Charles Carter: rena resonemang utifrån teorin

För en märklig studie i mänskligt elände enligt den västerländska tropiska zodiaken, se "An Encyclopaedia of Psychological Astrology" från 1924 av den skicklige britten Charles Carter. Den finns åter i tryck i USA, varande en av den moderna (västerländska) astrologins klassiker.

Problem naturligtvis för den som upplever den tropiska zodiakens psykologiska träffsäkerhet eftersom Carter härleder allsköns psykologiska (och fysiologiska) åkommor till zodiaktecknen som de definierats i väst och till och med till enstaka gradtal inom tecknen (tänkande kring gradtal kan förstås flyttas till den sideriska zodiaken om inte resonemanget bygger på symboliken i zodiaktecknet). Här går då västerländsk och indisk tradition helt skilda vägar. I Indien står t.ex. Saturnus för nervsystemet medan detta ofta associeras med Merkurius i väst.

Hur man än ställer sig i frågan om vilken zodiak som "fungerar" har Carter en ljuvlig, karg humor som lyser igenom i de här korta artiklarna (boken är just ett litet uppslagsverk). Jag undrar om Carter själv någonsin förstod att han var ett perfekt exempel på Stenbock och inte Vattuman...

Torrheten och framför allt den exakta och ordekonomin i hans presentationer är ett lysande vittnesbörd om en knivskarp och återhållsam Stenbock i verksamhet - han säger ingenting två gånger i en bok. Det här är en nackdel om man har lätt att glömma och måste leta upp var en term för första (och enda) gången förklarades.

När han skriver extremt elakt om Jungfruns tecken är det förstås sin egen sideriska Persona (ascendent) han gav sig på - kanske utan att veta om det! Uppenbarligen hade han en negativ självbild som råkade avslöjas här... Så typiskt att kritiken kom just i samband med det tecken som ligger kritiken närmast!

Carter levde under den västerländska föreställningen att han hade Vågen som rollmask, vilket inte alls stämmer med hans faktamässiga exakthet och sentimentet i hans böcker! Att han inte var en normal Våg inser man strax av hans Uranus stigande i öster, och en sådan faktor försvårar att bilda sig en uppfattning om vilket tecken man egentligen har i bakgrunden.

Uranus-Våg torde väl närmast bete sig som en anti-Våg, skruvat och ur balans! Planeterna bortom Saturnus används inte på den här bloggen, men ska jag spekulera om den sideriska Uranus i Jungfrun, så stämmer det budskapet bättre in på Carters tänkande. Uranus vässar Jungfruns redan från början avsevärda tankeskärpa!

En intressant detalj är att britten släppte en pågående utbildning till överrättsadvokat - "Barrister" - efter att ha upptäckt astrologin. Även detta understryker kopplingen till Stenbocken/den verkställande makten, för att tala med Montesquieu igen. Stenbockens kärlek till strukturerade ämnen får verkligen sitt lystmäte i astrologin.

Det var kanske upptäckten av Carters encyklopedi som startade om min fantasi i maj 2007. Sedan tog det bara några månader innan det undermedvetna bearbetat informationen och levererade en nattdröm som viskade att jag inte alls hade Månen i Kräftan (tropisk zodiak) utan i Tvillingarna (siderisk zodiak). (Se "Drömmen om en merkurial själ".)

Det var som att komma hem efter ett halvt liv i exil med en symbol jag inte alls kunnat identifiera mig med! Men jag tar fortfarande fram Carters böcker ibland och njuter av hans extrema grepp om den astrologiska formalian, som den Stenbock han var. Hade han varit Vattuman skulle han inte ha suttit som en fullständigt eremit utan glatt minglat med människomassorna. Men nu var han i själ och hjärta en von Oben Stenbock - en överrättsjurist - som distanserat betraktade folk och kartlade dem exakt öga för de astrologiska principerna.

Hans enorma skicklighet har fått mig att misstänka att han på något sätt levde mellan två världar - visserligen i kontakt med den tropiska zodiaken men det han talade om var absoluta sanningar från arketypernas värld - Platons former. Hans analyser av t.ex. syndromen, t.ex. egenmäktighetssyndromet, är teoretisk perfektion. Han kan inte ha formulerat dessa a posteriori eftersom den västerländska zodiaken är så sned, Carter är en ren platonist som diskuterade a priori, direkt utifrån analys av idéerna.

Det är här bloggen Sideriska siktet kommer in, som ett försök att visa hur den ursprungliga zodiaken behövs för att Carters korrekta analyser ska stämma på den empiriska verkligheten. Jag tycker mig förstå att han var fullständigt vild i sitt utforskande (Stenbocken har sin torra typ av passion eller lidelse) och gick igenom område efter område inom astrologin.

Frågan är om han alls stannade till eller återvände till gamla områden och verifierade sina teser om och om igen (empirisk prövning), som gjorts på den här bloggen. I någon mån gjorde han det säkert eftersom hans böcker regelbundet kom ut i uppdaterade upplagor.

Under 1900-talet var astrologiska födelsedata dessutom en raritet. Franske statistikern Michel Gauquelin har beskrivit hur han cyklade från fransk by till nästa för att samla in födelsedata på lokala läkare!

Jag tror Carter satt ett helt liv med en enda publicerad datasamling "1000 Notable Nativities" som han emellertid analyserade i detalj och drog maximala slutsatser av. Idag, med internet, kan man genom att acceptera enbart födelsedygnet, skaffa sig ett mycket större dataunderlag för granskningen av åtminstone mer allmänna astrologiska parametrar.

Jag är nöjd med utfallet av 1½ års bloggande vad gäller de fyra elementen. De "fungerar" förvånansvärt väl i den sideriska zodiaken och tycks resonera med våra djupaste böjelser. Således är det Vatten i de få fall nära bekanta medgivit sexmissbruk eller fixeringar av sensualistiskt slag.

Jag inser att jag är nästan ensam i hela min umgängeskrets om att vara så renodlad "luftig" (med båda Ljusen i samma element) och finner det oändligt symptomatiskt att den enda person som haft ett litterärt intresse (innan han skaffade barn) var en Vattuman.

När jag sedermera hittar ännu en själsligt nära manlig vän (vi svenska män är ju så likstela!) avslöjar den sideriska zodiaken att han är ännu mer Luft än jag själv. Och just Vatten-människorna är de jag har svårast att förstå, vilket säkert har återspeglats i den här bloggen.

Besinna då Sven-Bertil Taubes knepiga horoskop i föregående inlgg där ena Ljuset står i Vatten och det andra (Månen) som har att återspegla Solen väljer "översättningens" väg genom att befinna sig i Luft. Men det kräver sin man att kunna översätta Vatten till Luft och kanske går det inte utan förluster av nyanser...

Sven-Bertil har talat om att dåligt självförtroende och att ha stått i skuggan av sin ikoniske far. Något av detta kanske kan skönjas i Mån-Tvillingarnas snabba mentala rörelser, men som likväl inte lyckas komma den onåbara Sol-Skorpionen in på livet... Samma problem nu när han synsvag kretsar runt, runt frågan om "den mörka Solen" - det oseende ögat - och översätter sin måhända oförstående relation till Evert Taube till sin egen distans till sin egen son.

Kan det vara Luften och Vattnets oförmåga att tala samma språk som gör att Sven-Bertil valsar runt i samma problem om synproblemet och säger samma saker till tidningarna med några års mellanrum? Jag känner att jag långt ifrån utforskat de här två elementens samkväm tillräckligt. Kan till "dissociationen" också räknas "glömska" - man väljer att glömma bort att man sagt en sak tidigare för att man VILL säga den igen? För att själen "patologiserar" över ett motiv den ännu inte är färdig med?

*****

Vi är vandrande rebusar på jorden! Men i något liv, fast kanske inte just det här, kommer pusselbitarna att börja falla på plats och allt börja bli begripligt. Från den dagen är det bara en tidsfråga innan vi permanent checkar ut från jorden. Det finns andra och än intressantare platser i universum, har någon viskat till mig.