommenterat hans horoskop tidigare och till min häpnad ser jag att det var nästan exakt för ett år sedan, den 9 maj 2011! Är vi undermedvetet sådana lagbundna varelser att saker och ting (re-)aktualiseras med rent matematisk precision? Astrologin menar det.

Kartan duger att återanvända men sedan förra året har jag släppt den lilla oläsliga randen med de 27 månpalatsen sedan jag insett att jag aldrig kommer att fördjupa mig i dem. Kritiska röster påpekar dessutom att innebörderna verkar vara påhittade närmast i modern tid och att den ursprungliga indiska traditionen (som hade 28 månhus) uppenbarligen gått förlorad. Ämnet är rikt nog på metoder och hypoteser...

Minnet var korrekt, här är både Sol och Måne i Vattenelementet, och jag har ett fall i släkten med snarlikt dubbelVatten som lidit mycket av smärta i formen av migränattacker som varade flera dagar. Nu använder Sandahl orden "det gör ont" i överförd bemärkelse, men nog verkar hela krönikan, när jag ögnar den på jakt efter nyckelord, uppehålla sig vid just SORG, vilket Vatten excellerar i. 

Eftersom sinnelaget står i förlustens tecken Fiskarna och disponenten Jupiter i framåt och eldiga Skytten, uppstår en överdrift av något slag. Är det sinnet som vill fortsätta ligga i bortdöendets Vatten och nu lamenterar att den starka Jupiter-Elden tycks påskynda dehydreringen? Eller är disponenten Jupiters funktion här att intensifiera sorgesamhetens disposition som sådan?

Intressant nog rymmer den solära halvan av horoskop ett helt motsatt horoskop, det kalla Vattnet kyls nu här ytterligare av att Solens disponent Mars befinner sig i den ultimata kylans element, Jorden. Också här får symboltydarna problem eftersom vi har två planeter av eldnatur i tecken vars element inte alls är förenliga med dem. Men hur kan då Mars kallas "upphöjd" i Stenbockens tecken? 

Min senaste gissning är att dess raka och energiska läggning här möter en miljö som går i Saturnus, formgivarens tecken. Mars bringar eld till hälleberget och här utvinns genom eld metall ur Stenbockens bergshöjder. Det kanske inte är så märkligt ändå att testet av 100+ socialdemokratiska politiker visade en signifikant överrepresentation av en annan eldplanet i Stenbocken - den dagaktiva Solen. 

Solen i Stenbocken kanske i lika hög grad som Mars antyder järnhantering eller "kraftfulla" verksamheter som i grunden bygger på element i direkt konfrontation som Eld och Jord utgör opposita ytterligheter. Det rena ljusets transparens mot jordens eller den materiella världens tjocka och ogenomtränglighet.

Hur svårt det är att böja materien så att den liknar det inre ögats visionära eld visar Sandahl med sin slutkläm, som jag först tror är en uselt översatt one-liner från engelskan men sedan förstår bara innehåller ett olyckligt ordval:

"Jag kan återigen inte låta bli att tänka på min barndomskamrat där han står utanför min dörr i kamouflagekläder: helt oskyldig till att tid passerat."

En människa som är "oskyldig till att tid passerat" är en fullständigt meningslös utsaga eftersom ingen människa har någon makt över tiden, och än mindre någon skuld till tidens gång! Det måste vara så att malmbrytaren Sandahls Sol och Mars ändå inte lyckas få bukt med orden här. 

Utan att ha läst krönikan verkar det av den här slutknorren mer som att en barndomskamrat åter stör vid hans dörr i samma utstyrsel som förr, aningslös inför all den tid som passerat (och därför fortfarande i tron om att det är läge att leka kommandosoldat) Vad Sandahl ville komma åt var den naiva oskuld en så "avkopplad" människa uttrycker, inte att han skulle vara oskyldig till tidsflödet!

Den svenska tidningsvärlden är inte längre vad den var för en generation sedan och genom att låta sig uppslukas av korruptionens tema (Sol-Skorpionen) involverar Sandahl även sin egen text i det förfall vi ser i dagens medier. Och detta trots att han uppenbarligen räknar sig till de något äldre fast samtidigt förfasar sig över riktigt, riktigt gamla rockare - Kent! - på den typiska medelålderskrisarens sätt. Inte hemma någonstans.

Jag slår vad om att det är från duala Fiskarnas tecken - Vattentecken befinner sig alltid i upplösning (över någonting) som vi har det där slitna pratet om att "kinesiskans ord för kris också betyder möjlighet".