Den rysliga Jupiterförmörkelsen år 121 fvt

Hittade en kul engelsk artikel om en konjunktion mellan en fullmåne och Jupiter i antiken som inträffade då både Månen och Jupiter låg cirka 1-2° norr om (ovanför) solekliptikan så att Månen utsläckte lyckoplaneten Jupiter. Så viktig var tydligen den här händelsen att ett unikt mynt gavs ut av den seleukiske härskaren.

Månen och Jupiter är normalt ett lyckoomen, men med den gamla indiska astrologins aspekter, den fallna Saturnus i Väduren och dess enorma attack mot Stenbocken, vars innehåll Saturnus här förfogar över... Är detta sammantaget med att godhetens Jupiter slocknade under fullmånen inte ett förskräckligt olycksomen?

Tydligen tolkades det som lyckosamt eftersom myntet präglades som en viktig gränslinje i tiden. Det var det inte, enligt artikeln. De borde ha konsulterat en vedisk astrolog!

I själva verket verkar stjärnorna måla upp bilden av härskaren Antiokus brutala mord på sin hustru, tills dess medregent! Var det detta han firade med ett mynt? Notera maktspelet mellan Stenbock och Kräftan - så mycket kraft som drar i bägge riktningarna! En hemsk fullmåne. Det här skulle passa perfekt med att lyckoplaneten förmörkas på den kvinnliga sidan, i Kräftans tecken (där vi också har den makthungriga Rahu).

Rajas rajas rajas!
Blind, passionerad makthunger som här mest liknar vansinne.

Trivia. Jag noterade, för första gången, att man måste skriva in år 120 i astrologiprogrammet för att få syn på artikelns Mån/Jupiter-konjunktion av år 121 fvt - detta eftersom "år 1" i vår tid föregicks av "år 1 fvt"! Astrologiprogrammet räknar tydligen även med det icke-existerande "år 0".