lördag 5 maj 2012

Marie-Antoinettes bastard




På temat minnen eller kanske bara föreställningar om tidigare liv, har jag ett kvinnligt horoskop uppsnappat sommaren 1984 genom ett krogmöte. Märkligt hur många bekantskaper passerar förbi, det är inget fel på dem, men de "fäster" liksom inte. I bokhyllan står ännu Jack Kerouacs "On the Road" kvar som ett minne av den här vänliga själen som jag tydligen måste ha mött mer än en gång fast minnet har bleknat.

Det kan bero på att det mest intressanta med den då bara 20-åriga kvinnan var att hon påstod sig ha tidigare liv-minnen från Frankrike. Lämpligt nog, skulle en skeptiker tycka, var hon både berömd och okänd samtidigt. Hon menade sig ha varit en oäkta dotter till Marie-Antoinette. Jag minns inte om hon återgav några detaljer, men fascinerades av kvinnans bostad - ett väl dolt "innangårdsparadis" i gammal arkitektur mitt i Stockholm, med en stor och vacker brunn mitt på innergården. Kan fantasi och närmiljö ha spelat den unga kvinnan ett spratt?

Flera år senare visades en filmatisering av hur två äldre engelska kvinnor på besök i Versailles hamnade i ett tillstånd "mellan världarna" och momentant tycktes förflyttade till tiden för Franska revolutionen. De började forska i sin kollektiva (tror jag det var) hallucination, och upptäckte att deras minnesbilder av parken kring slottet var helt korrekt utifrån 1700-talets statsplan men inte med områdets faktiska utseende, sent 1900-tal. 

Programmet var spännande men på ett ställa ryckte jag verkligen till. Kameran vilade ett kort ögonblick på en gammal tavla av Marie-Antoinette och det kvinnans besynnerliga ansiktsform på det här porträttet var närmast identiskt med hennes "sentida bastard"! Ytterligare flera årtionden senare hittade jag läkaren och reinkarnationsforskaren Walter Semkiw som menar att ansiktet förblir som en konstant mellan två liv, men han har aldrig gjort något mer än koppla en människa idag med ett tidigare liv och jag tycker inte hans kranieanalyser är värst skarpa i vilket fall. 

Dessutom är vissa av hans fall pinsamma, som det där Shakespeare sägs återfödd som amerikan och där oljemålningen som sägs föreställa Shakespeare är lika omtvistad som författarens egen existens. Inte något skrivet av Stratford-mannen finns kvar och de få namnteckningar (bl.a. på testamentet) som finns är alla i vitt skilda handstilar.

Detta tyder på att teaterägaren i Stratford t.o.m. var analfabet, han lät andra underteckna dokument åt sig! Så har det låtit från Oxford-skolan, de som hävdar att Shakespeare bara var en författarpseudonym som en brittisk adelsman nyttjade. Det här tycks tydligt i förstautgåvan från 1609 av Sonetterna, där någon lekt med typsättningen: ett bindestreck har stoppats in i namnet, så att författaren kallas Shake-Speare, eller "Skak-spjutet"! (Spjutet rister en smula sedan det träffat och sjunkit in i bytet...)

Teorin att ansiktsdragen följer själen är intressant, men den dagen Semkiw lyckas producera någon som minns FLERA tidigare liv, och alla dessa finns dokumenterade med porträttlika bilder, då kan man börja fundera. Från och med kamerans uppfinnande finns nu möjligheten att bättre dokumentera människor som levt (och då inte bara överklassen).


*****

Från inlägget om Kirsten Dunst (som spelade M-A) hämtar jag den franska kartan och lägger sida vid sida med kvinnan som trodde hon varit den berömda drottningens oäkta barn:

Från maktens säte (10e) sträcker sig
en långlivad "Saturnusfixering"
som kämpar mot solnedgången...

Drottningens horoskop innehåller en förödande ömsesidig reception mellan hennes eget fysiska liv och Olyckans eller Fiendens sjätte hus, men det kan vi se först nu efter att ha lagt lite fler pusselbitar till den här bloggens utforskningar i snigelfart.

Förra inlägget om en socialdemokrat som godkända nazidemonstrationer den 1 maj vittnade också om att tankelivet var suddigt och även där en ömsesidig reception mellan två element som har svårt att leva tillsammans.

Det finns inga skäl till att horoskopet för någon som "minns" ett tidigare liv i sitt nästa liv skulle ha ett liknande horoskop. Däremot är teorin om "fyrtornseffekten" en smula intressant i det här fallet. Det vill säga, individen levde på jorden vid den tiden och platsen men kan inte komma åt sina egna minnen utan det blir den tidens starkast lysande stjärna som tränger igenom som ett kryptominne. 

Det här är första gången på många år jag tar fram horoskopet på "bastarden" och första gången enligt den sideriska zodiaken. Det som genast slår en är att båda är barn av samma tidsanda: Saturnus stod i härskarläge i realpolitikern Stenbockens tecken när båda föddes. Jag ska tillägga att kvinnan vid 20 inte alls verkade tappad bakom en vagn, hon hade redan hittat arbete som journalist - här kan man notera nymånen i skrivartecknet Jungfrun (där Solen i Jungfrun är den placering som vunnit flest Nobelpris i litteratur). Även Merkurius är hemma i sitt både härskarläge och "upphöjda" läge men huset är som sagt ett olyckligt och degraderat hus, just under dödens västra horisont.

Och nog ser det ut som om det mesta är på avveckling i horoskopet, med Mars och Venus sjunkande i väster och en nymåne (nystart) i dödens underjord eller i Olyckans hus. Ser vi här en blodfattig astrologisk trådmodell av "hemskt tidigare liv" men kombinerat med en makthungrande Saturnus? För Saturnus kraft i tionde kan väl ingen missta sig på! På den tiden kände jag inte till den sideriska zodiaken men Saturnus i tionde är oavsett tecken ett typiskt bud om makt och kanske karmisk surdeg i fråga om makt eller missbruk av makt. Kanske något så enkelt som "tappad position" som lever kvar i själen som grämelse. En annan kvinna som också har dunkla förnimmelser av ett franskt adelsliv har också Saturnus i tionde.

Är det så att horoskopen tar form ett steg efter det inträffade? Marie-Antoinette har minsann ingen bra Saturnus, trots att hon föddes till de högsta samhällsskikten. Månen i åttonde huset för "dödens inträde" är knappast vad man räknar med. Men revolutionen kom att ändra förhållandena för adeln i hela Europa och Saturnus har en klar koppling till jordägande adel. (På astrologins besynnerliga sätt, planeterna fyller kanhända för många funktioner i för många tolkningssystem, beskriver ju Saturnus inte bara de som föds in till pengar och makt utan också individer i yttersta armod, arbetare och t.o.m. kastlösa... 

Det finns ett efterspel till horoskopet för "Marie-Antoinettes oäkta barn". Efter 1984 uppstår en 18 år lång lucka innan jag sommaren 2002 bjuds till ett bröllop. Jag talar med brudens mor per telefon och föredras en lista bröllopsgåvor att välja mellan. Utan att riktigt veta vad det är för någon keramik det handlar om (annat än att det verkar dyrt och moderiktigt) väljer jag att förse brudparet med en uppsättning koppar. 

Vid införskaffandet reagerar jag direkt på att de som enda utsmyckning har den franska liljan - i anslutning till bröllopet hade jag en märklig dröm där jag fann min tidigare beröringspunkt med brudgummen - jag kände inte brudparet särskilt väl. Mannen kände jag i vilket fall som min granne i ett tidigare liv i Holland, cirka 1200-tal - för övrigt ett liv som dykt upp några gånger via drömmar i anslutning till andra bekantskaper! Det var tydligen ett förhållandevis starkt eftersom livet kunnat reaktiveras genom möten med människor. 

Det livet tillhörde landägaren van Oordt, en ätt som alltjämt lever och har hälsan i norra Holland inte så långt från tyska gränsen. I många år undrade jag varför den tyska jag hörde i en dröm var så underlig, men idag vet jag efter googlande på diverse detaljer. Det var troligen inte tyska alls, utan en äldre tids holländska.

Och på dagen efter vigningsakten, då bröllopsgåvorna skulle öppnas i anslutning till en måltid, hände det märkliga. En vilt främmande kvinna tilltalar mig, men det visar sig snart vara samma kvinna som en gång gav mig Kerouac-boken, nu en trygg och stadig flerbarnsmamma. Men det är inte det som fyller min hjärna de där sekunderna, utan det faktum att min present just öppnas, med den franska liljan som enda dekoration muggar med stram linjeföring. Och här står hon igen, Marie-Antoinettes hemliga dotter!  Associationen till adelsemblemet är bara alltför uppenbar.

Vad sysslar livet med egentligen? Hur kan dessa ting ske? Hade hon rätt i sin inre föreställning?

******


Tillägg

Jag har en oerhört tydlig ungdomsdröm om en borgare under Franska revolutionen som så upphetsat trycker sig mot ett för tillfället hopspikat trästaket att han får stickor i underarmarna. Men han märker det knappt, för på den avgränsade platsen leds just flera adelspersoner ut för att halshuggas. Mannen är en enkel, ja vulgär sensationalist och på torget för att jubla åt spektaklet under vad som tydligen är Franska revolutionens skräckår när galna fransmän gick lös på varandra (och öppnade porten till vår sekulära och dekadenta värld). 

Det är underförstått i drömmen att detta utspelar sig i Frankrike, och dessutom noterar jag med speciell skadeglädje en kvinna med vit peruk på sig. Jag vet inte i vakentillståndet vem det var/är...

Trots att jag förvånades över att ingen giljotin fanns med, sade en historiskt kunnig person att detta inte var något minus. Det redskapet var ännu inte uppfunnet under revolutionens tidigare skede. 

Hur det här lilla drömfragmentet relaterar till den franska liljan (adeln) vet jag dock inte. Men ett är säkert, den där ringa borgaren lär knappast ha kommit med någon "fyrtornseffekt" från det förflutna. Snarare liknar det ett inzoomande av det lägsta och mest tidlöst basala i människan: skadeglädjen över att se dem som haft det oförskämt bra nu få sitt rättmätiga straff. 

Drömmen är också problematisk på det sättet att jag redan är bokad på 1700-talet i en annan kropp, den lågmälde slaven Oswald i staden Charlotte i North Carolina. Han dog mycket ung, ihjälbiten av den franske utvandrarens mastiffer när han sökte lämna godset, och det är möjligt att samma själ hinner återfödas och växa upp lagom till Franska revolutionen och där spyr ur sig all sin galla över ett tidigare möte med fransmän i Amerika! Jag vet inte. 

Det kan också vara en fråga om två överlappande inkarnationer där den svarte slaven ännu har flera år kvar att leva när den bläckfiskliknande själen suger sig fast vid nästa barnkropp. 

(Nej, naturligtvis ser inte själen ut som en bläckfisk, men inför det obeskrivliga får man tillgripa liknelser...)


12 kommentarer:

  1. Så spännande med Marie-Antoinette. Tjejen sa möjligtvis inget om vem som var fadern? Det skvallrades en hel del om M-A och Axel von Fersen, som hon träffade redan 1773, och det finns även skvaller om att hon ska ha fått ett barn med honom. (Äktenskapet med Ludvig XVI ska f ö ha fullbordats först 1777.) Men även om nu barnet verkligen har funnits, vilket är svårt att tänka sig, så ligger det nog närmast till hands att det är fantasier, det finns t ex flera romaner om Marie-Antoinettes liv, och tjejen kanske helt enkelt ville göra sig intressant inför dig...

    När det gäller ansiktslikhet så är det intressant att titta på porträtten av Robert Hahn och den person han påstår sig ha varit i sitt förrförra liv; en person som bevisligen funnits: Franz Müller, född 1994 i München. De finns i Hahns senaste bok, och där nämns begreppen själslig likhet och själslig utstrålning. Även om det inte är fråga om exakta dubbelgångare så finns en sorts likhet mellan porträtten. Ansiktsformen är densamma, och Hahn menar att det finns en sorts utsatthet och vilsenhet i utstrålningen hos båda personerna, och det kan man faktiskt hålla med om. Han har ju utlovat en fjärde och sista del i denna historia på sin blogg, och det vore kul om han la ut bilderna där också. Förresten har hans fru i trans meddelat och också Hahn har ett förflutet i revolutionens Frankrike - som giljotinerad adlig officer! Arma karl, stupad i strid i två världskrig efter det dessutom... Men så har han mars i skorpionen också.
    S

    SvaraRadera
  2. "Arma karl". Ja, minst sagt! Men det smög ju fram ur hypnotisören Newtons klienter, att "förbannelser" kan klibba fast så att liv efter liv kretsar en hang-up som slutligen måste få sin lösning...

    Att stupa två liv i rad i krig verkar magstarkt men var det inte så man dog förr? Mitt förra liv var för vapeneld och då var det inte ens krig, och jag har ytterligare några "dramatiska slut" djupt i den inre föreställningsvärlden. Faktum är att jag inte har något minnesspår alls av av något slutskede av simpelt "borttynande". Kanske för att ett sådant avsked går gradvis och inte alls är något som fortplantar sig ändå till själsminnet (jag hör hur spekulativt och osäkert allt detta låter).

    Om Marie-Antoinettes bastard noterar jag att du ännu en gång (Oxford-inlägget) tar lätt på den häpnadsväckande koincidens som åtföljde mitt återseende av kvinnan 18 år senare.

    Det är nästan som du missunnar andra deras femton minuter i societetens ljus. Det har kanske med dina tidigare liv att göra, eller något av dem (eftersom alla själar rimligen hunnit med åtminstone några mer privilegierade liv som kontrast till allt jämmer och elände på jorden). Du har nog varit i storbråk med auktoriteter mer än en gång under dina årtusenden...
    :-)

    Här finns som du säger skrivna böcker i ämnet som rimligen en Sol/Mån-Jungfru (en typisk läsare) hunnit smälla i sig och bli påverkad av. Men det är just pga det fabelartade i hennes minnesbilder som jag frågar högt i inlägget vad livet sysslar med som droppar så övertydliga kopplingar: jag såg henne för sista gången i franska liljans tecken, så att säga, och återser henne 18 år senare i anslutning till samma emblem. Nå, dessa ting är inte för en främmande publik att ta till sig egentligen. Alla har sina egna signaler från Livet på den egna ödesvägen.

    Apropå utseendelikheter finns också den helt oberoende tanken på zodiaktecken och att de i sig innehåller något formgivande "program", astrologin som en proto-genetisk lära. Medan du skrev detta svar slutförde jag ett annat inlägg om Oxen som sällsam skönhet, och jag ska lägga ut det, troligen i morgon.

    SvaraRadera
  3. Att jag inte kommenterar de häpnadsväckande koincidenterna betyder inte att jag "tar lätt på dem". Jag tycker också att de är häpnadsväckande. Men jag försöker hålla mig någorlunda kortfattad i st f att utgjuta mig över det fascinerande i dem...
    Jag hoppas att jag inte är missunnsam, det är snarare det att jag faktiskt är rätt skeptiskt lagd (tro det eller ej). Ta det där med dödssättet t ex. "Var det inte så folk dog förr" - nja, de flesta dog väl av sjukdom/ålderdom helt stilla och odramatiskt då som nu. (Hahn har någon minnesbild av sig själv som enkel bonde i östeuropa runt 1600-talet, döende som gammal, med familjen runt sängen.)Men man kan ju undra varför så många med tidigare-liv-minnen tycker sig ha dött på ett dramatiskt sätt. Din egen fundering om orsaken, spekulativ el ej, ligger ändå nära till hands, tycker jag.
    "Storbråk med auktoriteter" - det låter spännande! Gillar tanken :-) Jag har ju alltid dragits till Frankrike, och det ligger ju också nära till hands att spekulera i att jag levt där förr. Men något mer än spekulationer och fantasier är det inte för min del - sitter för fast i myllan i detta liv, och får förlika mig med det... tids nog får jag ju veta i alla fall... Hur som helst minns jag när jag var i Frankrike första gången, två månader i Provence vid nitton års ålder. Jag kände mig hemma och stortrivdes på alla platser jag besökte, utom i Arles, där jag gick omkring och kände mig illa till mods hela dagen. Vet inte varför. Men det fick mig att spekulera i att jag kanske bott i trakten, men upplevt något obehagligt just i den stan...
    S

    SvaraRadera
  4. Kymigheten i just en stad under Frankrikevistelsen påminner mycket om när jag redogjorde för flera drömmar som alla pekade mot ett liv som färgad livegen (och det är en god vän idag som var "husbonde" då).

    När jag nämnde stadens namn, Charlotte NC, blev han aningen blek. (Det finns ju rätt många amerikanska städer att välja mellan...) Jag kan ha nämnt detta tidigare i något inlägg, men på ensamresa många år tidigare hade Greyhoundbussen stannat till för en kort rast just i Charlotte NC, och han spatserade runt en kort stund.

    Själen är inbäddad i ett sammanhang som gör att han åter vandrar på samma platser, hittar samma böcker och i största allmänhet upprepar sina misstag... :-)

    SvaraRadera
  5. Fast det får väl ändå ses som ett steg framåt att ni numera kan umgås på jämlik fot. :-)
    S

    SvaraRadera
  6. Det här är alltför intressant. Vill du skriva ihop något om hur man/du tar reda på det här med tidigare liv? Drömmer du bara eller har du undersökt det på annat sätt? Jag drömmer bara dramatiska drömmar om tsunamis o andra dramatiska vattendrömmar samt om hot om jordens undergång...skittråkigt ju.

    SvaraRadera
  7. Mitt öde liknar troligen läkaren Robert Hahns en smula. Jag tror att jag knappt 30 fyllda sköts till döds i förra livet och frågan om livets mening kan bli mer trängande då. Dödsmotivet lurar starkt och kräver ett svar av något slag. Detta påverkar drömförbindelsen mellan själ och vakenjag.

    Det kan också att göra med en seriös vilja att SE oavsett den personliga komforten. (Förstår du nu varför Venus är ond när Oxens personliga komfort stiger i öster? De fakta som kommer när man verkligen öppnar sig för reinkarnationens realitet rubbar om något Oxens önskemål om homeostas – ”business as usual”. Jag har märkt att Oxens tecken ofta står för religion som mer är ”fädernas tro”, ett nedärvt beteende eller en konkret tradition, men mindre med andens inre liv att göra. Det är naturligtvis så att rutin skänker STABILITET och inom ramen för DET VÄLKÄNDA kanske Oxen klarar att konfronteras det Det Annorlunda som ju det som går bortom Jordelementet måste sägas vara.)

    Jag tror också en människas djupaste attityder påverkar dröminnehållet, men dessa ting ser du också i horoskopet. Saturnus/själens form dominerar min födelsekarta från väster och den opponerar sig mot den lägre sinnessjälen (Månen) som stiger i öster. Kanske indikerar det en vilja att låta sinnet fyllas av stoff från själens rymliga struktur, jag vet inte, för det är en ganska ovanlig kombination, när båda dessa planeter intar så distinkta hörn (väster är ett svagt hörn, utom för Saturnus).

    Praktiska (Jordelementet) tips har jag inga, annat än att jag mediterade dagligen cirka fem år i ungdomen. Det visade sig så att "dagdrömmar" ofta anmälde sig så att jag kunde titta på små filmklipp i vaket men helt avslappnat tillstånd. Det fanns inget sätt att styra detta, men de kom spontant då och då. Helt klart ”den högre själshalvan” som sände ”belöningar” för att jag var villig att ägna det inre livet och städarbete på detta en viss tid varje dag. :-)

    Men som du märker har jag inga egentliga svar. Varje varelse har sin egen väg och inte alla liv innehåller allt. Jag kan sammanfatta den färgade slaven i North Carolina så enkelt: hans hela analfabetiska medvetenhet är som halva min nuvarande lillfingernagel. Och min nuvarande medvetenhet visade sig bara vara en bråkdel av den tankehöjd den judiske trädgårdsmästaren för 2100 år sedan innehade. Han måste ha mediterat mycket, kanske över sina citronlundar...

    Jag har likt Hahn undersökt trovärdigheten i vissa mer detaljerade natt- eller dagdrömsfragment, men inte lika grundligt. Det finns spridda blogginlägg här och på Ockulta ögat som över tre år återgivit delar av 3-4 möjliga tidigare liv och minispaningar som där en del underliga detaljer kunnat efterforskas genom nätets enorma faktautbud. Avsiktligt har jag inte gjort något stort nummer av detta. Jag läste just Hahns blogginlägg om spökerier och håller med. Det är ingen mening att posera och kasta ut alla sina pärlor i offentligheten i försöken att övertyga någon annan.

    SvaraRadera
  8. PS. C-G Jung skulle nog ha kallat din drömtyp för gestaltningar av arketyper. Kanske den verklighetsanpassade Jungfrun/Ox-typen drömmer dramatiskt. Mitt horoskop är idel Eld och dunder (se 5e huset) men mina drömmar ytterst realistiska och med många små historiskt intressanta detaljer insmugna(tacksamma ledtrådar för forskning).

    Fundera på den teorin om "omvända världen"... Jord drömmer om dramatik, "Dramatikern" drömmer om det vanliga livet...

    SvaraRadera
  9. Bara ett förtydligande: Det är inte jag som skrivit den sista "anonymkommentaren". (Om jag själv drömmer mer dramatiskt - vet inte, men jag har alltid ett rikt drömliv.)
    S

    SvaraRadera
  10. Du har valt att kommentera anonymt så förväxlingar kan ske. Jag för nogsamt till protokollet: "S - ingen dramatik i drömmarna" :-)

    SvaraRadera
  11. Det här är Anonym 2 med de dramatiska drömmarna. Jag brukar signera mina inlägg med CC men glömde denna gång. Intressant att höra om att dina dagdrömmar är mer än bara drömmar. Trots att jag mediterat i ca 2 år nu så kan jag knappast säga så om mina. Mina dagdrömmar är lika levande som jag är och har alltid varit så sedan barnsben. Jag minns flera av min barndoms dagdrömmar och figurer/röster jag samtalade med...men de är säkert nån typ av vanliga karaktärer som barn hittar på. Har alltid haft en fantastisk fantasti. Får helt enkelt läsa boken om barnen som minns tidigare liv.

    Läste igenom dina inlägg om reinkarnation så jag lyckades stilla min hunger lite. Dessvärre har jag inget med jungfru/oxe att göra vad jag kan se i min chart. Jag är Vädurs-ascendent med både solen och månen i fiskarna. Mina drömmar är som mest dramatiska under perioder när jag kommit ett steg djupare i meditationen. Jag ska kolla in Jungs förklaring, så tack för tipset!

    CC

    SvaraRadera
  12. Jag har flera gånger upplevt en märklig mix av typiskt fantastiska detaljer i drömmar och så "mystiskt historiska" detaljer sida vid sida. Jag har valt att tänka mig att själen har en väldigt annorlunda varseblivning än människan. Det där med att hjärnsubstansen bara rensar ut bråte nattetid är fullständigt nonsens. Men visst är det tydligt att nyliga händelser kommer tillbaka i drömmarna, men nu som en del i en annan berättelse...

    SvaraRadera

Popup m ordverifiering (öppet kommentarfält ledde genast till drivor av spam).

30+ dagar gamla inlägg räknas som arkiverade.