Marie-Antoinettes bastard

På temat minnen eller kanske bara föreställningar om tidigare liv, har jag ett kvinnligt horoskop uppsnappat sommaren 1984 genom ett krogmöte. Märkligt hur många bekantskaper passerar förbi, det är inget fel på dem, men de "fäster" liksom inte. I bokhyllan står ännu Jack Kerouacs "On the Road" kvar som ett minne av den här vänliga själen som jag tydligen måste ha mött mer än en gång fast minnet har bleknat.

Det kan bero på att det mest intressanta med den då bara 20-åriga kvinnan var att hon påstod sig ha tidigare liv-minnen från Frankrike. Lämpligt nog, skulle en skeptiker tycka, var hon både berömd och okänd samtidigt. Hon menade sig ha varit en oäkta dotter till Marie-Antoinette. Jag minns inte om hon återgav några detaljer, men fascinerades av kvinnans bostad - ett väl dolt "innangårdsparadis" i gammal arkitektur mitt i Stockholm, med en stor och vacker brunn mitt på innergården. Kan fantasi och närmiljö ha spelat den unga kvinnan ett spratt?

Flera år senare visades en filmatisering av hur två äldre engelska kvinnor på besök i Versailles hamnade i ett tillstånd "mellan världarna" och momentant tycktes förflyttade till tiden för Franska revolutionen. De började forska i sin kollektiva (tror jag det var) hallucination, och upptäckte att deras minnesbilder av parken kring slottet var helt korrekt utifrån 1700-talets statsplan men inte med områdets faktiska utseende, sent 1900-tal. 

Programmet var spännande men på ett ställa ryckte jag verkligen till. Kameran vilade ett kort ögonblick på en gammal tavla av Marie-Antoinette och det kvinnans besynnerliga ansiktsform på det här porträttet var närmast identiskt med hennes "sentida bastard"! Ytterligare flera årtionden senare hittade jag läkaren och reinkarnationsforskaren Walter Semkiw som menar att ansiktet förblir som en konstant mellan två liv, men han har aldrig gjort något mer än koppla en människa idag med ett tidigare liv och jag tycker inte hans kranieanalyser är värst skarpa i vilket fall. 

Dessutom är vissa av hans fall pinsamma, som det där Shakespeare sägs återfödd som amerikan och där oljemålningen som sägs föreställa Shakespeare är lika omtvistad som författarens egen existens. Inte något skrivet av Stratford-mannen finns kvar och de få namnteckningar (bl.a. på testamentet) som finns är alla i vitt skilda handstilar.

Detta tyder på att teaterägaren i Stratford t.o.m. var analfabet, han lät andra underteckna dokument åt sig! Så har det låtit från Oxford-skolan, de som hävdar att Shakespeare bara var en författarpseudonym som en brittisk adelsman nyttjade. Det här tycks tydligt i förstautgåvan från 1609 av Sonetterna, där någon lekt med typsättningen: ett bindestreck har stoppats in i namnet, så att författaren kallas Shake-Speare, eller "Skak-spjutet"! (Spjutet rister en smula sedan det träffat och sjunkit in i bytet...)

Teorin att ansiktsdragen följer själen är intressant, men den dagen Semkiw lyckas producera någon som minns FLERA tidigare liv, och alla dessa finns dokumenterade med porträttlika bilder, då kan man börja fundera. Från och med kamerans uppfinnande finns nu möjligheten att bättre dokumentera människor som levt (och då inte bara överklassen).

*****

Från inlägget om Kirsten Dunst (som spelade M-A) hämtar jag den franska kartan och lägger sida vid sida med kvinnan som trodde hon varit den berömda drottningens oäkta barn:

Från maktens säte (10e) sträcker sig
en långlivad "Saturnusfixering"
som kämpar mot solnedgången...

Drottningens horoskop innehåller en förödande ömsesidig reception mellan hennes eget fysiska liv och Olyckans eller Fiendens sjätte hus, men det kan vi se först nu efter att ha lagt lite fler pusselbitar till den här bloggens utforskningar i snigelfart.

Förra inlägget om en socialdemokrat som godkända nazidemonstrationer den 1 maj vittnade också om att tankelivet var suddigt och även där en ömsesidig reception mellan två element som har svårt att leva tillsammans.

Det finns inga skäl till att horoskopet för någon som "minns" ett tidigare liv i sitt nästa liv skulle ha ett liknande horoskop. Däremot är teorin om "fyrtornseffekten" en smula intressant i det här fallet. Det vill säga, individen levde på jorden vid den tiden och platsen men kan inte komma åt sina egna minnen utan det blir den tidens starkast lysande stjärna som tränger igenom som ett kryptominne. 

Det här är första gången på många år jag tar fram horoskopet på "bastarden" och första gången enligt den sideriska zodiaken. Det som genast slår en är att båda är barn av samma tidsanda: Saturnus stod i härskarläge i realpolitikern Stenbockens tecken när båda föddes. Jag ska tillägga att kvinnan vid 20 inte alls verkade tappad bakom en vagn, hon hade redan hittat arbete som journalist - här kan man notera nymånen i skrivartecknet Jungfrun (där Solen i Jungfrun är den placering som vunnit flest Nobelpris i litteratur). Även Merkurius är hemma i sitt både härskarläge och "upphöjda" läge men huset är som sagt ett olyckligt och degraderat hus, just under dödens västra horisont.

Och nog ser det ut som om det mesta är på avveckling i horoskopet, med Mars och Venus sjunkande i väster och en nymåne (nystart) i dödens underjord eller i Olyckans hus. Ser vi här en blodfattig astrologisk trådmodell av "hemskt tidigare liv" men kombinerat med en makthungrande Saturnus? För Saturnus kraft i tionde kan väl ingen missta sig på! På den tiden kände jag inte till den sideriska zodiaken men Saturnus i tionde är oavsett tecken ett typiskt bud om makt och kanske karmisk surdeg i fråga om makt eller missbruk av makt. Kanske något så enkelt som "tappad position" som lever kvar i själen som grämelse. En annan kvinna som också har dunkla förnimmelser av ett franskt adelsliv har också Saturnus i tionde.

Är det så att horoskopen tar form ett steg efter det inträffade? Marie-Antoinette har minsann ingen bra Saturnus, trots att hon föddes till de högsta samhällsskikten. Månen i åttonde huset för "dödens inträde" är knappast vad man räknar med. Men revolutionen kom att ändra förhållandena för adeln i hela Europa och Saturnus har en klar koppling till jordägande adel. (På astrologins besynnerliga sätt, planeterna fyller kanhända för många funktioner i för många tolkningssystem, beskriver ju Saturnus inte bara de som föds in till pengar och makt utan också individer i yttersta armod, arbetare och t.o.m. kastlösa... 

Det finns ett efterspel till horoskopet för "Marie-Antoinettes oäkta barn". Efter 1984 uppstår en 18 år lång lucka innan jag sommaren 2002 bjuds till ett bröllop. Jag talar med brudens mor per telefon och föredras en lista bröllopsgåvor att välja mellan. Utan att riktigt veta vad det är för någon keramik det handlar om (annat än att det verkar dyrt och moderiktigt) väljer jag att förse brudparet med en uppsättning koppar. 

Vid införskaffandet reagerar jag direkt på att de som enda utsmyckning har den franska liljan - i anslutning till bröllopet hade jag en märklig dröm där jag fann min tidigare beröringspunkt med brudgummen - jag kände inte brudparet särskilt väl. Mannen kände jag i vilket fall som min granne i ett tidigare liv i Holland, cirka 1200-tal - för övrigt ett liv som dykt upp några gånger via drömmar i anslutning till andra bekantskaper! Det var tydligen ett förhållandevis starkt eftersom livet kunnat reaktiveras genom möten med människor. 

Det livet tillhörde landägaren van Oordt, en ätt som alltjämt lever och har hälsan i norra Holland inte så långt från tyska gränsen. I många år undrade jag varför den tyska jag hörde i en dröm var så underlig, men idag vet jag efter googlande på diverse detaljer. Det var troligen inte tyska alls, utan en äldre tids holländska.

Och på dagen efter vigningsakten, då bröllopsgåvorna skulle öppnas i anslutning till en måltid, hände det märkliga. En vilt främmande kvinna tilltalar mig, men det visar sig snart vara samma kvinna som en gång gav mig Kerouac-boken, nu en trygg och stadig flerbarnsmamma. Men det är inte det som fyller min hjärna de där sekunderna, utan det faktum att min present just öppnas, med den franska liljan som enda dekoration muggar med stram linjeföring. Och här står hon igen, Marie-Antoinettes hemliga dotter!  Associationen till adelsemblemet är bara alltför uppenbar.

Vad sysslar livet med egentligen? Hur kan dessa ting ske? Hade hon rätt i sin inre föreställning?

******

Tillägg

Jag har en oerhört tydlig ungdomsdröm om en borgare under Franska revolutionen som så upphetsat trycker sig mot ett för tillfället hopspikat trästaket att han får stickor i underarmarna. Men han märker det knappt, för på den avgränsade platsen leds just flera adelspersoner ut för att halshuggas. Mannen är en enkel, ja vulgär sensationalist och på torget för att jubla åt spektaklet under vad som tydligen är Franska revolutionens skräckår när galna fransmän gick lös på varandra (och öppnade porten till vår sekulära och dekadenta värld). 

Det är underförstått i drömmen att detta utspelar sig i Frankrike, och dessutom noterar jag med speciell skadeglädje en kvinna med vit peruk på sig. Jag vet inte i vakentillståndet vem det var/är...

Trots att jag förvånades över att ingen giljotin fanns med, sade en historiskt kunnig person att detta inte var något minus. Det redskapet var ännu inte uppfunnet under revolutionens tidigare skede. 

Hur det här lilla drömfragmentet relaterar till den franska liljan (adeln) vet jag dock inte. Men ett är säkert, den där ringa borgaren lär knappast ha kommit med någon "fyrtornseffekt" från det förflutna. Snarare liknar det ett inzoomande av det lägsta och mest tidlöst basala i människan: skadeglädjen över att se dem som haft det oförskämt bra nu få sitt rättmätiga straff. 

Drömmen är också problematisk på det sättet att jag redan är bokad på 1700-talet i en annan kropp, den lågmälde slaven Oswald i staden Charlotte i North Carolina. Han dog mycket ung, ihjälbiten av den franske utvandrarens mastiffer när han sökte lämna godset, och det är möjligt att samma själ hinner återfödas och växa upp lagom till Franska revolutionen och där spyr ur sig all sin galla över ett tidigare möte med fransmän i Amerika! Jag vet inte. 

Det kan också vara en fråga om två överlappande inkarnationer där den svarte slaven ännu har flera år kvar att leva när den bläckfiskliknande själen suger sig fast vid nästa barnkropp. 

(Nej, naturligtvis ser inte själen ut som en bläckfisk, men inför det obeskrivliga får man tillgripa liknelser...)