I samband med Stefan Löfvens gäckande snarlikhet med ökände bedragaren Frank Abagnale upptäckte jag att antalet ekobrottslingar dubblerats på knappa tre år. Ökningen motiverar en ny genomgång, men jag upprepar att den signifikans som sätter in vid 70% avvikelse (plus eller minus) från medelvärdet är ett godtyckligt värde. Vid 300 datapunkter visade sig ±50% väl beskriva slumpvariation vid några stickprovsstester, men detta är förstås fattigmannens försök till statistik.
Sol och Måne hos
127 ekobrottslingar |
||
| ☉ | ☽ | |
| ♈ | 18 | 7 |
| ♉ | 5 | 12 |
| ♊ | 17 | 11 |
| ♋ | 11 | 7 |
| ♌ | 9 | 16 |
| ♍ | 9 | 15 |
| ♎ | 6 | 9 |
| ♏ | 13 | 8 |
| ♐ | 6 | 12 |
| ♑ | 10 | 8 |
| ♒ | 10 | 16 |
| ♓ | 13 | 6 |
Snitt:
|
10,6 | |
| Signifik. rel. snitt (±70%): |
<=3 e. >=18 |
|
Med samma slumpfönster (±70%) som för lilla gruppen om 66 ekobrottslingar växer slumpvariationen i absoluta tal ju fler brottslingar man adderar. Det som förvånar mig är att samma tre värstingpositioner som i lilla testet fortfarande, men med en förändring, envisas med att vara värre bedragare än de andra. Alla tre har tappat lite i avvikelse och nu är det bara Solen i Väduren som utifrån valda kriterier kan rubriceras som signifikant överrepresenterad.
Hade ren slump verkat borde dock rimligen samtliga tre placeringar (Sol-Väduren, Mån-Jungfrun och Mån-Vattumannen) ha raderats ut av slumpmässiga toppar hos andra tecken vid påfyllningen av 61 ytterligare horoskop. Det väcker kanske en liten tanke...
Att det dock är möjligt för slumpen att producera en tillfällig kastvind ser man av att Månen-i-Jungfrun nu fick se sig omkörd av grannen, Mån-Lejonet, som dubblerade storleken, från lilla testets 8 till 16. Det är just sådana ryck som man kan räkna med att hitta i små datasamlingar och som kan leda till falska antaganden.
Att de ursprungliga 3 värstingarna ändå behåller täten är dock så "lovande" att Ekobrottslingen som typ är värd att återvända till med långt mer data. I brist på tillgång till nationella brottsregister ser jag tyvärr inte den undersökningen i stjärnorna, inte på den här bloggen i alla fall.
*****
Sedan kan man spekulera över varför Solen i Väduren verkar så karaktärslös och begiven på att fiffla till sig rikedom (och det ljuva livet) medan Månen i samma tecken ligger lika lågt i den första som den andra undersökningen. Om något borde väl Solens "upphöjelse" i Väduren göra tecknet noblare och mer immunt mot låg kriminalitet? Jag tror ingen levande människa längre vet exakt vad som menades med planeternas "upphöjelse" och "fall", även om några placeringar är så suggestiva att man tycker sig se kopplingar till antikens mytologi. I en gammal romersk myt (övertagen från Babylon) dyker Venus ner i någon av Babylons floder Eufrat och Tigris för att undkomma ett monster. Detta påminner om att Venus kallas upphöjd i Fiskarnas (renande?) vatten.
Besudlad och "fallen" är däremot Venus i motsatta tecknet Jungfrun som dras med den övertydliga kopplingen till åkerns lilla flicka Kore som också överfalls av ett monster - Hades - men till skillnad från sitt motsatta tecken inte lyckas fly utan våldtas och förs bort till underjorden. Venus i Jungfrun blir en solitär som ogärna vill ha närhet till andra människor, tecknet är "märkt" i venusfrågan.
Att Saturnus kallas "upphöjd" i Vågen känns också logiskt givet att den i grunden har samma essens (Luft) som Vågens härskare Venus. Saturnus i Vågskålarna blir med andra ord en sinnebild för det perfekta jämnmod som kan döma rättvist. Omvänt "faller" Saturnus i hetsporren Väduren, vars egoperspektiv och härskande planet berövar den Vågens högre sensibilitet.
Eftersom Solen (Saturnus motpol) å andra sidan faller i Vågen och står upphöjd i Väduren leds tankarna direkt till att det är mannamod eller dristighet som den upphöjda Solen i Väduren syftar på. Vågens fallna Sol skulle bara stå och avväga i situationer där Solens utagerande direkthet behövs och således blir zodiakens första soltecken en perfekt illustration av den kanonmat de äldre och erfarena generalerna (ofta Vågar) skickar ut i krig.
Väduren är också Barnets eller Debutanten och representerar i båda fallen den extra energi (utan grubbel och eftertankar) som behövs om ett barn någonsin ska sluta kravla runt och med ren vilja ta sig på på sina två ben och börja lära sig hålla balansen (se hur motpolen Vågen genast blandar sig i berättelsen - motsatserna behöver varandra).
Om Solen i Väduren skulle visa sig mer benäget än andra till ekobrott så har det kanske "upphöjelsen" med saken att göra. Det kan snarare vara så att Barnet är fyllt av förundran för allt glittrande i denna värld och med Solens extrema viljekraft i Marstecknet Väduren sätter ungen ut på en bedragarturné för att nå sina mål. Barn är själviska och Väduren likaså.
Jag tror inte man kommer längre med detta fynd. Det är intressant att kriminaliteten tvärfaller i nästa soltecken, Oxen. Detta är äganderättsinstinktens och pengarnas tecken, men just sagda instinkt verkar få Oxens barn att respektera att allt inte tillhör dem, en liten aspekt som den debuterande Väduren ännu verkar strunta i...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar