Med Hermes bakom ridåerna

Jag läser inte skönlitteratur och hamnar bara av en händelse i en DN-intervju med författaren Amanda Svensson. Några av hennes utsagor fungerar utmärkt som hjärngymnastik. "Alla ting är fyllda av gudar", sade filosofen Thales på 700-talet före vår tid, och frågan blir t.ex. vilken av de planetära gudarna som verkade inifrån författaren när hon, politiskt sett någon slags liberal, distanserar sig från de arbetande människorna och ser dem blott som fenomen fast med brasklappen som försäkrar att hon alls inte är någon von Oben - någon som stirrar nedåt, från ovan (men det här hon, ska vi snart finna ut):

Jag är rätt intresserad av okvalificerat arbete som fenomen. Delvis för att jag själv har trivts väldigt bra med den typen av arbete, jag har jobbat på hotell och konditori och så.

Det här är en av de irriterande dagarna när sinnelaget inte med säkerhet kan spikas, och just därför inbjuder till sagda gymnastik. Någon gång efter fyra på eftermiddagen lämnar Månen Lejonet och går in i Jungfrun. För en kvinna som säger sig älska landet och flyr folkvimmel skulle lantliga Solen i myllans Oxe med ett sinne i solitära och privatistiska Jungfrun kunna fungera utmärkt. 

Det är bara det att båda Ljusen i Jordelementet illustrerar den fallna själens bottenläge. Här kan det inte bli mörkare, saker och ting inte upplevas tydligare ur enbart deras brutalt närvarande karaktär. På Jordelementets nivå bor materialisten och den naiva realisten. En sådan människa skulle aldrig kunnat tala i Amandas termer, att se arbete som ett fenomen. Jordelementets negativitet tillåter inte en sådan distansering från det förhandenvarande.

Framför allt dyrkar materialisten inte Phanes, guden som bringar ljus i den ofriska mytologin. Phanes, som i grekiskans phainomenon - jag tycker mig också känna igen ordroten i vår "fantom", en spöklik, inte fullt "verklig" uppenbarelse; Svensson säger sig för övrigt ha skrotat en halvexisterande andevarelse i ett utkast till en bok. 

Av det här enda skälet - omnämnandet av Phanes - tror jag inte på en Måne i Jord för författaren utan istället ett sinnelag i ljusets eller skenets tecken Lejonet. Ett tecken varöver Solen, Apollon eller Phanes härskar. (Phanes är rimligen en solar symbol eftersom han är gift med Nyx, natten, motsvarande Månen bland de planetära gudarna.)

Ett sinne i Eld skulle passa reduktionen av arbetare till fenomen, blotta uppenbarelsen för den skådande. Men brasklappen som säkrar mot arrogant nedlåtenhet ligger i den bruna jordsmutsen som läcker in i det transparenta lejonsinnet - det är andesjälens (Solen) egen belägenhet i det mest fallna tillståndet av identifikation med det materiellt förhandenvarande som visar att författaren talar sanning när hon "trivts" med "okvalificerat" arbete. Ja, jag har talat om andens korruption närhelst den möter det onda Jordelementet, och i det här uttalandet ser vi just exempel på hur besmittelsen ser ut. Brasklappen till trots är det den högdragna typen av Lejon som hörs här, en inte fullt optimal version av den älskande Fadern.

Bekräftelse på detta kommer genom nästa uttalande från författaren, att hon har "lång uppstartsfas" för sina berättelser men sedan är för snål för att vilja skriva mycket och långt bara för att sedan kassera halva materialet. Det som når pappret (eller hårddisken) är det som gäller.

Lejonets gränslösa kärlek bottnar i dess härskare Solen. Men den här Solen står inför en opposition med sin svurna fiende, den snåla, gränsdragande och überorganiserade Saturnus - den fordrande husbonden! Inte bara befinner sig Solen verka genom den effektuerade själsdödens element Jord, den har också Saturnus i rollen som materiens princip mot sig! 

Det är som ödesgudarna format en lucka i tiden lämpad för Amanda Svensson med orden: "Gå nu ner på jorden och bli blott ett kött och se och lär dig om den lilla människans lott." Jag tvivlar på att hon varit liberal om hon redan kunnat den livslärdomen, då hade hon varit socialist och inte kallat arbetande människor för "fenomen" (med eller utan affinitet för dem). Ordet har en lång väg ner innan det blir Kött.

I intervjun säger författaren att hon länge höll skrivande på avstånd. Genom att gå bakom de manifesta planeterna - indikationer via gudarnas egna väsen om den här själens etablerade karaktär vid födelsen - och studera deras underliggande disponenter får vi en skämt av andesjälens intentioner med detta liv, intentioner som ytterst sett är identiska med de planetära gudarnas. Åtminstone om man ser människan som ett barn av denna världen, som de gamla stoikerna eller kanske t.o.m. Jesus: "Sannerligen, du slipper inte ut härifrån tills du betalat till sista öret!"

Kartans Sol i Oxen uppvisar en orange "missfärgning" av Eld, men det är inte solens egen eldnatur som avses här, utan i likhet med Mån-Lejonets läckage av brun Jord en erinran om att det finns något bakom "fenomenet", en själens intention. 

När det kommer till en så viktig planet som Solen, symbol för den levande själen - besökare eller fånge i detta universum - är det Oxens Venus som är den dolda disponent som drar i trådarna och får andesjälen att sprattla. Venus placering i Eldtecknet Väduren är närmast solipsistiskt, förmågan att harmoniera med andra är föga utvecklad i Väduren, egoprincipens tecken, och Venus indikerar här först och främst att finna balans med sitt eget ego. Som ung dissade Svensson flockens lekar utanför - hon skrev hellre. Egoprincipen går åter i dagen år senare, när författarens förlagsredaktör ber henne stryka hela upplägget med tre berättarjag i en och samma historia!

Men Väduren står för att etablera en egokärna, inte tre. Så varifrån kommer pluraliteten? Jo, jagprincipen har även den en dold disponent, och här nås horoskopets djupaste nivå: Vädurens härskare Mars landar slutgiltigt i författartecknet Tvillingarna då det inte finns någon ytterligare dold disponent att föra stafettpinnen vidare: Mars är på Tvillingarnas herre Merkurius/Hermes nåder. Och den fria budbäraren, som kan stå i varje upptänklig position och berätta historien med hänsyn till just det perspektivet, står i sitt hemmaläge i Luftelementet. Här är då navet: kommunikatören Merkurius.

Tvillingarna är Luft av kvaliteten Sattva, lätthet, rörlighet och transparens. Det är berättaren med sälta: krigaren Mars garanterar udden. Utan vidare jämförelser är det ingen slump att DN låtit svartlista den här bloggen: undertecknad arbetar ur solens femte skapandehus med samma kombination av Merkurius och Mars i Luft.

Sanning är ofta mer än människor i livslögn kan hantera och svartlistningen kanske beställdes från regeringens PR-avdelning sedan de astro-psykologiska analyserna av sittande makthavare börjat avslöja bevekelsegrunder som inte såg alltför vackra ut i dagsljuset. Men säg den tekniker som inte, när han tröttnat på förtryckets godtycklighet för ett enkelt "datahack" så att bloggen åter rundar mörkermännens censur! 

Jag tycker mig spåra samma befriande respektlöshet inför auktoriteter eller påbjudna tanke- eller beteendemönster hos Amanda Svensson, fast i en något truligare form: "Och hela det där Fröken Sverige-livet..."

Att hon eftersom långa startsträcka fort vill komma till punkt, kan lätt ses som den tröga Visionen (Solen hämmad av Saturnus) som det negativa, rent sataniska bindningen till denna världens dödkött och den passionerade otålighet som utmärker kombinatet Vädur (rajas lidelse) och Tvillingarna (sattvas lätthet och klarhet). Det är när själen går upp i den supralunära, eviga världen av idéer och klarsyn - och bryter som Solens uppdrag att fördjupa sig i, t.o.m. identitifiera sig med de materiella förhållandena i Oxen, som den arketypiska Författaren inom Amanda Svensson stiger fram.

En enda gång gick den arketypiska Författaren genom mina nattliga rum. Men det räckte till impulsen att börja blogga! Läs här om den 17e greven av Oxford från vars penna - enligt en skola - följande ord om de fyra elementen flödade, ord som är sanna även för Amanda Svensson eftersom jag just skissade diktens problem: att Oxen är djävulen i köttet, att Elden och Luften är andevärldens frihet. Greven själv hade väldigt snarlika astrologiska inflytanden och det styrker Oxfordianernas teori att det verkligen var han som gömde sig bakom författarnamnet Shakespeare.

XLV
The other two, slight air, and purging fire
Are both with thee, wherever I abide;
The first my thought, the other my desire,
These present-absent with swift motion slide.

For when these quicker elements are gone
In tender embassy of love to thee,
My life, being made of four, with two alone
Sinks down to death, oppress'd with melancholy;

Until life's composition be recured
By those swift messengers return'd from thee,
Who even but now come back again, assured
Of thy fair health, recounting it to me:

This told, I joy; but then no longer glad,
I send them back again, and straight grow sad.

Shakespeares sonetter, källa