Den har bloggen startade i mars 2009 och avslutades i december 2018. I själva verket passerades målsnöret några månader tidigare med boken "Folksjäl - som i en filterbubbla", vilken sammanfattade och i delar vidareutvecklade många års kommentarer kring det besynnerligt lyckligt lottade men inte självklart goda svenska nationalhoroskopet

Till nya besökare, en kunskapsteoretisk länk:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
"The soul is sold not to the devil for money, but to money itself when it becomes the measure of worth rather than the affirmation of value." /James Hillman - Alchemical Psychology (2010, s.143)

Västerlandets store logiker & mystiker Platon
ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)



måndag 30 april 2018

SÄPO förebygger terror och kungen fyller år

DN publicerar klockan 10.12, tre minuter före Sveriges Radio, nyheten att SÄPO gripit personer misstänkta för förberedelse till terror. Astrologiskt ger tillkännagivande ett horoskop som kusligt påminner om kungens födelsehoroskop med födelsetiden 10.30. Det märkliga är att båda kartorna lider av samma Mars-attack mot det egna hemmet/den egna tryggheten! 

(SvD uppger 10.20 för kungens födelse, men en gång listade stjarnrummet.se samtliga kungligheter och uppgav att födelseklockslagen kom direkt från kommunikation med hovet så jag håller mig till den äldre uppgiften.) 

Här ges en bild av vad de gamla kinesiska naturfilosoferna så tydligt såg, att moder Natur "i en handvändning (samtidigt) realiserar tjugo separata projekt". I eller i andra ord: vår västerländska fixering på individen är en vansinnig urspårning och en förlust av insikten om hur tillvaron "funkar".

Den verkliga verkligheten utspelar sig på en högre - gudomlig- nivå och ytterst är vi alla bara spratteldockor för de verkligt levande varelserna som i sina svallvågor effektuerar just sådana här parallellfenomen som jag, här, unikt i Sverige, ber den begåvade läsaren att kontemplera:


Jämförelsen mellan C-G:s födelsedag och samma datum 72 år senare visar som en bisak hur den korrekta zodiaken inte förblir vid samma punkt från år till år. AstroLOGISKT fyllde kungen år i går till följd av vårdagjämningens precession. Mer exakt har den zodiakala referensen (mätskalan) backat 29 bågminuter eller cirka en halv grad på dessa 72 år och samma bakåtglidning antyds också av ascendenten som vid samma tidpunkt 2018 faller något tidigare i Kräftans tecken.

Det var passande att upptäcka nyheten om kungens födelsedag direkt efter föregående inlägg som nämner drottning Elisabet I. Båda kungligheterna har Solen i 10 makthuset, men medan Elisabet sjukligt fixerade sig vid sin egen politiska myt (the Virgin Queen) blev kungen än mer folkets vän efter sitt tal om att också han bara vara en människa - jag tror det var efter tsunamikatastrofen han sade det. 

Att ha olycksbringaren Mars "fallen" i sitt första hus, underminerar den martiala Solen i Väduren och drar med sig kungens barndomshem (Månen) som också står uppe i det offentliga. Det är förstås kungens far som dog i en olycka (Mars) som indikeras här. Men positionen är också en sinnebild för de många och låga angrepp som sataniska republikaner riktat mot kungen och hans hus genom åren. Det här livet tog knappast Carl-Gustafs själ genom god karma, femtehusets tillfälliga härskare för god karma (och ledarpositioner) är just Mars som i första huset indikerar kungens egen person, men naturligtvis är en lyckosam karma med påtagliga förbehåll, vilket planetens "fallna" status i Kräftan indikerar.

Det avstyrda terrorattentatet illustreras på samma sätt av krigs- och olycksplaneten Mars som idag är på väg att lämna Skyttens tecken men vid sagda tidpunkt attackerar Nationens hjärta eller Hemmets trygghet (Kräftans tecken) genom sin tillfälliga position i 6e fiende- och olyckshuset varifrån den kan kasta sin hinduiska 210-graders dödsaspekt mot tecknet i öster. 

Men varför kommer en rapport om ett avstyrt attentat och inte nyheten om ett genomfört illdåd? Överblickar man dagens himmel som helhet förefaller Jupiter göra sitt jobb som beskyddaren från ont, den Stora Välgöraren står idag i kombination (samma tecken) med Hemmets och Tryggheens Måne i Vågen, tillika ascendenthärskare under den tid då nyheten tillkännages. 

Vågen är dessutom Sverigehoroskopets ascendenttecken (enligt den är bloggens förslag) och därmed blir utfallet jupiteriskt lyckosamt. På självaste kungliga födelsedagen sticker en diffus propagandaapparat fram sitt fula tryne och säger egentligen till allmänheten att de ska vara fortsatt otrygga och lita till Överhetens beskydd. Fult, riktigt fult av de som tror sig äga folket.

Tillägg
Noterar dagen därpå att också Expressen publicerar sin version av nyheten nästan på minuten med de andra, 10.13. Tidningen visar också hur Åklagarmyndigheten lagt ut sin version 10.11. Så här ser det ut när medierna - inte längre någon tredje statsmakt - koordinerar sina insatser med överheten. Troligen kommer neuroslandet Sverige att genera sig igen, när det visar sig vara en överilad insats mot "suspekta invandrare".

Det omedvetna intellektet

Omläsningen av Beauclerks "Shakespeare's Lost Kingdom" skördar läsefrukter på var sida. Den här Shakespeare-kännaren kan sin djuppsykologi och har uppenbarligen inte den imbecilla nutidsmänniskans aversion mot allt som inte är "månadens smak" eller veckans snackis:
Mer döljer sig i Shakespeares intellekt än vi ännu förstått. Hans är vad jag betecknar som ett omedvetet intellekt: det finns mer av dygd i det än författaren själv är medveten om... Shakespeares konst är inte konstlad, det noblaste värdet i den är inte planerad eller utstuderad. Det växer upp ur Naturens djup.

Mer än något annat är det möjligen pjäsernas intensiva lidande som pekar mot själva hjärtat i Shakespeares verklighet. De djupgående psykiska skadorna i hans rollfigurer är som schakt ner i poetens egen själ. Eftersom ingen lider i det medvetna är uttrycket för intensivt lidande hos en författare - vare sig Dickens, Dostojevskij, Byron eller Shakespeare - särskilt avslöjande om vilka de arketyper är som formar individens liv och tankar. Edgars lidande i Kung Lear är ett exempel. Det saknas objektiv bas i handlingen för Edgars förfärliga lidande... Detta är ett fall av författarens emotionella plåga som spiller över i textens yttre logik och som har sina egna inre skäl...

Beacuclark (s. 165) citerar Thomas Carlyle - "The Hero as Poet" (1841), och påbörjar en längre analys av Oxfords besatthet av kungavärdighet.

Det konventionella födelsedatumet för Edward de Vere, den dolde aristokraten bakom de häftigt regimkritiska pjäserna, bekräfta Carlyles tankar och Beauclerks amplifikation.

Ritar man karten med Månen i första huset - sinnelagsascendenten - skapar man något av en paradox eftersom Månen i hög grad tänkas representera individens halvt omedvetna begär och fantasier, den inre teaterscen som vaknar till liv och kommer till sitt eget under nattliga drömmar... 

Men Oxford föddes uppenbarligen (vilket hans "bråkiga" livshistoria bevittnar) med ett närmast mytomaniskt sinnelag som påverkade hans vakenliv och fick honom att samtidigt leva i adelns vardag men också i direkt kontakt med arketypernas värld, vilket gjorde det enkelt för honom att skapa listiga omskrivningar för inte minst drottning Elisabet som han adresserar i var och varannan pjäs genom olika figurer som mångudinnan Diana, Ophelia, Venus eller t.o.m. Jesu Moder (med Oxford själv i rollen som Guds son!). 

Att han stod den konceptuella förmågan så nära ser man kanske främst genom att Månen - fantasin - väver sina berättelser i Luftelementet (fjärmad från det kroppsligt materiella eller urtråkigt FAKTISKA).

Månascendenten är därför ovanligt deskriptiv i detta fall:


Traumats Mars (smärta, krig och hat) - den svarta passionen - blir här en så viktig faktor i Oxfords författarskap, och hans lunära (mångalna?) fantasier verkar också som basen för hans utagerande martiala Sol. Tre gånger ställde Oxford upp i drottningens somptuösa riddarspel (en viktig PR-manifestation för staten) och han vann alla tre gångerna. 

Det skakande spjutet (Shake-Speare) var sannerligen Englands mest motiverade aristokrat - han föreföll leva kvar i ett medeltida chevalereskt sinnelag i en tid när krämare och kommersialism börjat degradera samhällsdiskursen. 

Vadan all denna medfödda affekt i sinnelaget? Hans biologiska rötter är ett möjligt uttryck för symboliken. Men också att han inte kunde uthärda att ha varit föremål för Elisabets lustar en kort tid innan den falska "Jungfrudrottningen" obekymrat riktade sitt kvinnliga maktspel mot någon annan (med tiden allt yngre) adelsman i hovet eller från utlandet. (Elisabet råkade dessutom vara född i sideriska Jungfrun med Solen i 10e husets position för en absolut härskare, vilket ger en antyda om den självcentrering denna kvinna led av.)

"Shakespeare" lamenterar ofta "förlusten av mitt goda namn" och månkartan visar tydligt detta. I 12e huset för världsliga förluster hamnar olustigt nog Månens disponent Saturnus - symbolen för historisk kontinuitet och makt (och paradoxalt nog också den ägda underklassen). Släkten Vere kom från Frankrike med William Erövraren och var under Tudoreran Englands äldsta obrutna adelssläkt. Beauclerks med flera rekonstruktion antyder dock att Oxford var frukten av en våldtäkt på en väldigt ung Elisabet och att hon senare gick i säng med sin egen bastardson och fick avkomma med honom och av bara den anledningen måste sägas ha varit en makthavare som led av EXTREM bortträngning och en gigantisk jungiansk Skugga. 

Skuggan är precis vad som Oxfords mån- eller Diana-horoskop omvittnar genom att vara ÄGD eller disponerad av Saturnus i rollen som den onda daimonen (också en passande illustration för drottningens intriganta maktspelare till högra hand, Lord Burghley). Det är Skuggan som greven om och om igen i pjäserna söker göra drottningen medveten om. Beauclerk menar att drottningen aldrig vågade lyssna så djupt in i texterna trots att hon var närvarande vid många framföranden av tidigare versioner av de pjäser som Oxford fortsatte peta i fram till sin död. I den extremt oxfordiska och självbiografiska Hamlet är t.ex. den förfärlige Polonius är en nödtorftigt maskerad Burghley (Oxfords styvfader mellan 12 och 21) - en ond skugga och pest i grevens liv, vilket bevarade brev mer än antyder. Men Saturnus var naturligtvis också Oxfords egen sämre sida, den som hänvisats till skuggornas rike eftersom han inte kunde integrera den. I just detta fall, när Skuggan ÄGER 1a ego-huset, kan man direkt förutspå problem med självbilden.

Oxfords släktträd (Saturnus) - som enligt incestteorin inte var det för ätten Vere - var alltså "förlusten av det goda namnet" Tudor. Och när drottningen också mörkade deras gemensamma kärleksbarn och Oxford under några år uppåt de trettio hamnade i onåd hos Elisabet, då svartnade också Shakespeare-pjäserna. Logiken i pjäsernas tillkomstordning blir glasklar när man sidoordnar dem med Oxfords liv. Men t.o.m. ungdomens lätta komedier innehåller ledtrådarna till det som senare blir en förbittrad och mörk Shakespeare som i sin sista text, Sonetterna, ondgör sig över Den Mörka Damen (Elisabet) och kallar henne det lokala molnet som höll deras son (sun = son) skymd.

Oxfords månhoroskop är en bra illustration till den här bloggens på logisk grund förslagna varning för att en planet i härskarläge kan vara en risk i lika hög grad som den traditionellt anses konsoliderad och "extra bra". Tudorätten kunde ha fått en fortsättning om inte drottningens privata liv krockade så intensivt med hennes fåfänga odlande den politiska myten om sig själv som en Virgin Queen, ogift och självuppoffrande för att stötta England. 


I Oxfords månkarta står den historiska kontinuitetens och släktens Saturnus stark i sitt negativ och kroppsliga härskarläge i Jordtecknet Stenbocken. Men, betraktat ur hans egen vaggas synvinkel (Månen = vaggan till graven - bilden förekommer hos Shakespeare), är disponenten Saturnus just precis "förlusten av hans goda namn". 

Enligt den här rekonstruktionen var Oxford av kungablod men belades med yttrandeförbud av drottningen och Lord Burghley (vid vite av dödstraff). Englands societet visste och dessutom är Shakespeares pjäser är proppfulla av omskrivningar och allusioner till det som uppenbarligen var en livslång fixering hos författaren. Modern Shakespeare-forskning kan därmed precisera Thomas Carlyle upplevelse av Shakespeares djupt rotade dygd: det är förstås Saturnus-i-Stenbocken som representerar de konservativa moralvärden, den ridderlighet och de absoluta krav på sannfärdighet som plågade Oxford att se bristen på i sin samtid och hos den självförljugna Elisabet som han en gång idoliserat. 

Men denna koppling till djupt rotade värderingar blev en känsla av förlust och besvikelse och ska den här bloggaren tro sina intuitioner slutade sedan den själ som framträdde som Oxford att födas privilegierat. Den gick ner i underklassen och har levt enkelt flera gånger de senaste fyrahundra åren (om man håller sig till en tidslinje). Att själen i Oxford så djupt brottades med avsaknaden av en kungakrona kan också ha berott på att han i sitt närmast föregående liv varit just en kung! Sinnelagshoroskopet visar hur extremt hårt världshärskarmotivet sitter fast i hans 12e hus för det omedvetna.


Tillägg

Jag noterar hur Thomas Carlyle, passande nog med tanke på Shakespeares luriga texter själv en satiriker, ser dygden växa upp ur "Naturens djup". Om man med platonismen ser det omvända perspektivet, att vi inte "har" en själ som om det var något bihang utan att vi själva bara är en tillfällig projektion i åskådningskategorierna tid och rum som springer ur Själen, kan man gå på djupet och förstå hur i Oxfords fall det UNDER eller INOM NATUREN - Vattenelementet - det existerar en annan verklighet som paradoxalt nog ofta kallas den "Högsta Himmelen" som var det en övervåning till världsrymden. 

Men världsrymden är också bara en projektion utåt och kärnan eller essensen i Själen är alltid det gudomliga intellektet, likställd med Luft. Vattenbäraren är ett Lufttecken som bara bär Vattenelementet (Physis, Naturen) som sitt yttre hölje, som ett utflöde från sina djupare liggande principer (arketyper, idéer). Världen är i grund och botten andlig, men många själar har förirrat sig långt ut i mörkret och blir materialister.

Av den anledningen är greven av Oxford/Shakespeare en perfekt representant för en som hämtar dygdemönstren ur Naturens djup, från Intellektets nivå under/inom det partiella fall från Nåd som Naturen utgör. Oxfords Måne och Mars passar förunderligt väl till titeln till hans författarkollega Robert Greenes Planetomachia (Planeternas krig). Vissa anhängare av Oxford-teorin misstänker att Greene var ännu ett alias som namninnehavaren lånade ut till den unge och astrologiskt välbevandrade greven innan "Shake-Speare" introducerades 1593 när Oxford vid 43 redan var en lika färdig författare som den eleganta debutdikten "Venus och Adonis" omvittnar.

Gåtfullt är dock hur Vattenbärarens Luft står bojad vid en Saturnus som hamnat ända "ute" i Jordelementet. Oxfords fåfänga och materialistiska fixeringar visar exempel på någon som förlorat sin inre centrering. På just antytt sätt kan man via astrologin skapa sig lösa bilder av hur svårt Syndafallet är i enskilda fall, knappast något som drar ner applåder från de satansdyrkare som kontrollerar den lögnens ordning som våra moderna västsamhällen bygger på! Den rådande myten är ju att allt och alla är "okej" - det sista ordet ett mått på hur infantila dagens opinionsbildare i själva verket är.





lördag 28 april 2018

Psyke och självmord - ännu en småstudie

Hack i häl på Aviciis och den amerikanska homoaktivistens självmord kommer här en ny granskning av självspillarnas kategori. Bristen på födelseklockslag är ett svårt handikapp men jag ska konstruera ett scenario utifrån astrologiska lärosatser och undersöka utfallet.

Månen eller psyket är definitivt viktigt, även om det är Solen som tecknar handlingsförmågan - att gå från fantasi till genomförande. Egentligen måste varje karta studeras utifrån både det lunära och det solära perspektivet och granskaren själv bilda sig ett helhetsomdöme. Men det skulle bli en alltför tidskrävande uppgift givet att ingen beställt eller efterfrågat den här undersökningen - allra minst hbt-gruppen som lobbar hårt i de dekadenta västsamhällena för att erkännas som ett tredje, fjärde, femte kön (bokstavskoderna tycks bara bli fler med tiden, ett tecken på att canceroid och sjuklig celldelning pågår i de sekulära samhällena).

Ibland har någon traditionell lärosats i bloggens kvantitativa undersökningar trots avsaknad av kroppsascendent, men ofta inte. Den här gången väljer jag i vilket fall sinnelagsascendenten (Månen) och kommer att studera dels om olycksbringaren Mars "ligger på" ovanligt ofta i självmördarnas horoskop eller om den står illa placerad, antingen genom att angripa psyket via aspekt eller genom placering i något av de "onda" husen (3, 6, 8 oh 12). Tredje huset är kanske minst viktigt i sammanhanget, dess "ondska" anknyter till Merkurius naturliga bedräglighet - det lilla barnet som just lärt sig konstruera tankar och språk upptäcker att man kan ljuga sig ur en knipa inför föräldrarna... 

Men 6e, 8e, och 12e är alla kopplade till bedrövelser och/eller förluster av något slag och som noterat i föregående inlägg är det en fullständigt hysterisk överreaktion av den homosexuella juristen att bränna sig själv till döds över Trumps dåliga klimatpolitik. Vem som helst inser att det var ett fall av "displacement" (det finns säkert en svensk psykologisk term för detta) - man flyttar en smärtsam problematik till ett helt annat område.

En simpel undersökning i maj förra året om självmordens eventuella kopplingar till vissa zodiaktecken bestod av 149 kartor. Att antalet nu minskat med en, trots att Avicii och homoadvokaten tillkommit, beror på att jag hittade och sorterade bort några falska träffar där nyckelordet "suicide" i själva verket rörde anhöriga.

Man kan börja med att notera 10 homosexuella bland dessa 148 - i andra och vetenskapliga sammanhang har noterats att den här gruppen begår självmord i högre utsträckning än vanligt folk och nästan 15% HBT i den här gruppen är betydligt fler än de 2-4% homosexuella i samhället i stort. Troligen är det fler i Sverige eftersom landet lider av mentala sjukdomar på det ideologiska, tankeproducerande planet. Allsköns diagnoser har närmast blivit mode för de tillplattade och identitetssvaga svenskarna att tillgripa för att "bli någon", t.o.m. homo i brist på fungerande och friska rollmodeller i det sekulära samhället. 

Jag förringar problemet, det är inte bara ett persona-problem eller en fråga om att man köper in sig på en social kategori för att "höra hemma" någonstans. Det är istället ett psykiskt problem (Månens nivå) men naturligtvis inte ett solärt problem: andesjälen (representerad av Solen) är vad som skänker stabil identitet och vårt eviga Jag är alltid detsamma och bortom "psyksmörjan" där själen och oförståndet går vilse och rör ihop detta liv med parallella liv själen lever - kanske i en kropp av annat kön. Homo ÄR psykisk sjukdom och det är ett tidens tecken att detta förvirringstillstånd friskförklarats. Västerlandets psykologiska förståelse är generande liten! Här är de 10 hbt-personerna i träfflistan:

  • Virginia Woolf;25.1.1882;12:15 - författare
  • Rudolf Hess;26.4.1894;10:00 - nazi, Hitlers sekreterare
  • Karin Boye;26.10.1900;12:00 - författare
  • Ulla Billquist;14.8.1907;12:00 - sångerska
  • Alan Turing;23.6.1912; 2:15 - matematiker
  • Joe Meek;5.4.1929;12:00 - musikproducent
  • Björn Axén;28.3.1938;12:00 - hårfrisör
  • David Buckel;13.06.1957;12:00 - advokat
  • Alexander McQueen;16.3.1969;12:00 - modedesigner
  • Kim Ji-hoo;5.4.1985;12:00 - fotomodell

Kanske är hemort Sverige förklaringen till att orimligt många svenskar finns med i den här lilla gruppen homosexuella självmördare. Men metafysiskt tycks det här landet verkligen attrahera ovanligt mycket söndriga själar - från "himmelen" ser själen att landet är laglöst och har förlorat blicken för Verkligheten. Själar med negativ karma väljer därför att återfödas här eftersom de kan gömma sig i ett samhällsklimat där ALLT ANSES NORMALT. Värderelativismen kommer från en vulgarisering av Einsteins relativitetsteori som skulle få byidioten att framstå som klipsk. Självmorden visar dock att det var korttänkt av själen att söka minsta motståndets lag genom födelse till ett förvirrat och mentalt osunt land...

Många självmord är typiska frukter av just det sekulära västsamhället som Sverige blivit ett så extremistiskt exempel på. När jag ögnade igenom samlingen så jag om och om igen, fallet från kändisskap och påföljande depression och livskris som ett motiv till självmordet. Bara en djävulskultur som den sekulära, där man uppmuntrar folk att klättra över varandra för att nå status och konsumtionskraft (politikernas "arbetslinje") uppvisar självmord av den här typen. I datasamlingen finns förstås också en handfull massmördare som avslutar sitt verk med självmord. 

Här finns förstås också ett antal självmord till följd av svår sjukdom, vilket erinrar om Aviciis nyliga självmord och de snyftande artiklar som nu skapas på rad. Mannens öde borde rimligen mätas mot hur det lät i medierna för några år sedan, när Östermalmsynglingen nästan skröt över att hans framgångar mer berodde på smart affärssinne än på musikalisk talang. Om något borde eftermälena kretsat kring Tim Bergling som ännu ett förvirrat offer för kapitalismens drivkrafter... 

Kurt Cobains gevärspipa in i munnen sorterar lite löst i samma fack - artister som gått ner sig i den destruktiva musik- och underhållningsbranschen. Pajaserna betalar för att det löneslavande folket behöver sitt opium för att orka med västerlandets skitsamhälle.

Så över till den försiktiga hypotesen om att en månascendent kanske uppvisar en kritisk Mars i aspekt till sig eller positionerad i ett ont hus. Tar man Månen som identisk med första huset kan Mars aspektera psyket via
  • kombination/konjunktion, dvs. i samma tecken som Måne: 12 st
  • opposition där den ständigt triggar och oroar psyket, men detta är den typiska signaturen som skyller allt på andra (projektion): 5 st
  • Mars kastar en 90-gradersvinkel fram mot Månen: 12 st
  • Mars kastar en lång 210-gradersvinkel fram mot Månen: 14 st
Det förvånar inte det minsta att de den klassiska "skylla ifrån sig"- oppositionen betydligt mindre självmordsbenägen än de andra Mars-störningarna. Jag har ett tydligt exempel i ett fall med seriöst svag förmåga till självreflektion till följd av utåtriktade Mars-Väduren i 7e. Aggressorn opponerar således en Vågascendent och det ger individen dispositionen att betrakta ALLT som  "den Andres" förskyllan! Total brist på insikt om den egna aggressionen. Själv söker hans Vågascendent framställa sig som en fläckfri kulturmänniska trots att det är ett enkelt fall av manligt horande för pengarna (gift sig med en kvinna med förmögenhet).

Jag brukar vanligen utelämna den ömsesidiga receptionen från dessa små tester pga. komplexiteten, men den här gången inkluderar jag hela sökmönstret för samtliga månplaceringar som bildar en ömsesidig reception:

MO.ARI & MA.CAN 0
MO.TAU & VE.CAN 0
MO.GEM & ME.CAN 1
MO.CAN (det begärsfyllda sinnet "är sin egen")
MO.LEO & SO.CAN 0

MO.VIR & ME.CAN 1
MO.LIB & VE.CAN 0
MO.SCO & MA.CAN 1
MO.SAG & JU.CAN 3
MO.CAP & SA.CAN 1
MO.AQU & SA.CAN 2
MO.PIS & JU.CAN 0


Totalt 9 "receptioner" i 148 horoskop (~6%)

Månen i de jupiteriska och saturniska tecknen har så sällan sin tid för "receptioner" (men när de inträffar står å andra sidan Jupiter kvar i tecknet ett år och Saturnus 2½). Nu är det dock "receptionen" som sådan som är i blickfåget och jag slår ihop alla 11 möjligheterna och jämför med 1000 slumpgenererade födelsedatum (1945-2100):


MO.ARI & MA.CAN 4
MO.TAU & VE.CAN 6
MO.GEM & ME.CAN 10
MO.CAN ("är sin egen")
MO.LEO & SO.CAN 4

MO.VIR & ME.CAN 3
MO.LIB & VE.CAN 7
MO.SCO & MA.CAN 8
MO.SAG & JU.CAN 8
MO.CAP & SA.CAN 3
MO.AQU & SA.CAN 5
MO.PIS & JU.CAN 6



Totalt 64 "receptioner" i 1000 horoskop (6,4%)

Som synes varken skyddar de ömsesidiga receptionerna från självmord eller befordrar dem. Det är precis samma icke-resultat jag fått vid flera försök att undersöka om enstaka aspekter är mer frekventa hos t.ex. mördare. Är då avsaknaden av självmord hos "oppositionstypen" av aspekt här ovan bara en anomali? Jag vet faktiskt inte. De 1000 slumpdatumen verkar visa att det skulle kunna vara så. T.o.m. i denna stora grupp varierar förekomsterna mellan 3 och 10. 

"Projektionsargumentet" som förklaring till att de som skyller på andra inte Mars-plågar sig själva till döds var en psykologisk tillfredsställande förklaring, men synbarligen bara en efterrationalisering...

Än en gång påminns man om att det är horoskopets samlade intryck som leder OBSERVATÖREN i en viss riktning, isolerade indikationer tycks sällan kunna stå på egna ben.

Inför denna påminnelse, tycks granskningen av de "onda" husen på förhand dömd att misslyckas, vilket den också visar sig vara. 

Mars i 6e (samtidigt i 210° till första): 14 st
Mars i 8e: 12 st
Mars i 12e:  14 st
Mars i 10e (inte ett ont hus men i 90° till första): 12 st


De verkliga husen (baserad på känd födelsetid) hade varit mer intressanta, här granskas bara psykascendenten som kanske, kanske inte, fortplantar sig till solär handling...

En liten detalj kan möjligen vara av intresse: när man bryter ner Mars tillräckligt mycket och avkräver den ett svar om var den vill befinna sig - i den materiella världen eller i himmelen, lutar självspillingarna åt att de vill återvända "hem"! Se här:

Mars position i:

ARI 9
TAU 6
GEM 19
CAN 15
LEO 18
VIR 12
LIB 19
SCO 8
SAG 8
CAP 10
AQU 11
PIS 13

ELD 35
LUFT 49
VATTEN 36
JORD 28

SUPRALUNÄRA 84

SUBLUNÄRA 64

Är inte också detta bara en slumpvariation? En jämförelse med två set med 1000 slumpgenererade datum visar att "strävan uppåt" procentuellt är högre inom gruppen självspillingar än slumpgrupperna (representerande "gemene man").

1000 slump, set A
pos 536 53,6%
neg 474 47,4%

1000 slump, set B
pos 516 51,6%
neg 484 48,4%

148 självmord
pos 84 56,7%
neg 64 43,2%


Om också detta är en slumpvariation kan bara ett uppföljningstest avgöra.

*****

I gruppen av 10 HBT-relaterade självmord fanns tre personer med känd födelsetid, Virginia Woolf, Rudolf Hess och Alan Turing. Dessa kan vara intressanta att granska utifrån deras kroppsliga ascendenter:

  • Woolf: AC Oxen, ac-härskaren Venus en verksam illgörare och i 9e samvetshuset. Men ägaren till 9e (Saturnus) står i den onda daimonens 12e hus (förlusthuset) tillsammans med Månen. Här ruvar sinnet verkligen på att försvinna från världen! Olyckan Mars attackerar dessutom Venus via sin långa 210-vinkel.
  • Hess: AC Tvillingarna, ac-härskaren Merkurius maximalt exponerad i 10e huset men i Fiskarna tecknet för sitt fall och detta fall förstärks genom konjunktionen med äregiriga demonen Rahu (norra månnoden). Psyket/Månen i Skytten men dess disponent Jupiter instängd i den onda daimonens 12e...
  • Turing: AC Oxen igen och nu Venus i konjunktion med Solen i duala Tvillingarna med Merkurius hemma i härskarläge - tydliga indikationer på kodknäckarens merkuriska skärpa. Dock en fallen Mars i Kräftan i 3e merkuriska huset, vilket gör avvägningen svår... Månen i självkritiska Jungfrun och med halshuggna Ketu (södra månnoden) som skulle kunna vara en självspillingens signatur. Jag är medveten om två självmordsförsök på nära håll och båda personerna hade "halshuggna" Ketu exakt på sina ascendenter. Turing har Månen och Ketu bara två grader isär och eftersom Jungfrun är merkurisk måste man återvända till hans intellektuellt skarpa Tvilling där pervers och ond kärlek (Venus) som bottnar i hans egen kroppshydda stör det annars perfekt rena intellektet...
Astrologin blir som synes riktigt intressant när man slutar med räknenissarnas trams och västvärldens onda kvantifiering och reduktion av medborgarna till mer eller mindre lönsamma "produktionsenheter" och istället ser horoskopet som en berättelse om själens inre rörelser. Berättelsen ligger komprimerad och väntar på att bli utvecklad...

fredag 27 april 2018

Homoaktivistens överspända självmord

Jag tror inte DN skulle ha gjort ett nummer av den homosexuella advokaten David Buckels typiskt dramadrottningsartade självmord - med eld - om det inte varit för att dataprogrammeraren Avicii nyligen tagit livet av sig. Jag menar, David Buckley tog sig av daga samma dag Solen gjorde entré i Eldtecknet Väduren och aktiverade hans födelses många svagheter - och det var för två veckor sedan.

Under många år med den västerländska, tropiska zodiaken tyckte jag inte att jag gjorde några framsteg. Men det berodde på att man inte får vara någon slav under regler. När alla byggbitar fått sjunka ner i det omedvetna (och den sideriska zodiaken dessutom anmält sig helt spontant i nattliga drömmar!) verkar astrologin så barnsligt enkel som den egentligen är. 

Det räcker med en blick för att se hur - möjligtvis - Buckels födelsehimmel reagerade på planeternas fortsatta rörelser i tiden - för en "berättelse" kommer närapå av sig själv:




Här passar det förstås att utgå från juristens psyke (Månen) för en sinnelagsascendent. Hans identitetsstörning blir då uppenbar: Solen (identitet) i 6e sektorn för olycka och fiende. Hur han än såg på sig själv så var självbilden extremt självdestruktiv, som den så ofta verkar vara hos homosexuella. I normala fall brukar jag peka på att en planets disponent kan hjälpa ur en knipa men här står Sol-Oxens Venus i Tvillingarna och bildar ömsesidig reception med Tvillingarnas härskare Merkurius i Oxen. 

Vi är alltså tillbaka i det destruktiva sjätte huset igen! Jag tror man ska ha en sådan här psykisk störning i minnet när man diskuterar ett självmord av den här typen. Det var ingen heroisk manifestation för miljön utan ännu en svårt psykiskt sjuk homosexuell som utlokaliserade sina problem på ett pseudoproblem - miljön...

Att juristens horoskop också innehåller ett präktigt dramadrottningssyndrom bidrar heller inte till stabilitet. Psykascendenten i eldfängda och utåtriktade Skytten måste samläsas med att Månen här äger det 8e korruptions- och sexualitetshuset, även dödens hus som här går i Vattentecknet Kräftans tecken. Eld och Vatten = idiotiskt överspel och dramadrottningens urladdningar.

Se nu transiterna för dagen för självmordet. Charles Carters regel (för västerländska astrologer) var att en transit inte ger några säkra effekter med mindre den aspekterar sin egen natala position. Och det gör Mars som just nu transiterar med den ännu ondare Liemannen (Saturnus) genom Buckels psyktecken! Därifrån kastar nu Eld- och olycksbringaren Mars sin långa "dödaspekt" (210°) och träffar då förstås det 8e dödshuet där hans natala Mars stod - FALLEN I KRÄFTAN. Detta senare kan man tolka som en tendens att implodera och rikta Skadan in mot sig själv. 

Det tycks alltså som att de räckte med att den stora starka Solen når martiala Väduren (den sideriska!) för att svagheten i Buckels medfödda Mars skulle gå i dagen. Och när samtidigt transiterande Mars riktar sig mot sin egen natala position, då tappade människan helt och hållet vettet och eldade upp sig.

Faktiskt inte alls olikt Aviciis självmord, där också den medfödda och problematiska Mars var en del i dödssymboliken. Också Aviciis största problem (Skorpion OCH Lejon) kunde beskrivas i termer av en dramadrottning, men efter några år tog jag tillbaka det och beskrev kombinationen som en som biter ihop tills allt går sönder - precis det som hände med Avicii.


Löfvens dåliga dag (IT-skandalen i KU)


Aftonbladet 31 december 2015

Följande text skrevs innan DN publicerat tidpunkt för KU-förhöret med Löfven. Korrekt horoskop tillagt sist men utan kommentar annat än att Solen ligger pyrt till i tolfte huset för världsliga förluster när dess eget tecken, "kungavärdighetens" Lejon stiger över Stockholms östra horisont...

Antingen är det avsiktligt försök att minimera bullret kring dagens förhör i KU av Stefan Löfven och den pikanta frågan NÄR man informerades om it-skandalen eller också har Sveriges Riksdag en webbansvarig som sover på sin post (tycker mig minnas ha sökt det jobbet i vånda - kan man med heder arbeta för en politisk folkrepresentation som sjunkit så lågt i korruption och flathet inför kapitalismens härjningar?) 

När jag genom SvD får nys om att det är denna fredag utfrågningen sker, önskar ställa ett horoskop för denna smärre ödesdag på Löfvens livslinje och går till Sveriges Riksdags sida i just detta ärende, då har den inte uppdaterats sedan den 6 april. Dagens förhör av Löfven saknas helt. Försummelse eller försök från regeringen till skadebegränsning? Det är ju inte direkt någon punkt i kalendern man vill dra uppmärksamheten till...

Av sidan framgår att de flesta utfrågningar hållits direkt klockan nio, men jag skulle sätta en femma på att Ödet självt visar att tioslaget är det som gäller för Löfven: över Stockholms östra horisont stiger då Kräftans sjätte grad - exakt solpositionen för landets åtminstone nominella Ledare! Ibland visar astrologin precis vad den sysslar med: det gudomliga Ödet som gör och förstör människoliv. Karma som människor själva förorsakar genom att t.ex. inte tro någon vet skillnaden mellan höger och vänster (en känd groda ur Löfvens mun innan de dolda Rovdjuren satte honom i medieträning).


KU-förhöret med dess Kräftascendent ses i den
inre planetkretsen, Löfvens födelse i den yttre

En KU-utfrågning fr.o.m. klockan 10 påminner om att Löfvens värsta ödesdag tveklöst var den då han föddes. Trots att han ser ut att åtnjuta makt är han bara en marionett och jag känner nästan medlidande med en svetsare som någonstans ville nå makt från det han föddes och snart började vänslas med Arbetsgivaren under förespeglingen att han var en medlare. Horoskopet visar Vädur+Kräfta, att det var egot som drev honom och inte någon uttalad solidaritet med de andra svetsarna...

Eftersom Löfvens födelseminut väl aldrig blir känd kan man bara spekulera över vilken hans kroppsliga ascendenttecken är. Men utfrågningen av Löfven är en mildare variant av Aviciis dödshoroskop, där planeterna verkligen tornade upp sig och intensifierade samma orealism som den han valde att födas under. För Löfven skulle en Kräfta i Stockholms östra horisont tangera hans SOL - hans medvetenhet i sakfrågan... Och hur är det med den?

Solen i Kräftan är sekretessprincipen, hemmets och den privata sektorn - bara detta gör att en Kräfta naturligt tenderar mot näringsliv och en orealistisk syn på livets mening. Detta är filosofen Platons "värld i vardande" - naturens tröstlösa process som aldrig går i mål. Bättre då höja sig till reell intelligens och odla ett samhälle som utgår från den Rationella Själens bättre - och dessutom eviga sanningar - bygga ett samhälle befriat från räknenissar och profitörer - ett samhälle vari människorna kan utvecklas som varelser ifrån den miserabla hybrid av närigt djur och halvförståndig gud som samhällets makthavare genom århundradena låst sin egen art till.

Löfven föds med akut risk för dehydrering - SolKräftans disponent Månen står i brand i Eldtecknet Väduren, symbolen för Barnet. Eftersom Kräftan är Moderns symbol ser vi någon slags överhettning redan här: bortadopterandet av baby-Löfven till en fosterfamilj. En naiv observation är att adoptionen tycks ha skadat Löfvens grundtrygghet mer än många andra fosterbarn - Månens disponent Mars fäster åter uppmärksamheten på trygghetssökande Kräftan, men Mars inom Hemmets skyddade väggar tyder på att Olyckan redan hittat in i den tryggade bunkern.

En mindre naiv tolkning är därför att Löfven föddes med ett själsligt trauma som uppstått i ett annat liv och att han nu skördar dålig karma för vad som förefaller vara samma fega själviskhet som utmärkt hans nuvarande liv. Vi får väl se om han odlar någon mandom under utfrågningen och medger att han var informerat tidigare än han påstått och avslöjar sig som just inte bättre än vår förra storlögnare i statsministerposition...

Den här "rundgången" mellan Eld och Vatten gjorde inledningsvis Löfven till en extremt ocool ledare, han blev stirrig för det minsta och likt föregångaren Reinfeldt (också en protektionistisk SolKräfta som sökte skydda sig själv eller sin marknadsliberalism först och främst) förmådde Löfven inte konstruera grammatiskt kompletta meningar vilket alltid avslöjar en som inte kan operera under eldgivning - en sådan ledare ett folk allra minst behöver. Det är fara vart att Löfvens naturliga önskan att dölja och skydda sig kommer att triggas under dagens KU-förhör och då fortsätter denna sorglig soppa av spelad okunskap på alla nivåer...


(Även om förhöret startar klockan nio med en sen Tvillingascendent, pågår det ännu när ascendenten slår över i Kräftan. I så fall kommer Löfven att känna hur det hettar till och alla hans försvarsmekanismer rusar på högvarv i samband med någon extra känslig punkt på dagordningen...)


Tillägg - korrekt tid för KU-förhöret:
 




Jämför också med homoaktivistens självmord tidigare under det här årets soltransit genom Väduren.


*****

Att tiderna verkligen signalerar västerlandets slut ser man när t.o.m. Bernardo Kastrup, en ytterst välmeriterad forskare från CERN-laboratoriet i Schweiz drar sitt strå till stacken för att påminna avgrundslåga makthavare som Löfven om att hela deras världsbild är ett falsarium. 


När jag läste mina första analyser av det falska materialistiska paradigm som hela västerlandet och dess destruktiva marknadskrafter bygger på, då var de lärda författarna måttfulla i sina rubriker. Se t.ex. NASA-matematikern Wolfgang Smiths vidräkning här ovan med den förvirrade pseudo-religion som särskilt svenska unga män med teknisk läggning ägnar sig åt (dvs. i princip allihop). På 1980-talet gav han ut sin första stridsskrift mot denna "scientism" och bokens titel var föredömligt stram: Cosmos & Transcendence.

Men 30 år senare har västvärlden brutaliserats, förgrovats, fördummats, och det vet den intelligente Kastrup om. Således vräker han till med ren vulgärengelska i rubriken för att fånga dig, du mobilskadade och allt mer oformliga spillra av vad en människa kunde ha blivit om inte penningdjävlarna kapat skutan och dina egna tankemönster.



Boken kom redan 2014 men jag fick syn på den först nu. Bara 200 sidor och synbarligen skriven som en lättsmält debattbok. Troligen övergår boken Löfvens fattningsförmåga, men de hemliga makthavarna som styr den här marionetten kanske skulle sätta på sig läsglasögonen och läsa långsamt och med eftertanke...

Se engelska Amazon för författarens imponerande meriter i biografin.

onsdag 25 april 2018

Bloggportalen avslöjar vakuumet i den svenska folksjälen

Jag har en tid fascinerats och förvånats hur korkade svenskarna verkar vara, om man ser till hur folk väljer att klassificera sina bloggar på Bloggportalen.se. Här finns kategorin Humaniora & Livsåskådning, säkert formulerad med tanken på humaniora i akademisk bemärkelse. Det utesluter t.ex. ämnet ekonomi (samhälls- eller privat-), och till "livsåskådning" skulle bara ett barn av Satan inkludera pengar.

Ändå handlar fyra av de tio mest lästa bloggarna om hur man berikar sig inom ramen för det rådande kapitalistiska paradigmet! 

1 RikaTillsammans
5 Frihetsmaskinen
6 Onkel Toms stuga
10 Chansar mest


Detta är ren och skär dumhet från bloggarnas sida (att alla deras läsare kanske inte noterat hur felklassificerade bloggarna är, är en annan femma). Inte en enda blogg på Topp 10 uttrycker någon alternativ livsåskådning till det rådande paradigmet. Inte ens den kristna bloggen Aletheia (f.n. på åttonde plats) skiljer sig från den lutherska kyrka som från första början underdånigt krupit för sin tids fula kapitalister, godsägarna.

Den enda nyttan med detta sakernas bedrövliga tillstånd  är att folkets läsvanor perfekt bekräftar BÅDE den sideriska zodiaken och den här bloggens val av tidpunkt för Sverigehoroskopet. 



Den här bilden har jag redan använt många gånger... Det finns 25.000 sidor skapade under 9 år här för den som plötsligt drabbas av skam att ha blivit så svensk som våra Överherrar gärna vill att vi förblir, simpla penningkramare, så rädda om våra jobb att vi tiger som möss eller hatiska till arbetsfällan som de här topplisteplacerade "tänkarna" men så egoistiska att de individuellt söker smita istället för att bilda opinion för ett nytt samhällssystem som betjänar människan istället för en massa ansiktslösa människor som betjänar Penningen.

Den antika astrologin förmådde fälla etiska omdömen om skilda tidpunkter och fegade inte ur som moderna ryggradslösa människor som tror allt är okej, bara för att dumskallarnas paradigm, materialismen, ännu inte helt kört sig självt i botten.

PS. Det går egentligen inte att tala "Månen" utan att samtidigt föra "Solen" - ledarna och eliten på tal. Andra inlägg taggade "svenskhet" har begrundat den oerhört odemokratiska klick "superrika" som degraderat folket till den nivå nationalhoroskopets månhalva indikerar... Det går heller inte att bortse från att Månens disponent i 8e huset tecknar kvardröjande skuggor från det gamla Fattigsverige...

Metamorfos - förvandling




Just fyndad i England och hemkommen för under hundringen, ett oläst och bara obetydligt skadat inbundet exemplar av romerska reinkarnationsdiktaren Ovidius lek med antikens myter.

Vet nu inte när den här ska bli läst eftersom att göra-högen med senantik filosofi bara växer... 


Men när det väl blir dags ämnar bloggaren uppbåda all sin synskhet och vara beredd på drömvisioner för att om möjligt avgöra om det var den unge 17e greven av Oxford som faktiskt översatte Metamorfoserna från latin och fick verket (anonymt) utgivet i sin morbrors namn. Shakespeare-kännare menar ju att det verket är det som lämnat flest spår efter sig i Bardens katalog och kopplingarna mellan pjäsernas innehåll och grevens liv är minst sagt bestickande...

Se även: Ovidiusvarslet samt Ovidius horoskop.

Horoskop för det regionala molnet (drottning Elisabet)

Efter att ha tryckt ut föregående inlägg visar sig dess tidpunkt ge ett signifikant och nästan övertydligt horoskop. Se här hur perfekt ämnet, drottningens mörklagda graviditet, kan rekonstrueras utifrån de gällande symbolerna:



Kräftan stiger i öster, vilket genast för tankarna till moderskap och naturens fruktsamhet. I den här kartan befinner sig ascendenthärskaren Månen - nämnd i föregående inlägg som mångudinnan "Diana" - i ledarskapets och kungligheternas tecken. 

Men i blickfånget för det sensationalistiska (Eld+Vatten) inlägget är förstås Lejonets härskare Solen i rollen som den "upphöjda" sonen i Väduren i 10e huset för makt och troninnehav. 

Men fr.o.m. nu skiter sig horoskopet rejält - precis som i verkligheten. Sonen eller Barnets arketyp Väduren disponeras av Mars men denna ligger undertryckt i olyckans 6e hus och dessutom är Censorn Saturnus på plats (detta är helt klart manipulatören Lord Burghley, drottningens högre hand och de facto-härskare under årtionden alltsedan drottningen var en sådan velpotta). Sanningen kunde dock inte hållas helt undertryckt eftersom fadern till det kungliga barnet, greven av Oxford, var en verklig bråkmakare och smög in ständiga referenser till sanningen i sina pjäser - idag kända som Shakespeares verk. 

Censorn Saturnus skulle kanske ha lyckats ljuga om Englands historia om det inte varit för att aristokraten Jupiter (här en verksam välgörare) stått i ett prominent hörnhus (om än fördolt - det 4e privata huset) och bestrålat SONEN med all sin välvilja. Flera av "Shakespeares" verk dedicerades till Oxfords av politiska skäl mörkade son: Henry Wriotheseley, sedermera 3e greven av Southampton.

Går man sedan till drottningens horoskop och jämför med transiterna för blogginläggets publicering, ser man att hon har anledning att vrida sig i sin grav vid denna tid:


 
Precis som Avicii hade hon onda planetpassager över viktiga födelsepositioner. Och ingen tyngre passage kan väl tänkas än att ha BÅDA de naturliga illgörarna Mars och Saturnus samtidigt i sitt ascendenttecken. Satan - Åklagaren - hugger mot kvinnoplaneten Venus nu under några dagar. (Maximum dock passerat.)

Det är värt att notera att symbolen för avkomma - Solen - i förhållande till Elisabets horoskop nu passerar genom hennes femte barnhus! Där har hon medfödd den moderliga Månen men disponenten Mars står lika uselt för henne som den gör i Sverigehoroskopet! Mars i 6e antyder att sexualitet är en källa till fiendskap och olyckor i Elisabets fall, och när man studerar sjätte husets tillfälliga ägare blir det tydligt vad hon gjorde för att mörka sin problematiska lusta: Venus flyttar upp till sitt "fallna" läge i Jungfrun och intar den officiella maktens tionde hus. "Jungfrudrottningen" - ren och skär maktpropaganda, en symbol för folket att anknyta till.

De här kartorna rimmar perfekt med föregående inläggs synastri där Oxfords Sol-i-Väduren är utgångspunkten och avslöjar hans bedrövliga match med drottningen. En härva av sällan skådat slag och med sådana återverkningar genom historien att t.o.m. undertecknad nåddes av berättelsen - via en nattdröm 2005 och helt utan vare sig tidigare intresse för Englands historia  (bortsett från en vurm för kung Arthur-sagan vid tio) eller en susning om vem drömmens gapiga huvudfigur "Oxford" var!

Jag hoppas dessa utredningar och horoskop kan glädja Oxford-i-himmelen, han ska ju ha varit Englands bästa astrolog i sin tid (vad om John Dee?) enligt en inställsam bokdedikation.

Greven av Oxford och det regionala molnet


Greve Edward de Vere och den son han enligt Shakespeares
sonetter fick vila sin blick på "blott en timma" innan
"det regionala molnet", modern drottning Elisabet
lät föra bort honom till ett fosterhem.
Berlockens miniatyr av greven röjer en beskyddande
kvinnohand som sträcks nedåt mot honom - drottningen!
 
Drottningens solära agerande ett "region cloud"
- en solförmörkande REGent - i greven av Oxfords 6e olycks-
och fiendehus Solascendenten för greven passar utmärkt
i frågor rörande Solen (sonen/avkomman)!

Ur Shakespeares sonett 33:
But out! alack! he was but one hour mine;
The region cloud hath mask'd him from me now.


Denna karta med utgångspunkt i Shakespeares (Edward de Vere) upphöjda Sol i Väduren och skenbart perfekta match med drottning Elisabets Måne i Väduren, visar hur Elisabets barnplanet Solen inte kunde ha bringat greven annat än olycka där den faller i hans 6e hus för olyckor och fiender.

Ja, hans norra månnod för ambition och äregirighet kammar hem noll där den står i förhållande till "jungfrudrottningens" fallna Venus. Som Oxford-teorin (så mycket mer än bara en teori!) påvisat fick drottningen ett kärleksbarn med den då hälften så gamla greven (bortadopterad som den blivande tredje greven av Southampton). Pinsamma omständigheter gjorde att drottningen insisterade på den politiska myten om sig själv som jungfrulig och hellre tog död på hela Tudordynastin än att medge att hon fött ett barn med sin egen son - en bastard som resulterat av en våldtäkt inom den högsta adeln när Elisabet bara var fjorton. 

Den fenomenala biografin från 2010, "Shakespeare's Lost Kingdom", introducerar tidigt den här, den mest skruvade av alla Oxford-teorier (vissa avstår från att se greven som Elisabets son), men vartefter Charles Beauclerk bygger sitt "case" är det onekligen rätt ruskigt att komma i kontakt med det maktpolitiska spelet och alla de symboliska indikationer "Shakespeare" lämnat efter sig i sina pjäser om vad som pågick i England. 

Författaren kan verkligen landets politiska och konsthistoria, djuppsykologi, och presenterar en mäktig väv av omständigheter som tyder på att hela Londons societet vid den här tiden visste vem som häcklade drottningen bakom pseudonymen "Shakespeare". Om drottningen förstod alla hans pikar är osäkert men det finns bevarat ett uttalande där hon medger att det är hon själv som avses i ett föga smickrande porträtt av en kung. 

Det var en med åren alltmer förbittrad Oxford som insåg att han kunde se i månen (Diana, mångudinnan) efter ett erkännande från drottningen att han var rättmätig arvtagare till tronen (enligt den extrema teorin) eller att han och drottningen hade en son i det fördolda (mildare teorin).

Jag vill i anslutning till ett uppseendeväckande porträtt av drottningen (ett av flera fotografier av samtida tavlor i boken med bra färgtryck), återge det Beauclerk har att säga om tavlan, det så kallade "persiska Elisabetporträttet". Tavlan är en stilstudie i symboliska antydningar och på botten har konstnären skrivit en sonett. Tillsammans ger symboler och text en klar bild av vad åtminstone den adliga delen av England visste om en rättmätig arvinge till tronen. (Elisabets vägran att spräcka sin jungfrumyt ledde till att en skotsk kung fick "importeras" efter hennes död.)

I ”As You Like It” [Som ni behagar] blir kronhjortshannen symbol för adelsmän i exil, i synnerhet Jaques som moraliserar över den gråtande kronhjorten. Temat med en gråtande kronhjortshanne förekommer i ett av de mest extraordinära och kontroversiella porträtten av drottning Elisabet, känt som det Persiska porträttet [se nedan]. Här förevisas en gravid Elisabet som kröner en gråtande kronhjortshanne med en girland av violer. Hon bär en löst sittande silverkappa dekorerad med Tudorättens rosor, kaprifol, exotiska fåglar och vindruvsklasar, och en hög orientalisk hatt med slöja i full längd.

Ett pärlband dinglar från hennes högra arm som vilar på kronhjortshannens huvud, och runt hennes hals hänger två ringar (vigselringar?). Direkt bakom hjortens huvud – så att ett av dess horn tycks övergå (”metamorphose”) i en av dess grenar, syns ett valnötsträd som bär frukt. En kartusch i nedre högra hörnet återger en shakespearesk sonett som förtjänar att återges till fullo [med ”shakesepearesk” syftar Beauclerk på versmåttet, introducerat av en släkting till Edward de Vere, och som senare knöts till namnet Shakespeare.]:

The restless swallow fits my restless mind,
In still reviving still renewing wronges;
Her just complaints of cruel[t]y unkind,
Are all the music that my life prolongs.

With pensive thoughts my weeping stagg I crown,
Whose melancholy tears my cares express;
His tears in silence and my sighs unknown
Are all the physic that my harms redress.

My only hope was in this goodly tree,
Which I did plant in love, bring up in care;
But all in vain, for now too late I see
The shales [höskena] be mine, the kernels others are.

My music may be plaints, my physique tears
If this be all the fruit my love tree bears.

Föga förvånande alla ansträngda forsök genom århundradena att förändra, döpa om, kamouflera och allmänt söka dölja det här porträttet eftersom det får hela den officiella versionen av den Elisabetanska historien att störta över ända. Här presenteras berättelsen som Shakespeare om och om igen berättar i beslöjade historier om en kunglig förening och ett brutet trohetslöfte. Här ges berättelsen om poetens och gudinnans kamp på liv och död, den ene tvingad till stumhet och slutligen förintad av den andre. Men porträttet har mer att ge: det transcenderar den antika grekiska myten, för här inför våra ögon är en bild av Actaeon och Diana försonade.
 

[Jägaren Actaeon råkade se mångudinnan Artemis - romarnas Diana - bada naken i en skogstjärn och flydde, förvandlad till en hjort, bara för att bli sliten i stycken av sina egna jakthundar. Jämför Tarotkort noll – Dåren – med en lallande hovnarr vars sexuella drift – hunden – nafsar honom i pungkulorna! Den sanningssägande dåren var en annan av Oxfords sätt att presentera sig själv i Shakespearepjäserna.]

Detta försoningens ögonblick är allt Shakespeares verk strävar fram mot: poeten (sonen) och gudinnan förenad i en ny myt för konungarikets förnyelse – en union mellan Sanningen (Oxford) och Skönheten (Elisabet) som former en ny och kyskare kunglighet.
 

Valnötsträdet som förefaller växa ut från kronhjortshannens huvud som en gigantisk krona (”this goodly tree,/Which I did plant in love”) är inte bara det kungliga familjeträdet som drottningen och hennes kronhjort-konung utsträcker genom barnet som ses växa i hennes livmoder utan också det Kunskapens träd som sprungit fram ur huvudet på Shakespeare-Actaeon (poet, gränsöverskridare, älskare till en kunglighet). I sonettens tredje strof verkar drottningen säga att hon fött sitt barn förgäves eftersom hon inte kunnat bekräfta hans kungliga ursprung, och inte heller har hon förmått dra nytta av valnötsträdets frukter (Shakespeares verk), i avsedd mening, som förmaningar till henne att ändra sitt liv. Drottningen avnjöt de pikande pjäserna som underhållning enbart. Som ett resultat därav förblir hennes kärlek steril. Hon har missbrukat och sedan förkastat den som älskare henne mer än alla drottningens andra friare och favoriter. 
Det är också värt att notera att valnötsträdet associeras med månen, att svalan är Isis och Venus heliga fågel, och att violen, drottning Elisabets favoritblomma, symboliserar kyskhet. Pärlorna som vidrör kronhjortens huvud antar formen av bokstaven O (för Oxford) och symboliserar geniet som tvingats in i obskuritet.
Det som träffar oss mitt mellan ögonen är kvaliteten hos denna uppenbarade sanning. Som Shakespeare skrev om kung Leontes återförening med Camillo i En Vintersaga: ”Där fanns yttranden i deras stumhet, språk i själva deras gester; de såg ut som om de hade hört om en värld hållen gisslan, eller en förstörd.” (s. 184-86)

Klicka för något större bild

*****

Se även: Det laddade ordet svala (juli 2017) - Beauclerks massiva text hade ett år senare sjunkit i glömska, men när en annan bok - med syftet att exponera den ihåliga lögnen om Shakespeare från Stratford - åter förde svalan (i porträttet ovan) på tal, då klickade något till. 

Också kronhjorten, kommenterad i några få ord, har förekommit på bloggen. Detta Oxfords favoritmotiv hos Oxford kickade genast igång ett barndomsminne när bloggaren färdades ungefär som en gång Oxford genom Italien och i den norra delen fadern bad sonen posera invid några små hjortar. Grabben på bilden putar rejält med magen som om han försöker simulera en äldre tids bulliga livstycken, burna av förnämt folk! Inlägget summerade också bloggarens gäckande mängd "laddade" ord eller ting som visat sig ha paralleller i Oxfords livsöde. 

Beauclerks bok noterar sammanflätningen av den sköne Adonis som förgrymmar Afrodite (Venus) och Actaeon/Artemis (Diana) - Oxford hittade sig själv i ett litet antal snarlika myter som alla slutar med att "kungen rituellt offras" och att något går snett med en gudinna = drottning Elisabet! 

Den här bloggaren drömde i de tidiga tjugo om att vara en page med uppgiften att väcka en sovande kung och drottning i en kunglig sängkammare under jord - Underjorden - i källaren i ett slott. Någon hade givit pagen den bisarra uppgiften att efter att ha väckt kungligheterna få dem att börja kommunicera med varandra genom att ge dem varsitt bordtennisracket som han bar fram på en sidenkudde! Jag har tidigare beskrivit min förvåning när ett av Oxfords tonårspoem liknar kärlek vid ett racketspel! (Han diktar om tennis - men vi hade ett bordtennisbord i barndomen, så min symbolik justerades i enlighet med miljön.)

Det ser nästan ut som att den tidiga och symbolmättade drömmen pekade fram mot dessa blogginlägg årtionden senare. Det är väl sånt här - upplevelsen av likheter - som åsyftas i talesättet, "historien upprepar sig". Det är som att det fanns ett grundmanus som aktiveras när planeternas respektive tider åter grupperar sig på ett snarlikt sätt... (se Aviciis dödshoroskop för en laddad bild av den tanken.) 

Myter har skapats av människor för att ikläda grundprinciperna ord och färg. Världssjälen upplever under det att den vrider sig - patologiserar - och vi med den i den. 

För att sluta där texten började, med omnämnandet av ett regionalt moln, så har jag i hela mitt liv umgåtts med den kinesiska Förvandlingarnas bok, en kombination av kosmologi och furstespegel. Kapitel 9, Den Mindre Tämjaren/Fostraren nämner just det tragiska ödet för en kungavärdig som dock i sitt liv aldrig får lov att bli mer än ett (solförmörkande) moln som utlovar regn (förändring, välsignelser) men som aldrig i sin livstid nådde sagda klimax. 

Kineserna upptäckte att historien bara är en myt som spelas upp inför våra ögon, och hade "Shakespeare" känt till den här texten skulle han ha applåderat den österländska visheten.

*****

Se även: Horoskopet för detta inlägg som väl komplementerar den inledande kartan.

tisdag 24 april 2018

Avatarer (som Natalie Portman), aeronauter och tesserakten


Den makthungrige Loke och
en förtingligad tesserakt i en Marvel-film

För den som bara vill ha en kort kommentar till kändisen Natalie Portman - rulla ner till slutstyckena. Inlägget i övrigt  kommer inte att servera någon fix och färdig lösning eller grandios och helt tajt kosmologi - så mycket kommer den som orkar igenom dessa 17 A4-sidor snart att märka. Det här är mer en samling av suggestiva termer som uppenbarligen har starka beröringspunkter.

*****

I ett ströklickande på länkar hamnade jag vid Charles Howard Clinton, den brittiske matematiker och science fiction-världen som begåvade världen med ordet "tesserakt" för en 4D-verklighet. Ordet kan man om inte annat kan ha uppsnappat i tonårsfilmen The Avengers som (spoilervarning?) kulminerar i att den dörr mellan vår värld och en högre tillvaro öppnar sig och den låga jordiska verklighetens hjältar får kämpa till det yttersta för att bevara planeten Jorden som det isolat från den gudomliga verkligheten som den är. Mojängen dyker sedan upp i ytterligare filmer från produktionsbolaget Marvel.

Hyperkub eller tesserakt i
tvådimensionell representation

Som ivrig tonårsläsare av science fiction var jag alltid fascinerad av idén om en hyperrymd som existerar som en brygga mellan vår värld och den femte, gudomliga dimensionen. Upptäckte tidigt 00-tal att det fanns en brittisk skivspelare (minns den gamla vinylskivan!) vid namn Hyperspace. Med lite fantasi kan man tänka sig hur en musikförmedlare kan tänkas representera hyperrymden - som alla rymders moder - men jag misstänker att ingenjören bara smällde till med ett namn som lät cool.


Hyperrymd är förstås en synonym till tesserakt och Charles Howard Clinton var tydligen den som introducerade de grekiska prefixen "ana-" ("uppåt") och "kata-" ("nedåt") i engelskan för att ge namn på den ytterligare dimension som döljer sig i hyperkuben och utifrån vilken man kan ta genvägar genom "vårt" tid och rum. 


Kuriosa. Jag har haft relationer med tre stycken kvinnliga "Kata-" i mitt liv, och det antalet är oproportionerligt stort jämfört med totala mängden partners. Så även det tycks hänga samman med mina intressen för metafysik. För vad är en hinduistisk avatar om inte en själ som "nedstiger" i en lägre verklighet än den hör hemma i? Lustigt nog är ursprungsbefolkningen i filmen Avatar också blåfärgade, men i det fallet handlar det om Hollywoods ytligaste sätt att röra ihop en film utifrån allsköns mytologiska fragment och dagsaktuella teman (miljöexploatörer, onda amerikanska storföretag) men utan någon genomtänkt filosofisk förankring.

Här hittade jag "nördmamman" som skriver garanterat otekniskt om tesseraktens uppdykanden i olika science fiction-sammanhang. Till sist i den läsvänliga texten kommer hon till underhållningsföretaget Marvels troliga grundtanke bakom sin djupblå och skimrande kub. Det är som alltid med Hollywood rätt banalt efter att man tagit bort det visuella glittret...

*****


Wikipedias animerade hyperkub ledde till YouTube-filmer gjorda av matematikbegåvade pseudokändisar. En av dem har den här kommentaren signerad "Den Utvalde". Även om det inte är sista ordet i verbal precision tyckte jag den var intressant att översätta - jag sticker in några egna tankar inom klamrar:


Den första animationen av tesserakten är felaktig. I verkligheten skulle en tesserakt samtidigt röra sig utåt och inåt i varje tänkbar riktning. Det är mer som att zooma in på en stjärna i Orions bälte och granska ljusets komplexa rörelser. Eller som när en blomma slår ut och man samtidigt reverserar processen samtidigt som blommans själ utför samma process i den osynliga världen, som på andra sidan av en spegel - förutom att det inte finns någon spegel.

Tänk nu att samma process pågår uppåt, nedåt, åt vänster, höger, framåt, bakåt och samtliga diagonala positioner men på spegelns andra sida, som att det finns ett oändligt antal riktningar som vi ännu inte känner till eftersom vi bara är medvetna om vår [kroppsliga] existens [tre dimensioner - jämför Platons solida kropp Kuben och  hur den stora filosofen hävdade att denna realitet befann sig motsvarande kristendomens fall från Nåden och helt utanför Själen].

Blomningen är en sak, men om, som med riktning, om blomningen kunde inbegripa varje riktning istället för att bara likställa "uppåt" med "blomning", då skulle du ha en okänd slags blomning när du upptäcker "nedåt" och i samband med alla andra riktningar också.

Sen gör du samma tankeexperiment med den andra sidan, eller andevärlden, med alla dess riktningar okända för oss och blomningarna på den sidan. Det multidimensionella både är och inte är. Genom det går alla vägar och inga vägar alls. På den vägen är det att det inte finns en chans att den kunde vara och ändå ÄR Vägen.

Sista meningen var min fria översättning som alluderar till Paulus onda ungdom när han ännu förföljde dem som var på "den vägen". "Vägen" är dessutom den daoistiska benämningen på hur "allt funkar" och Jesus föregångare hade verkligen en kosmologi som byggde på hyperrymdens två absoluta ytterligheter "ana-" och "kata-" - dessa var Ljusets och Lögnens ande. Herakleitos i Mindre Asien hade vid samma tid judarna blev influerade av den persiska zoroastrianska läran talat om "Vägen upp och Vägen ned som en och densamma" - vilket i princip är vad den hybrisdrabbade kommentatorn "Den Utvalde" säger, men med flera ord. 

Utan att ha ägnat tesserakten några djupare funderingar tycker jag mest att den fjärde dimensionen tecknar ett rätt ointressant bindemedel för tider och platser i universum. Kommentatören "Den Utvalde" stirrar på räknenissarnas verklighet men inte på "Överherrarnas" värld. (Platon ansåg alltid talens värld vara en lägre form av verklighet, låt vara att också de hade status av "idéer"...) 

Först den femte dimensionen är den intressanta och hemvisten för Platons "levande intelligenser" (Formeras eller Idéernas nivå). Redan hyperkubens koppling till fyrtalet påminner för övrigt om att det just bara är vår egen gamla mät- och beräkningsbara materialistiska värld fast "i kubik". Tesserakten har inget med den "Högsta Himmelen" att göra utan binder bara, vad jag förstår, ihop tider och platser i vår universella kub. Inget att hetsa upp sig över alls, om man inte är en ren plattmarksmänniska. I sånt fall får man naturligtvis en svindlande känsla av tidsresor...

Det är i femte dimensionen de utomkosmiska gudarna har sitt "tillhåll" (även om begreppet "plats" är en lam liknelse för en realitet bortom tid och rum).

Saturnus som den sjunde himmelen (sett ur vårt jordiska perspektiv) indikerar Luft av den tamasiska, dvs. mörklagda och för oss okända kvaliteten. I kaldéiska noteringar om planeternas positioner skrivs de alltid i en avvikande ordningsföljd som forskningen inte listat ut skälet till: "månen, solen, Jupiter, Venus, Merkurius, Saturnus, Mars" (Francesca Rochberg: The Heavenly Writing, Cambridge Univ. Press, s. 149) medan den äldsta bevarade västerländska boken är romaren Manilius Astronomica från kejsar Augustus tid (1a årh.) där den mer traditionella uppräkningen (baserad på omloppsbanorna) ges. 

Zodiakcirkeln lånar sig naturligt till följande delning i sex verklighetsplan med sina inomkosmiska gudar. Den sublunära världen (dubbelväsendet Terra/Luna planet) är mest att betrakta som en skugga och ett bihang till den verkliga värld, som Solen (essensen) och Saturnus (formen) tecknar mellan sig. I vår låga värld är de motpoler på alla sätt (liv och död), i en högre värld är de komplementära, Solen som den eviga andliga essensen och Saturnus som kärnans yttre form.
 

Romaren Plotinus val av Venus som symbol för människans själ och dess gudinnestatus när den vänder sig mot Solen och intellektets Merkurius och dess status av "hora" när den vänder sig bort från ljuset, mot den omoraliska och sexuella alstringens princip Mars är uppenbart - bortsett från att "upp" och "ned" inte betyder något i detta sammanhang. Men om något är Solen en inre identitetskärna enligt detta resonemang och passar därför utmärkt bra på botten. Yttre åthävor och maktmänniskor - Saturnus i dess världsliga bemärkelse - passar utmärkt upptill och så långt från den verkliga verkligheten man kan komma!

Hinduismens närmast svartblå Luft (påminner om avataren Krishnas färg) tycks peka vidare ut i djuprymden och kan ge tankar som att vara "lost in space" (en Neil Young-låt jag älskade runt 1980). Jämför den ständigt hoppfulla och expanderande Jupiter som via Skytten representerar den Eld och det ljus som färdas genom den kolsvarta Vattenbäraren (tamasisk Luft) och utvidgar gläntan av det sedda och förstådda. (Här är ett annat perspektiv på varför jag redan i bloggens begynnelse reserverade "termen" kreativitet till kombinationen av Eld och Luft.... 

Det man utför i Jord och Vatten är hantverk och inte kreativitet- i den sublunära världen finns ingen kreativitet. Den lägre världen är slutprodukten av kreativitet. Det är väl därför ateister så hatar termen "kreationism". En del är så fjättrade av "Jord och Vatten" att de tappat kontakten med gudarnas nivå där Seende och Rationell Medvetenhet hänger samman och utgör pur kreativitet... ur intet. Creatio ex nihil är inte en fantasi, det är så allt blir till. Sen sjunker tillvaron ner i gyttjan och börjar röra sig i djupa hjulspår - där vandrar evolutionister och ateister runt som dårar som bara följer sina egna fotspår där de går i cirklar.

Nyplatonisten Proclus "enkosmiska gudar" är förstås de höga intelligenser som lever inom universum, representerade av t.ex. planeterna, men de ingår i en större verklighet, så att astrologins Saturnus, som jag upplevde hade sin "grundton" i det hyperkosmiska. Ja, astrologins Saturnus - via dess härskarläge i Vattenbäraren - kan användas (kanske lite långsökt) som symbol för Nous - den femte dimensionen eller Guds eget medvetande. 

Men vilken Gud, Den Ena eller Skaparen? Ytterst sett är allt "det andra" i förhållande till Den Ena, så det är egentligen inte en fråga om två gudar, men det ville inte den tidiga kristendomen förstå och stängde ner Platons Akademi och förklarade filosofin för "hedendom" - sickna dumma ök eller kanske falska makthungrare!

Tankarna om Saturnus/Fadern som representation för Nous anknyter i sin tur (som jag också varit inne på förr) till det femte elementet Etern, dock inte på något trivialt sätt som skolböckerna lär ut att Aristoteles såg planeterna glida i sina banor i ett eteriskt substrat. Eter är ett mycket djupare begrepp än så och hinduisk filosofi ser den som ett "rum" (kanske en tesserakt) vari de fyra elementen kommer samman och bildar sammansatta världar! Empedokles, de fyra elementens fader i västerlandet, finns bara representerad i fragment, men det skulle förvåna mig mycket om han inte ägnat någon tanke på var hans "fyra rötter" (till den gestaltade världen) befann sig. De vilade alla som Idéer i det femte elementet som är det gudomliga Intellektet (för att tala med Platon).

Jag har laddat upp med ett gäng böcker av nyplatonismens siste store tänkare Proclus - även om klassicisten Thomas Taylor tyckte han var en pedantisk systematiker som saknade Platons originalitet. Men den läsningen (eller snarare närstudiet) kommer att ta ett par år, så för att gena en smula sökte jag och hittade följande aptitretare i en bok från 2010 som nu är slutsåld och där ockrare på nätet ska ha från ettusenfemhundra kronor och uppåt för den. 

Dessa räknenissar som på företagsekonomiskt vis tror de kan beräkna pris utifrån någon föreställning om "tillgång och efterfrågan" kommer antingen att brinna i helvetet för sin girighet eller sugas in i räknenissarnas ingenmansland som är tesserakten - 4D - utan att sedan få komma ut igen i normal tid och på en given plats. Det kan man kalla helvetet för syndiga människor - att tvingas bli spöken, osaliga andar! 

Följande översättning är snabbt tillhöftad av mig och med några tillägg i parenteser. Läs hela och lev i ovisshet om vad i hela friden det handlar om. Så har jag läst texter i främmande ämnen i hela mitt liv - i jupiterisk hoppfullhet om att tillräckligt många ord faktiskt mellan raderna ger en lösning så att något klickar till mot slutet:
Ett argument för att lokalisera Naturen med de hyperkosmiska och enkosmiska gudarna i duodekaden (tolvställigheten) är det faktum att Proclus ger vissa av dess gudar funktioner som han också tillskrivit den universella Naturen. Hefaistos, filosofens tredje gud i den demiurgiska (världsskapar-) triaden inger det kroppsliga dess "naturer". Ares, den tredje guden i väktarnas triad, inger styrka, kraft och soliditet i de kroppsliga naturerna. Artemis, den tredje guden i den livgivande triaden, aktiverar de fysiska principerna.

Kanhända är lösningen på frågan huruvida Naturen tillhör de hyperkosmiska och enkosmiska gudarnas ordning eller ej, står att finna i det faktum att gudarna som utför de "naturliga" aktiviteterna allt är de tredje och lägsta i triaden. Om vi medger en hierarki i den helt ofjättrade ordningen, som den att inte varje gud i duodekaden är både hyperkosmisk och enkosmisk, men en hierarki där alltid de lägsta gudarna i triaderna alltid är enkosmiska, då kan Naturen lokaliseras på botten, så att säga, av den taxonomi vi kallad de hyper- och enkosmiska gudarnas ordning.

Kort sagt, Naturen ska ingalunda identifieras med hela den ofjättrade och absoluta gudaordningen Proclus beskriver i bok VI av Den Platonska Teologin, och om den kan identifieras med en del av den ordningen så är det inte den hyperkosmiska (högre) delen. (källa)

Prof. Marije Martijn - Proclus on Nature: Philosophy of Nature and Its Methods in Proclus' Commentary on Plato's Timaeus
*****

Att jag alls började klicka på Wikipedias nät av länkar berodde på att jag sökte idéer att länka ihop den förste och den andra helikopteruppfinnaren (bortser från Leonardo da Vincis drömmerier) , först den amerikaniserade ryssen Igor Sikorsky som designade den första fungerande modellen 1939 och som säkert inspirerade Arthur M. Young. Hans Bell-helikopter senare har jag nämnt i några inlägg för flera år sedan.

De här båda herrarna visar sig ha ett och annat gemensamt som kan knytas till termerna "ana-" och "kata-" och Luftelementet, vilket på ett ytligt plan är intellektet men på en djupare nivå symboliserar den osynliga andevärlden där man upptäcker (med synske Edgar Cayce), att "tankar ÄR ting".

Eftersom den essentiella Luftplaneten Saturnus också har kallats "materiens princip" - säkerligen till följd av dess ANDRA härskarskap över Jordtecknet Stenbocken, och all materia/energi alstrar gravitation, har jag ibland tänkt att Saturnus som Dödens planet måste ha att göra med rumtidens krökning vid varje punkt där energi/materia samlats. Vissa människor är som vandrande Skarprättare - runtomkring dem KRYMPER TIDEN och den som dras in i saturnierns gravitationsfält får sitt liv förkortat! Saturnus är den kalla planeten... Lite överdramatiserande kanske och kanske inverkan är försumbar när det gäller mänskliga kroppars gravitationseffekter på varandra att ingen behöver frukta ett äktenskap med en tvättäkta saturnier! 

Likväl finns traditionen att en Saturnus i 7e partnerhuset - Saturnus starkaste världsliga position - kan vara ett omen om en partner som dör "i förtid" (naturligtvis är det inte "förtid" ur ödets perspektiv, allt tid är rätt tid). Är det för att horoskopägaren redan förverkligat symboliken genom att gifta sig med en mycket äldre person (eller yngre, eller med avvikande social status - ofta lägre), finns naturligtvis en naturlig och logisk förklaring... Jag kommer i hastigheten bara på en som tragiskt förlorade sin hustru i hjärnblödning bara 44 år gammal. Vid inspektion av änkemannens horoskop befinner sig visserligen inte Saturnus i det 7e huset men väl i den västra kvadranten som kan sägas vara en expanderad version av det västra hörnet. Som synes finns det många konflikter i denna karta:




(Den här texten skrevs innan transiterna vid Aviciis död granskats)

*****




Så vad om de båda helikopterkonstruktörerna, uppenbarligen angelägna om att trotsa och övervinna gravitationen? Båda visar sig ha ytterligt viktiga inflytanden i just Luftelementet, och i synnerhet Saturnus som symbol för gravitation en som attraherar till sig själv (som ett svart hål), har en viktig funktion i båda horoskopen. Kartorna påminner om att "alla vägar bär till Rom" eller att samma slutmål går att nå på olika vägar:

Igor Sikorsky:



Solen som ascendent i brist på känd födelsetid, men jag tror inte detta stämmer, även om han firats som hjälte. Oxen är alldeles för lat och intellektuellt ointresserad för att lösa svåra tekniska problem. Men om man för sakens skull ändå antar en Sol i första huset, är detta en ovanligt vital typ av Oxe eftersom Solen tillsammans med Mars sägs skapa ett vitalt intellekt en individ med högre än genomsnittlig intelligens. Det budet kan nog sägas ha företräde framför historien om Oxen som den letargiska "tjuren Ferdinand"! Dessutom står Oxens härskare Venus svag och undanskymt i 12e huset, vilket också minskar orörligheten i just detta specimen av Oxe.

Men det intressanta är naturligtvis horoskopets kraftfulla betoning på lätthetens kvalitet Sattva. Om Oxen tillhör mörkrets kvalitet (Tamas guna) liknar den ett katabasiskt tecken, ett tecken som "sjunker nedåt" eller indikerar en sjunken position. Dvs. inte en upplyst avatar som frivilligt går ned till den kroppsliga verkligheten för att upplysa människorna. 

Men Sikorskys psyke/Måne och dess disponent den "lätta" och leviterande (antigravitationella) Jupiter samt den fria och rörliga kommunikatören Merkurius i härskarläge i Lufttecknet Tvillingarna ger definitivt en bild av en som trotsar gravitationen och lyfter uppåt. Det är faktiskt förvånande att inte Nikola Tesla - ett annat geni med maximal betoning på Ljusets kvalitet (Sattva) - inte byggde flygfarkoster han också!

Horoskopet visar därför inte så mycket en kamp mot Saturnus och tyngden utan istället en natur som redan befinner sig "i Ljuset" och därifrån skapar farkoster som lyfter uppåt (prefixet "ana-").


Arthur M. Young:




I den här kartan (med känd födelsetid och en sen Skorpionascendent) är det istället Saturnus gravitation som nedkämpas genom att Ketu, som indikerar upphöjd likgiltighet, i samma tecken visar hur ointresserad Young är av Saturnus som naglar fast individen vid jordytan, förslavar oss under materialistiska tänkesätt och psykologiskt ren och skär dumhet.

Eftersom Saturnus också indikerar metodik och ingenjörskonst bygger "myten" om Young på att han var en långsam (Saturnus!) men metodisk (återigen) individ som i ren tjurskallighet experimenterade och lärde sig längs vägen. Dessutom ett Storkors i Mörkrets kvalitet, ett fenomen den här bloggen har raljerat över i samband med mediokra svenska politiker. Inte samma självklara geni som Sikorsky, således. 

Men stopp och belägg! Båda dessa helikopteruppfinnare har "frisjälen" Merkurius (kommunikationsmedel) i kreativ opposition till den upplyftande Jupiter (levitationens princip)!

När man fingranskar kartan ser man hur flera av de värsta skruvstäden faktiskt inte är helt oåterkalleliga. Solen i 12e huset ser t.ex. ut som en svag position, inte minst när det gäller de allmänna kognitiva förmögenheterna, men turligt nog är dess disponent Venus i en bättre belägenhet i det 11e hus grekerna kallade "den goda daimonens plats". Den här daimonen representeras av intellektets Merkurius som vi hittar i Youngs eget kroppsliga förstahus.

Därtill måste man nog ändå säga att Jupiter gynnar intellektet trots att oppositionen drar nedåt (kata-) via zodiaktecken och kvalitet, men söker lyfta uppåt (ana-) om man ser till den sattviska Jupiter och den passionerade (rajasiska) Merkurius. Allt som allt är det ändå bilden av en något trög och dröjsam individen, men där Saturnus, trots indikationen från Ketu om att vilja koppla bort den gravitationella tyngden ändå finns där som en stark förmåga, Luftplaneten Saturnus står i sitt härskarläge i Lufttecknet Vattenbäraren och i ett hörnhus vilket lyfter fram och ger gravitationen (Ketus ointresse av att lyda under den) en viktig roll i Arthur M. Youngs psykiska universum.

Det är symptomatiskt att han senare i livet blev metafysiker och intresserade sig för medvetandets FÖRLUST AV FRIHET när det dras ner mot materien men där medvetandet (andesjälen) sedan vänder och stiger uppåt i sju steg, nu rikare i upplevelsen efter att ha dragits i smutsen (materien). Det kan ha med Youngs modell att göra att han (som välbevandrad astrolog) valde sjutalet utifrån sin Sol i det sjunde tecknet Vågskålarna eftersom dess placering i omedvetens tolfte hus behövde medvetandegöras. Det har gått några år sedan jag läste Youngs "The Reflexive Universe" senast, men några minnen kom tillbaka av att se några omdömen på Amazon, bland annat de här raderna:

Youngs "processteori" [han var inspirerad av filosofen Alfred North Whitehead som i sin tur studerat buddhismen] utgår från att vi, med Einstein inte längre kan tala om materia och energi utan enbart om ett "fält"; universum är mer ett verb än ett substantiv. Detta informerar Youngs teori om att bland de topologiska möjligheterna för universums form - sfären eller en torus - bara den senare medger självgenererad rörelse [Sideriska: Platons gamla definition av Själen - den är en självgående och oavhängig entitet.] Sjutalet figurerar ofta i Youngs teori. Vore universum sfäriskt skulle det krävas fyra fält att mappa upp det, men om det har en toroidal form krävs sju fält för att mappa upp det...

I bokens appendix förklarar Young varför talet 7 är unikt bland talen. Det innehåller det högsta antalet möjliga subset, faktiskt mer än dubbelt så många som något annat tal. ... När du väl accepterat att "7" mycket väl kan vara ett speciellt tal i detta manifesta universum kan du följer Youngs tanke genom alla existensens domäner, ljuset, elementarpartiklarna, atomerna, molekylerna, växterna, djuren och "självmedvetna" varelser som vi själva, och uppskatta Ljuses "nedstigande" [kata-] i materien och i nästa skede materiens "uppstigande" [ana-] i Ljuset.

Intressant med Arthur M. Youngs horoskop är att Saturnus når sin "upphöjelse" i sjutalets tecken Vågen (zodiakens mittpunkt) och därmed är herre över både himmel och helvete eller himmel och jord, precis som den både påminner om det grekiska ordet Nous - summan av alla levande former i Guds medvetande - och samtidig är Djävulen själv, materiens herre.

Under morgonens strövtåg i Wikipedia passerade jag förstås också den österrikiska rymdflygingenjören och senare metafysikern Wolfgang Smiths artikel för att se vad som stod där. (Han genomgick således en liknande utveckling som Young - från beräkningar av flygande manicker till tankar som flyger ännu högre). 


Smiths horoskop, som kommenterats tidigare, har också en betoning på både saturniska Vattenbäraren och 7-talets Våg. Ur perspektiv av solascendenten har hans Saturnus, disponent till Solen-i-Luft en intressant placering i expansiva Eldtecknet Skytten ("ana-") i den "goda daimonens" 11e hus. Samtidigt tycks hans avmätta Ketu räkna vår värld för intet: Ketu undertrycker Månen (den sublunära sfären) och detta på grund val av det bästa huset, det nionde för religion och filosofi. Han är starkt troende katolik och kristendomens ambivalens kring det jordiska är ökänd, man både försöker medge att det är en Guds skapelse och därmed god, samtidigt som den anses vara en spelplan för Djävulen (Guds fiende) och inte alls människans rätta eller sanna hem!

Mitt i allt detta är Smith som en god kristen "realist" och till skillnad från George Berkeley och rader av filosofiska idealister anser han att den kroppsliga världen är fullständigt verklig alldeles oavsett sekundära mentala överbyggnader. Jag har nämnt detta tidigare och ståndpunkten tycks motsvara hans starka inflytanden i Jordelementet: Jupiter i Oxen och Merkurius/Mars i Stenbocken. Inte minst Saturnus i "fri" och gudomlig Eld binds via sin disponent Jupiter i Jord och sen söker Jupiter-Oxen via sin disponent Venus-i-Luft att "rationalisera" (jämför filosofen Proclus extrema Jord/Luft-horoskop och hur också han försökte trotsa Platon och tvinga in Jordelementet i gemenskapen.)

Smiths konjunktion mellan vassa Merkurius och arga Mars - dessutom i den "onda demonens" tolfte, kan förklarar hans skarpa kritik av så mycket, från Jungs psykologi till katolska mystikern Teilhard de Chardins försök att vispa ihop katolicism med naturvetenskap. Det kan bara finns en herre på täppan i Stenbockens verklighetsuppfattning och om man inte ens är medveten om sin härsklystnad (Stenbocken i 12e), då finns det hur potentiellt mängder av synsätt att bekämpa eller underordna sitt eget. 

Med det sagt, uppfyller Smith det jag kräver för ett geni, hans böcker är ljuvliga att läsa eftersom de är tajta i tänkandet. Hans argument för att BÅDE det gamla geocentriska perspektivet och det "moderna" heliocentriska är giltiga synsätt (utifrån, gissar jag, återigen Einsteins allmänna relativitetsteori) måste bara läsas! Det är förtröstansfullt för en astrolog som söker argument om satanistsekten Humanisterna eller liknande typer skulle ifrågasätta astrologins föråldrade geocentriska perspektiv. 


Smith, som jobbade med rymden och tänkte mycket kring ytor i rummet, genomskådade evolutionsanhängarnas naivitet och såg (likt de gamla kineserna) att varje enskilt punkt i tid eller rum kan vara en springande punkt för den gudomliga världsordningen. Varje människa bär hela eviga kosmiska planen med sig ... i någon liten utsträckning. 

När man börjar fundera över science fiction-genrens älskling tessarakten, ser den ut att vara ett gränssnitt som upphäver tidens terror och absoluta anspråk, vilket skulle ge den krigiske Wolfgang Smith rätt. "Tillbaka till framtiden"-filmerna är så kittlande just eftersom SJÄLEN vet mig sig att tidslinjen (och därmed Darwins evolutionslära) är ett påfund för mindre begåvade, de som behöver något enkelt att hålla fast vid för att inte bli rädda. De som nått en andlig nivå (om så bara vagt börjat förnimma den) öppnar sig snart för tanken att själen kanske inte ens lever sina "tidigare liv" i kronologisk följd. 

Vissa talar därför hellre om "parallella" än tidigare liv, för att signalera sin medvetenhet om "hyperrymden" och en större verklighet som inte alls är beroende planeten Jordens begränsade utblick. Men "tidslinjen" utövar sådan makt över människan, särskilt de utan filosofisk böjelse, att t.ex. reinkarnationsforskaren Ian Stevenson aldrig tycks ha ifrågasatt ramen för sina studier: att barn som mindes en våldsam död hade levt detta som sitt tidigare liv. 

Ur själens eviga och tidlösa perspektiv skulle det lika gärna kunna vara så att själen stirrar på ett vidrigt livsöde med sådan besatthet att det parallellt formas en vanskapthet på matchande plats hos en annan kropp - och den kroppen sedan minns tortyren eller mordet som "sin" föregående död. Alfred North Whitehead skrev svåra men intressanta ting i sin processfilosofi om "nuets" karaktär...

När man jämför Arthur M. Youngs och Wolfgang Smiths Saturnus (inkl. disponenten hos den senare) kan man uppfatta skillnaden i spänst. Katoliken, fastän okänd för allmänheten, ligger närmare geniernas utvalda skara. Smith gjorde sig ett namn för sin estetiska sensibilitet (Vågen, trots i nedsläckta 12e huset). Hans Bell-helikopter är erkänd som ett perfekt exempel på när industridesign övergår i konst... 

Å andra sidan hade helikopteruppfinnaren en mindre slitsam Saturnus än katoliken, Han slapp Smith underliggande friktion mellan Jord och Eld (som skapar föreställningen om att kroppar faktiskt existerar, med smärta och njutning och allt annat). Young hade en "realiserad" Saturnus hemma i positivt härskarläge i Vattenbäraren - en perfekt placering för en filosofisk idealist, även om han - som typisk Våg som söker undvika extremlägen - tycks ha givit materiens verklighet visst erkännande i sin modell för de sju nivåerna av frihet.

Kanhända var det den sjunde himmelens hyperkosmiska motsvarighet - Nous - som Young kunde plocka upp med sin hörnplacerade Luft-Saturnus-i-Luft ... Hans berättelse startar med Ljuset och dess stegvisa hämning på vägen ner mot materia. Det ser ut som han talar om Fadern och Sonen - Saturnus och Solen som hyperkosmiska (genuint gudomliga) entiteter.


Tillägg - Natalie Portman som perfekt avatar


Just som jag trodde inlägget var mer än överfyllt berättar ETC att Natalie Portman som den visa kvinna hon måste vara för att ha tackat ja till sin roll i "V för Vendetta" (en genuint samhällsomstörtande film!) -  vägrat ta emot ett israeliskt pris (hon är judisk-amerikansk) med hänvisning till landets korrupta ledare! 

Den här lilla sparven har alltid fyllt mig med värme och jag har nog varit småförtjust i både en och tre kvinnor med samma angeliska uppsyn och goda bruna ögon. 

Skönheten och godheten från platonismens har alltid synts mig perfekt förkroppsligad i henne. Och hur astrologin instämmer! Först nu kommer jag på tanken att söka födelsetid, först på Astro.com som nämner ett födelseklockslag som saknar källhänvisning "på en fransk sajt". Surputtarna ger inte konkurrenten Astrotheme.fr någon kredd alls! När man söker den franska sajten hittar man mycket riktigt samma tidpunkt och visst en källhänvisning - men bara i tredje hand. Någon mejlar och har i födelseuppgifter från en bekant som bodde granne med Natalies föräldrar i Israel och fick tiden direkt från födelsecertifikatet. 

Låter inte så övertygande kanske, men hela min fysiska Tvillingkropp (ascendenten med mottagliga Månen) svarar "ja" när tidpunkten resulterar i mitt eget soltecken Vågen som Natalies ascendent. Sådana här tydliga korskopplingar har jag lärt mig känna igenom genom att bara iaktta den egna fysiska reaktionen vid möte med andra (om så bara på vita duken)! 

Och när man ser HUR Natalies himmelsblå placeringar lagt sig på himlen, står det helt klart att hon ÄR en ängel eller en avatar som det här blogginlägget kort förde på tal utan att utforska närmare (det har gjorts tidigare).


De övriga placeringarna spelar alla sina roller, men skulle man lyfta fram ESSENSEN i detta horoskop är det naturligtvis Vågascendentens härskare Venus i dess GRADEXAKTA konjunktion med ängeln eller budbäraren Merkurius hemma i sitt härskarläge i Lufttecknet Tvillingarna OCH dessutom i det 9e huset, Guds hus för det gudomliga samvetet och den universella dharman som långt ifrån alla människor har kontakt med (allra minst materialister och ateister). Natalie Portman är gudsmedveten och en äkta "Fridsfurste"!

ETC:s lilla nyhet om den både rebelliska och rättrådiga Natalie Portman löser perfekt bloggarens mångåriga mysterium, hur han kunnat gilla Portman så mycket trots hennes i allmänhet banala roller - Stjärnornas krig är ju faktiskt ren smörja för alla som lyckas ta sig bortom en åttaårings intellektuella nivå. Men det var människan vid sidan av rollfigurerna jag gillat och hon placerar sin ascendenthärskare Venus nästan vid bloggarens ascendent och gradexakt på hans Måne i Tvillingarnas 12e grad. Omvänt har han sin budbärare Merkurius i Vågen, inte så långt från hennes Vågascendent. 

Det är så här man vet att två själar har snarlika uppdrag i detta jordeliv och det är naturligtvis den som har det perfekta horoskopet som hörs över hela världen medan den andre sitter och knackar på en liten obskyr blogg... För i termer av himmelsk perfektion går det helt enkelt inte att toppa Natalie Portmans kombination av det egna jaget (1a) huset och Guds hus (9e). Missa inte att de dominanta planeterna båda är verksamma välgörare ur perspektiv av Vågen-i-första. Det finns helt enkelt inte "ett ont ben" i denna människas kropp.

Däremot återföddes hon - som individ (ängeln är något högre än borgarbrackornas förbannade fixering vid sina "individuella val") - med judarnas kollektiva karma som en sårig fläck och kanske var det därför hon var så övertygande i filmen Vendetta, i scenerna där hon är fängslad. 

Den goda karmans femte hus (purva punya) har problem i detta horoskop och den tillfälliga femtehusägaren Saturnus står i 12e huset som hinduerna beskriver som en sektor som tecknar närmast föregående liv (utan att betänka att "tesserakten" upphäver alla tankar om en linjär tidslinje...). Portman kan mycket väl ha följt sitt blod (som vissa kulturer verkar göra) så att den onda Jupiter i 12e och Saturnus tecknar massdöd (Jupiter = expansiv, stor) i ett koncentrationsläger steget innan hon kondenserades till Natalie. 

Jag vet en annan Sol-Oxe i "dåliga karmans" åttonde hus och med Vågascendent. Bakom en spelad trygghet (och t.o.m. lite överlägsenhet) är det lätt att läsa av en oerhört sårad och neurotisk personlighet. Människan - fast "pursvensk" i flera led bakåt - ser så östeuropeisk ut med svarta brinnande ögon och mörka hår att jag ofta tänkt för mig själv, "se där, ännu en f.d. jude i ett annat liv". 

För egen del placerar jag min fragmentariska hågkomst av en fruktodlare i Palestina tvåtusen år tillbaka i tiden - skälet till det här livets stundtals uppslukande intresse av Dödahavsrullarna och den livsstil de förespråkar... Själens fitness stod på programmet på den tiden och inte som i dagens Sverige en sjuklig fixering vid den yttre kroppen. (Så går det här de härskande förgiftar ett helt folk med materialistiska doktriner.)


Extra tillägg - Texten publicerades med Månen i 1a graden Lejonet, just invid en ascendent nästan gradexakt med kunglighetens Regulus! Festlig symbolsammansättning.