Till nya besökare, en kunskapsteoretisk länk:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

ESTETIK:
Blogger/Google förstörde en gång mängder av bilder från de första åren vid ett uselt omskapande av miniatyrer av original i GIF-formatet. Klicka för att se de skarpa originalen. Ser också dessa usla ut, högerklicka och välj "se bilden" .

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
"The soul is sold not to the devil for money, but to money itself when it becomes the measure of worth rather than the affirmation of value." /James Hillman - Alchemical Psychology (2010, s.143)

Västerlandets store logiker & mystiker Platon
ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)



lördag 7 april 2018

Greven av Oxfords dödshoroskop kastar ljus över hans födelse


Edward de Vere, den 17e greven av Oxford, här
porträtterad vid 25 (enligt konventionella födelsedatumet)

I den här fristående uppföljningen till Årtusendets incest? ska den verkliga Shakespeares dödsdag användas utifrån den astrologiska tanken att det existerar ett (matematisk-geometriskt) sammanhang mellan en människans födelsedag och dödsdag. Jag ska undersöka en extrem hypotes om författarens härkomst genom att prova dödsdagen mot dels 1/ hans födelsedatum som det nedklottrades långt in i författarens liv i en av skattmästaren Lord Burghleys anteckningsböcker. (Burghley var greven av Oxfords fosterfar från 12 och några år framåt) och dels mot 2/ det hypotetiska födelsedatum som bäst passar den unga prinsessan Elisabets märkliga försvinnande från offentligheten (och samtida statsdokument) under en period då vissa forskare gissar att hon var höggravid med ett oäkta barn (och sedermera hennes älskare i incest!) Edward de Vere, den verkliga personen bakom författaraliaset Shake-Speare.

Jag hittade den här vilda hypotesen i den i övrigt ytterst initierade Shakespeare's Lost Kingdom (2010) av Charles Beauclerk. Boken handlar om det politiska spelet i Tudor-England som skälet till att "Shakespeare" ofta i sina texter återkommer till att han påtvingats en munkorg. Han satt inne med information som han inte fick kommunicera.

Frågan är nu vilket horoskop dödsdagen bäst matchar, det för grevens officiella födelsedag eller det hypotetiska. Det råder någon månads osäkerhet om det senare, men jag har tidigare pekat på den kraftfulla kopplingen mellan Solen, skrivandets Merkurius och konstens Venus - ett stellium som skulle anstå en stor konstnär. Ett dygn då Månen och rikedomens Jupiter möts i samma tecken skulle passa väl med ätten de Vere, en av Englands äldsta och rikaste som enligt denna teori tog emot och fostrade unga Elisabets bastard som sitt eget barn. Kartan är med andra ord högst hypotetisk, men bygger åtminstone på en intelligent gissning för när såväl Sol som Måne befinner sig i sitt esse.

Båda födelsedatumen (det tidigare, hypotetiska, innerst):


Officiellt datum ger en Vädur och hypotetisk placering av Sol och Måne för bästa matchning med Oxfords psykologi ger lustigt nog en födelse 179-180 grader opposit den officiella VädursSolen. 

Oxford var känd som en sensitiv och effeminerad man och överdriftens Rahu i Vågen i det hypotetiska horoskopet ger mängder av den kvaliteten förutom att Merkurius och Venus är en typisk poetkombination. Pennamnet Shakespeare - fast först utan bindestreck - presenteras 1593 i samband med en exceptionellt sofistikerad dikt som tyder på att författaren skrivit länge, men inte under detta namn. Dikten dedicerades till Henry Wriotheseley, 3e greven av Southampton, och det misstänkta kärleksbarn Elisabet och Oxford satte till världen. Det är samma person som förefaller vara mottagare till de faderliga äktenskapsförmaningarna i Shake-Speares Sonetts)

Dödsdag:



Platsen för grevens död är okänd men en utfransning om pestens varaktighet (1603-04) leder mig i första klicket till en lokal skildring som placerar dess början i hamnstaden Bristol varifrån den verkar ha spritts västerut mot länkens liten ort en bit väster om London och rakt söder om...Oxford. 


Bristol, "located six miles inland from where the River Avon flows into the Severn Estuary" (källa). 

Som slumpen vill ha det var greven av Oxford känd som "the swan of Avon" - dvs. Avons stora artist. Svanen har sedan åtminstone Platon förknippats med konstnärssjälar. Oxford ägde tre stora fastigheter längsmed floden och när Elisabet för andra gången försvinner flera månaderna ur annalerna - nu för att föda sitt barn med Oxford - reste hon händelsevis till Bristol. 

Utvikning. När bloggaren var runt 11-12 visste hans entusiasm ingen hejd då radion på den tiden ännu spelade gamla 60-talshits. Det som så fångade honom var en sen doo-wop-låt från 1961 med vita, amerikanska gruppen The Dovells. Låten hette The Bristol Stomp, och jag var lika naivt fascinerad av hur namnet Bristol kunde figurera i USA som hur landskapet Essex (öster om London) givit namn åt en amerikansk popgrupp i det tidiga 60-talet. Bloggaren har (över)reagerat på ord i hela sitt liv och ibland har ett enda ord räckt för att trigga nattdrömmar. Är det själens långa minne, vittnar subjektivt laddade ord om att själen kan levt eller har starka erfarenheter från vissa länder eller områden? 

I den astrologiska undersökningen fortsätter sedan livet svara på sitt gäckande och lockande vis: på grevens dödsdag befinner sig återigen Solen i den femtonde graden av ett tecken, det perfekta centrum för en planet enligt hinduisk astrologi. "Trefaldig centrering!" Ska man ta det ett tecken på att spåret är hett?

I den naturliga zodiaken ser man den olustiga kombinationen av de motsatta Jupiter och Saturnus i "pesttecknet" Skorpionen (fast i en jupiterexpanderande förgiftning - toxiska Skorpionen - intill saturnus-döden). Om man studerar dessa stora ödespenslar (som kan tänkas ha varit i farten när hela befolkningar drabbas av pest), så händer det en del.

Den transiterande Saturnus vid Oxfords död vidrör det officiella födelsedatumets Saturnus med en sextiogradersaspekt. Det är ett tungt argument för Lord Burghleys anteckning och talar emot den pikanta härvan av våldtäkt-graviditet-incest som ärligt talat är lite svår att svälja. Teorin om att drottningen förförde en betydligt yngre Oxford och fick kärleksbarnet greven av Southampton med honom är en nog så saftig historia med tanke på drottningens hysteriska propagandaapparat som slog fast att hon var en "jungfrudrottning" (Elisabet hade faktiskt Solen i Jungfrun, men hennes skörlevnad var ett faktum.)

Den sjukliga Jupiter/Saturnus-konjunktionen i dödens Skorpion (stagnanta och ruttna vatten) vid dödsdagen anknyter dessutom även på Jupiters sida med Jupiter i det officiella födelsehoroskopet, nu via opposition. 

Jag tror därmed problemet är löst. Teorin om en tidigare födelse för Oxford har irriterat mig då det officiella horoskopet var så träffsäkert i sin sideriska form. Även Solen i Väduren kan vara väldigt sensitiv och tecknet passar bra med den unga grevens linslusighet på hovet, hans kärlek till riddarspel och inte minst intresset för fart och fläkt - dramatik. Månen i Vattenbäraren tycktes också perfekt för en författare med exceptionellt hög bildning och ett gigantiskt ordförråd (sjukt mycket större än någon annan känd författare vid samma tid - forskarna har minsann räknat ord och jämfört med t.ex. Marlowe).

Mainstreamvetenskapen har stora investeringar i den gamla statslögnen att Stratfords-on-Avons spannmålshandlarson William Shaksper (stavas på åtminstone tre sätt i de sex bevarade namnteckningarna) skulle ha varit ett naturligt geni och skrivit pjäser så uppenbart författade från insidan av adelns privilegierade liv. Jag ska inte repetera samma skissartade argument ännu en gång - de viktiga böckerna i Oxfordianernas teoribygge från 1920 och fram till idag förtjänar att läsas. 

En av dessa är en tegelsten på 900 sidor från 1986 författad på ålderns höst av en amerikansk Harward-jurist som analyserat 37 av Oxfords bevarade brev. Dessa haglar naturligtvis av språkliga vändningar anknyter till pjäserna tillskrivna Shakespeare. Boken innehåller en koncis introduktion som obönhörligt hamrar in den verkliga historien. 

Ta bara följande stycke av William Plumer Fowler, som utöver juridiken även under 12 år var ledare för The Shakespeare Club of Boston (nu tydligen ersatt av Shakespeare Society vid University of Boston). I sitt omnämnande av dödsdagen gav han impulsen till ovanstående spaning som stärkt antagandet att den konventionella födelsedagen är korrekt. Men stycket som helhet visar att det var något med Edward de Vere som skilde honom från hela den övriga engelska societeten. 

Lite tidigare i introduktionen har Fowler påpekar det helt unika i att Elisabet gav greven ett årligt apanage på 1000 pund (flera miljoner kronor i våra dagars penningvärde) utan någon redovisningsskyldighet mot staten. Varför? 

Plumer pekar på den mängd nationalistiska propagandapjäser som genast började strömma ut för att bygga upp resistens hos folket mot den hotande spanska invasionen! Även i den s.k. Shakespeare-produktionen finns många historiska dramer som tjänade samma syfte. Greven har till och med skrivit in en förfader från sin ätt som inte har ett dyft att göra med det verkliga historiska dramat! Något så ovanligt som en humoristisk projektledare i statlig tjänst!

Klicka för större storlek


Fowler pekar i sitt förord också på det inte så lite graverande faktum att den skotske kungen Jakob som utsågs av Elisabet kort innan hon dog i sin nya roll som även Englands kung lät arrestera den tredje greven av Southampton under ett enda dygn - exakt det dygn då Edward de Vere avled. Jakob I föreföll helt enkelt skitskraj att den legitima arvtagaren till tronen - Elisabets och Oxfords kärleksbarn - skulle ställa till något elände i stil med när han och Robert Devereaux, 2e greven av Essex, iscensatte det klantiga Essex-upproret några år tidigare. 

Tyglad far, bara vild i sina texter, födde en vildsint son! I porträttet här nedan känner jag tydligt igen en "typ" av Jungfruns tecken, vilket stärker min tilltro till hypotesen.  Elisabet var ju bokstavligen född i Jungfrudrottningens tecken, sideriskt räknat.

Henry Wriothesley, Oxfords och Elisabets son
och rättmätig arvtagare till tronen. 




Tillägg 180420
Dagen efter upptäckten av en astrologisk koincidens rörande Oxford att även detta inlägg om dödshoroskopet publiceras i en tid "synkad" med grevens traditionella födelsehoroskop. Den 7 april 2018 passerade Venus genom Vädurens 15 grad, dvs Oxfords gradtal för sin solära identitet!

Vid publiceringsögonblicket 7.05 befinner sig dessutom Månen på rät linje med båda olycksbringarna Mars och Saturnus i det 8e dödshuset! Vad sägs om den symbolsamlingen? Så ser horoskop för signifikativa händelser ut, de är så övertydliga att t.o.m. en nybörjare ser kopplingar med den jordiska händelsen (här: diskussionen av en dödsdag).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar