Pytagoras regler för själens nobless

Som dunkla ekon från en annan värld som såg djupare in i tingen än dagens platta materialister kommer spridda minnen av Pytagoras (sjätte århundradet fvt) som de nedtecknades av neoplatonikern Iamblikos från de källor som ännu kopierades på 300-talet i vår tid.

Pytagoras, Menesarkos son, skolades i det som tillhör Gudarna då han firade riterna i trakiska Libetra... Orfeus (inspirationskälla till Pytagoras), Calliopes son som hade lärt visdom från sin mor vid Pangaios berg, sade att talens eviga essens är den mest försynsfyllda principen i universum, i himmelen och på jorden och i den mellanliggande naturen, och därtill att den är roten till det permanenta i de gudomliga naturerna, hos Gudarna och daimonerna. ...

Pytagoréerna efterliknade det orfiska sättet att skriva, och deras (fromma) läggning, och det sätt varpå de ärade gudarna i deras representation i bilder och mässing, vilka inte påminde om vår (mänskliga) form utan (sfärens) gudomliga käril. Ty gudarna förstår och tillhandahåller för allt, varande till sin natur och form snarlika universum. ...

Om blod upptäcktes oavsiktligt spillt i templet måste rening ske, antingen med ett gyllene krus eller med sjövatten eftersom guld var det skönaste av alla ting och måttet för utbyte av alla annat, medan det senare är härlett från fuktens princip, födan för den första och mer vardagliga materien. ...

De dödas kroppar kunde han (Pytagoras) inte fördra att de brändes, och han följde här magerna (Babylons präst-astrologer) i oviljan att något så gudomligt (som elden) skulle blandas med den mänskliga naturen (jorden). ...

Han ansåg det heligt för den döda att bäras ut iklädd vita klädnader, och därigenom dunkelt förebåda den enkla och första naturen, enligt talläran, och tillika principen bakom alla ting.

The Pythagorean Sourcebook & Library, red K.S. Guthrie (1920) - egen snabbövers.

Varför jag citerar den här senantika texten är för dess vaga allusioner till synsätt som ligger till grund för astrologin. Pytagoras sägs ha tillbringat tjugo år av sitt liv på resande fot, och bl.a. lärt sig Magernas vishet (matematik, astrologi). Det hävdas att de fyra elementen inte var kända i Babylon och skulle vara grekiske filosofen Herakleitos verk (400-talet fvt). Det tror jag inte ett dugg på. 

Naturvetaren och astrologen Ptolemaios ord på 200-talet, att Eld är det noblaste elementet, förespeglas här av att redan Babylons astrologer bäddat in samma synsätt i sina begravningsritualer. (Jag bortser här från problemet om Iamblikos redogörelser har anakronistiska element i sig - när han kontrasterar pytagoréer med sofister talar han t.ex. uppenbarligen om neopytagoréer och inte om Pytagoras tid.) 

Det är härifrån bloggens tal om att Eld och Jord inte blandar sig väl, utan det andliga elementet besmittas av kontakt med Jord kommer. Därhelst ett horoskop visar Eld och Jord i förening kan vederbörande misstänkas ha glömt själens andliga uppdrag på jorden för att istället stångas och brottas över materiella faktorer. 

I några fall är det säkerligen en nobel strävan, i andra fall är det bara det som här kallas "egenmäktighetssyndromet" som tagit människans psyke i besittning. Egot, det enskilda eller ett gruppego, har börjat slåss för ett partsintresse och människan har därmed degraderat sig till något som är lägre än djuren, vilka åtminstone inte är medvetna om att är förprogrammerade marionetter i naturen. 

Människan, ett högre väsen, är på jorden för att lära sig skillnaden mellan sig själv och sin animaliska natur. Det här arbetet försvåras naturligtvis om hon återföds i katastrofkulturer som den ateistiska västerländska av idag. De tider och trakter där Djävulen tagit över dagordningen tvärtom hyllar dyrkan av det kroppsliga. Se hela medicinindustrin och biologin som bedriver sitt värv ibland i uttalad trots mot gudarna.

I ett annat brottstycke ser vi den gamla läran om hur element "övervinner" varandra: Vatten absorberas av Jord - vattnet är "födan" för det senare. Här är bloggens tanke om att det negativt polariserade Vattenelementet ännu är i fritt fall, själens element genomgår ännu sitt syndafall från vilket det inte finns någon återvändo förrän den fallande vattendroppen absorberats av jorden med resultatet att en fysisk människa föds. Vatten och Jord är en giltig berättelse från Månen och ner till Jorden. 

Den sublunära sfären är det fängelse inom vilken själar reinkarnerar tills de vuxit i erfarenheter och åter kan lyfta sina blickar bortom materialismen och förvärva Luft - frisjälens status - och kanske också insikten om sin skapare, Gud eller Elden. 

Men säg hur många människor i dagens fallna västkultur som ens födda med Solen i Lejonet förverkligar denna aspekt? Ärkeateisten Christer Sturmark, Solen i Lejonet, illustrerar perfekt det jag här talar om. Tidsåldern har ett enormt inflytande på själen. Kalla det "grupptryck". Ibland återvänder större själar in i en mindre tidsanda och då känns kläderna verkligen trånga! Omvänt märker inte små eller unga själar ett dyft av att tiden är förkrympt. De lär sig något ändå om än på ett förtunnat sätt.