Vad som är gott för människan

 Anthony Damiani 1922-1984

Långsam, långsam läsning pågår av den mest komplexa bok i ämnet astrologi och filosofi jag någonsin mött. Den framlidne författaren, nära vän till Dalai Lama, knyter samman världens stora intellektuella traditioner i en hisnande men koncentrationskrävande upptäcktsfärd som syftar till att bygga upp en intellektuell medvetenhet om tillvarons styrande principer och en mer precis "kartritning" för var mänskligheten befinner sig i ett större helt.

Vi är primärt själar kapabla till allt, men för närvarande arbetar många av oss med att erövra Lejonets Form, sinnebilden för Människan - medveten avbild av Gud. (Kanhända arbetar hela mänskligheten - per definition - med samma arketyp, men ibland när man tittar ut över världen blir man fundersam...)

Människans Idé [eller Form] betraktat via det första huset indikerar det eviga själv-existerande mysteriet som förblir identiskt i alla uttryck för Människans Idé. ... Att delta i detta gudomliga medvetande är för människan [Platons] "Det Goda". Plotinus [200-talet] säger att termen "God" används för att "hävda identitet utan existensens affirmation." (VI 7.38)

[Dvs, du behöver inte finnas till för att äga identitet! Du har en sida av dig själv som går bortom varandet!]

Om vi kan hitta den identiteten, har vi en grund för alla nivåer av självförverkligande. Den här identiteten hos Människans Idé är bortom alla de betingande faktorer som gör en individ annorlunda från andra individer, men tjänar alltjämt som urgrunden för individualitet i sig."

Anthony Damiani - Astronoesis - Philosophy's Empirical Context, Astrology's Transcendental Ground, 2000, s.160, min översättning

Amen till det.

*****

Anthony Damianis placering av Människans Form vid Lejonet är i djupet sund, men utlöser frågan vad Vattumannen mittöver i zodiaken representerar - symbolen beskriver ju en vuxen människa med ett vattenkrus. För den som är mogen att gå en brottningsmatch med det noblaste ämne mänskligheten frambragt, filosofin, är Damianis bruk av zodiaken för att åskådliggöra den metafysiska världsbild som också kallats "The Perennial Philosophy" ett helt fascinerande tillskott.

Så långt jag läst är Damianis läsning av Vattumannens funktion inte identisk med det förslag jag givit på den här bloggen utifrån det gamla akkadiska kilskriftstecknet för zodiaktecknet som i översättning betyder "Den Stora".

Jag föreslog att Lejonet, i sin självcentrering och upplevelse av prominens (Protagoras: "Människan är alltings mått.") behöver en sval bedömare på motsatta sidan. Det är Vattumannen som signifierar "storheten" i Lejonets Form eller Idé.

Sidoanm. Det här förklarar också varför Sverige, en vattumannation, är så bräddfull av åsiktsmaskiner som bröstar sig och "anser saker". Svenskarna förefaller ha problem med att realisera sin "Form" och slår lätt över till självviktiga nissar som tror sig veta lite bättre än andra hur saker förhåller sig.

Vi behöver inte ens ha Vattumannen aktiv i det egna horoskopet, det är inte det jag talar om här. Jag menar Vattumannen som styrande princip för ett helt land. Allt vi tänker och gör, bygger i någon mån på den osynliga prägling som vilar över den volym eller den areal vi kallar Sverige.

Lika gärna som ordet "Vattuman" skulle vi här ha kunnat säga "åsiktsmonopolist" eller "ideologisk diktatur". För detta är den ofrånkomliga baksidan hos den som signifierar eller tillskriver saker deras "storhet" - det sker utifrån ett slutet system. Och zodiaken lär oss att tillvaron nu inte är så konstruerad! Slutenhet - Tamas guna - övergår i frihet - Sattva guna - men frihet föder hemlängtan vilket leder till lidelse - Rajas. Och så går kretskoppet runt.

Diskrepansen mellan mina tankar och Vattumannens funktion i Damianis metafysiska tänkande påminner om hur plastisk zodiaken är. Symbolerna lånar sig utmärkt till konstruktion av vitt skilda modeller - i sig även dessa symboliska. Bara materialister tenderar att objektifiera sina modeller och ta dem på blodigt allvar.

Det problemet har vi särskilt i den sideriska Stenbockens tecken, vilket emellertid också är förutsagt av zodiakens själva uppbyggnad. "Denna världens herre" är överseriös om sin egen typ av systematik sedan Jordelementet kommit i fokus. Bortom Jordelementet väntar bara NIHIL - Det Yttre Mörkret - från vilken ingen kan återvända (om man trillar dit). Ren negativitet kan inte längre ta emot några Former/Idéer från högre höjd och det astrologiska Jordelementet är således "ytan" på den djupare skapelsen.

På ytan förkroppsligas det kosmiska Intellektet och blir omutbar "värld". Här råder fascinationen av omutbar determinism. Stenbockens systembyggare återfinns ofta bland naturvetenskapare och ingenjörer. Nyligen blev jag varse ett trevligt fall av Stenbock där likväl soltecknet tydligt lyste igenom som en väldigt dragning till exakt ifyllda blanketter! Varför kan inte folk lära sig fylla i som det är bestämt...? Det är märkligt hur soltecknet (det korrekta, som visar sig via siderisk zodiak), röjer sig i våra hjärteämnen!

Inne i ett System (identifierad med det) är man Slav, bortom Systemet är man Herre. Ingen människa vid sina sunda kroppsvätskor skulle väl tveka i det valet. Likväl föds många till följd av karma/tidigare liv att inspektera världen ur perspektiv av Stenbockens Form. Det här uppfattar jag som en svår livsuppgift eftersom den totalt står på kant med mänsklighetens övergripande mål: Lejonets Form! Motsättningen mellan Saturnus avgränsning (periferi) och Solens individuella centrum återspeglas väl i den indiska traditionen som ser tecknens härskare Saturnus och Solen som uttalade planetära fiender.

Jesus kände väl till den här dikotomin när han bad folk avgöra sig för denna världens herre ("Djävulen") eller "Fadern". Snart nog klibbade en tradition fast vid Jesus såsom "Lejonet av Juda" och naturligtvis är det LEO som den fullt realiserade människans Form vi ser här. Arketyperna hittar alltid rätt eftersom de föregår de förbiflyktande fenomenen. (Epitetet "Lammet" - hänvisningen till Jesus som offerlamm/Vädur - är inte alls lika central. Det var den perfekta, gudomliga Människan som var temat för människan Jesus inkarnation för 2.000 år sedan.)

Damianis presentation av nyplatonismen är en svår väg in i den här världsbilden - som var den senantika människans världsbild - men klargör väl Det Goda (gudomlighetens) "överflöde" som leder till Intellektet och existensen, till Själen och i sin tur till att "utflödet" kortsluts och kommer till ett stopp med den Värld, som kan beskrivas via Jordelementet.

Naturligtvis figurerar samtliga element "i världen", men säg med poeten William Blake att "i varje litet sandkorn..." Genom vissa företeelser här i världen tycks något bortomliggande klart skymta - företeelsen kan sägas vara "Eld" eller transparent och agerar som ett "medium" för ett andligt skådande.

Andra företeelser är just precis vad de förefaller att vara, de är "sakliga" men leder inte bortom sig själva. Här råder elementet eller principen "Jord". Stenbocken som systembyggare (via sin organisatoriska herre Saturnus) är således den sista instantieringen av en princip (Idé) om "ordning" som också existerar på högre nivå, som Själ, som Intellekt, och som Guds oåtkomliga inre värld (som dock på något sätt har förlagorna till och med till de Former som ligger samlade i den Intellektuella principen).

Med tanke på den här bloggens små studier av olika grupper är det särskilt intressant att notera Damianis koppling av Skorpionen till ledordet "kreativ föreställning". Jag tänker förstås på studiet av 100 Nobelprisbelönade författare som helt oväntat ledde spikrakt till Solen i Skorpionen!

Uppenbarligen har mänskligheten just nu knappt någon aning alls om vilken juvel astrologin är, eller vilka hemligheter den bär på!

Den eviga filosofin eller visdomen står egentligen på egna ben, utan astrologiska illustrationer. Men jag har aldrig sett en bok före Damianis som seriöst förankrat astrologins 12 idéer och de sju planetära principerna i antikens och senantikens filosofi. Vem kan Damiani ha varit i ett tidigare liv? Var han en av de stora själarna, nu här ännu en gång för att knyta ihop några ytterligare trådar?

Om jag ibland känt mig som en gammal sumerisk stjärnskådare som tålmodigt kartlagt natthimmelen, månad efter månad, år efter år, tycks Damianis själ ha gjort nedsteg i ytterligt rika tidevarv...