På fjärde plats bland eländesstäderna återfinns the Windy City, arbetarstaden Chicago, IL med dess kraftfulla musikaliska arv - ett av bluesens fästen. Curtis Mayfield är väl soulmusikens mest kända Chicagobo.
Märkligt nog fick jag hem den här LP-skivan från 1968 från USA bara några dagar innan tidningsartikeln. Skivan var den uppgivna svanesången från ett band som stammade från just snålblåstens Chicago. Titel och omslag har precis samma melankoliska budskap som SvD-artikeln!
Psykologen Carl Jung sade att synkroniciteter saknade orsakssamband men ändå var meningsfulla sammanträffanden. Det är Världssjälen som orkestrerar sånt här för att genom DUBBLERING väcka sovande individer.
För en vaken person bosatt i Stockholm, som den här bloggaren, går förstås tankarna till att detta blivit en "ensamhetens stad" sedan den explosionsartat översvämmats av det värsta patrasket från Sverige - människor som alla lever efter egocentristiska deviser, folk som är inåtvänt upptagna med sina livsstilsprojekt och i hemlighet bara glada att moderaterna i statshuset kör ut fattiga i förorterna genom olika djävulskt diskreta politiska tilltag och en bostadspolitik som syftar till att de som redan investerat i storstadsboende inte ska förlora på sina svindyra förvärv.
Det är ren själviskhet som driver den här staden och själviskhet är lika med död och kyla i den andliga världens världskarta. Moderata påfundet "Friends Arena". Pyttsan! En villkorad vänskap på mingelplatsen som bäst. Apardheidpolitik: Reserverat för kulturarbetare som "bär sina kostnader" enligt den falska världsbild som sätter lönsamheten högst. Bara de lönsamma är våra vänner.
Det är fullt görbart att bygga ett annat samhälle där Stefan Löfvens (s) inte ens anser det möjligt att skrota det horribla tilltaget att uppmuntra till profiterande på sjukdom. Platon insåg svårigheten i sin skiss "Staten" men hävdade likväl att hans samhälle inte var en utopi utan genomförbar.
I den här modellen låter man moderater och andra mindre utvecklade människor hållas på en avgränsad liten marknadsplats hårt kontrollerad av en god stat som i sin tur lyssnar till filosofernas visa ord.
För det är dock så att mänskligheten i stora delar är svårt sjuk av en girighet och en lystnad de inte är i närheten att korrekt kontrollera. (Den ondaste och slugaste bland deras likar är dessutom fullt upptagna med att elda på deras obalans genom ständig marknadsföring av samma gamla produkter men i årets smak och färg.)
Dessa varelser är föga mer än uppklädda djur som råkat i spinn pga. den olyckliga omständighet att de förmår TÄNKA kring sina naturliga behov och kan trissa upp dessa bortom vansinnets gräns. Det hade varit bättre om dessa själar stannat kvar på djurrikets nivå, de sköter sig inte bra i rollen som människa.
När Chicagomedborgaren Curtis sjöng "Move On Up!" på det där smittsamma sättet (alla känner igen låten om det så är det enda de kan om soul), så är det förstås KLASSRESA han avser, den färgade mannens klassresa i en vit värld dominerad av förtryckarstrukturer och baserad på egoism.
Och det är väl klassresa som förklarar Stockholms degeneration till ett isolationistiskt moderatnäste som uppdrar polisen att jaga människor med utländskt utseende i tunnelbanan och som får Filippa Reinfeldt att tokgalet uppföra ett 70-miljarders skrytsjukhus för detta pack av andligt fattiga människor som kämpar för att bygga sig ett statusliv i storstan! Förstå hur negativa i själen de måste vara för att ägna sina liv åt sånt!
Inte konstigt att man känner en bluesartad melankoli över det här landets snabba förfall och söker illustrationer till känslan i musiken från en grupp som också känt alltings omöjlighet!
Astrologiskt talat är det knappast en slump att den här skivan hittar in i min vinylsamling medan den tunga och mörka luftplaneten Saturnus kylslaget vandrar genom bloggarens soltecken Vågen!
På skivan hörs Luftelementet i formen av några små försök till Burt Bacharach-inspirerade blåsarrangemang och musiken är "låg" pop med stänk av blue-eyed soul (bandet bestod dock av både färgade och vita och staden var som sagt USA:s blues- och soulnäste).
Ingen klassiker men ändå 30 fullt njutbara minuter och en studie i resignationens psykologi. Eller som Robert Plant sjöng 1973 i "Over The Hills And Far Away": "Mellow is the man, who knows what he's been missing."
American Breed kände att de hade haft sin chans att brejka stort men att den redan var över. Några år senare kom de tillbaka som soulgruppen Rufus med den karismatiska sångerskan Chaka Kahn.
"Tell Me Something Good." Onekligen en kontrast till medlemmarnas första fas som American Breed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar