Den etiska resningen

Nej inte etnisk rensning - etisk resning!

Den grad till vilken en människa vunnit rationell kontroll över sin impulsiva process utgör hennes etiska status. Den här graden av rationell kontroll är den absolut centrala frågan i stoisk etik, precis som i ett antal andra grekiska skolor, såsom Platons, Aristoteles, Epikuros, och i den tidiga buddhismen.

De som inte förvärvat kontroll över den "hormetiska" impulsiviteten är robotar eller programmerade maskiner som ständigt agerar ur sina program (hexis).

Thomas McEvilley - The Shape of Ancient Thought (2002, s.626)

Idéhistorikern och konstvetaren McEvilley beskriver i extrem detalj antikens lika detaljerade observationer av perceptionen/kognitionens olika faser, hur ett sinnesdatum träffar motsvarande sinnesorgan och i de materialistiska, atomistiska tankeriktningarna fortplantar sig via atomerna (som hos t.ex. hos Platon är aggregationer av de fyra elementen) för att sedan nå det inre sinnet, också uppfattat som en sammansättning av atomer (enligt vissa skolor sammansatt av "finare" atomer). 

Där, om inte redan tidigare, i själva kroppen, uppstår en grundläggande förnimmelse av smärta eller njutning men som när väl det inre sinnet (Månen) aktiverats pga. själens karma och tidigare prägling i detta liv kan bli hur tokigt som helst. Ta t.ex. sexuella perverter som "felkopplar" sinnesdata via felaktig betingning (som dresserade djur!) och omtolkar smärta som njutning.

I allt detta kan människan ännu sätta stopp innan impulsen till handling kommer i formen av ett sista steg där också intellektet involveras, och de inre fantasierna kläds i begrepp eller rationaliseras i bejakande riktning.

Jämför denna klassiska teori - allt var genomtänkt redan i antiken, och så mycket skarpare än dagens av konsumtion förgiftade sinnen mäktar! - med vad kristendomen alltid sagt om t.ex. homosexualiteten. De inre grillerna (fantasia) är inte mycket att göra åt, själar är "skadat gods" redan när de föds. 

(Lärjungarna till Jesus: "Mästare varför föddes den här mannen blind? Var det han [i själens pre-existens] eller hans föräldrar som syndat?)

Men det är impulskontrollen, dvs. att inte leva ut sina irrationella fantasier vilket skulle befästa dem som pathe - patologiska begär - som hedrar själen och i t.ex. stoicismens ögon gör människan med självkontroll till ett dygdemönster.

Det slår mig hur Aristoteles term för "habituerade, ingrodda attityd/beteendemönster", hexis, kan ses i vårt uttryck, "att vara förhäxad"! McEvilley beskriver förödande tydligt hur antikens lärde såg på pöbeln, döda som zombier och utan några som helst bromsar på sina passioner.

Inte ett ord skapat av intelligensen kommer ur deras munnar - t.o.m. när de uttrycker sig vårdat och logiskt är det bara klichéer som rinner ur dem, förprogrammerade attityder och (särskilt i Sverige) politiska programslingor.

Vårt förnuft är inte den äkta rationaliteten utan enbart ingrodda minnesspår, vilka lockas fram som reflex vid rätt stimuli. När producerade du senast en helt originell och ny reaktion på välbekanta sinnesdata? Jag vakar på mig själv och blir förskräckt över habitueringens förmåga att barrikadera sig, bilda en grov bark därbakom bli sittande i Platons grottliknande fängelsehåla.

En sorglig syn för ögat som har föga med fantasin om homo sapiens, den visa människan att göra. Och likväl var det möjligt att bli vis, om det var både antikens materialister (typ epikuréerna) och de andliga orienterade (typ platonisterna) ense.

Allt detta doftar förstås Saturnus! 

Särskilt Saturnus med tonvikt på dess essentiella natur som Luftplanet, eller pneumatisk (andlig) koreograf av själens rörelse i inkarnerat människotillstånd. 

Saturnus är helt immun mot Månens - det inre sinnets, fantasmernas säte - ständiga pockande och lockande på sin egen historia.

Är det möjligt att koppla Saturnus till Logos, stoikernas formande Ord? Logostanken lånades av den tidiga kristendomen, till den berömda prologen i Johannes evangelium. Där sägs att inget av det som finns manifesterat i vår värld har trätt in i tid och rum på någon annan väg än genom Logos.

Saturnus är formens princip och man skulle således kunna säga att han är Sankte Per eller Dörrvakten som släpper in själar i detta solsystem (en värld, ett kosmos, av många). Saturnus höljer andesjälen i sitt första och innersta hölje hennes pneumatiska eller andliga stomme.

Att vårt kosmos öppnar med Luft kanske också är förklaringen till den gåtfulla parallelltradition som placerar Luft ovanför Eld (och ovanför Vatten och Jord).

Saturnus, när den härskar över det negativa tecknet Stenbocken, indikerar istället slutet på formgivarens arbete och där uppenbarar sig Saturnus i stället som materiens princip. Men Materien är inget annat än "död ande", koagulerad ande så det är Saturnus både som Alfa och Omega (och sedan Alfa igen).

Saturnus råder över hela det kosmiska förloppet.

Men den knäckfrågan för mig är vad Jupiter (Zeus) gör som den sjätte kretsen, under Saturnus, fastän Zeus i antiken samtidigt var Överguden i, och vissa fall kanske t.o.m., bortom den skapade världen.

Kan man se det som att Zeus har placerat en utpost i den nästyttersta planeten varifrån individen måste utgå om hon någonsin ska kunnat ta språnget över muren, grottan och genomskåda den här världens godtyckliga formalism och regelverk?

Ja, inte om man var en grekisk stoiker och såg på tillvaron i panteistiska termer och där högsta dygd var att i jämnmod utföra sin tilldelade ödeslott. Men troligen om men tillhörde Platons åskådning och definitivt i den nyplatonska riktning som Plotinus övertog från den pessimistiske Numenius.

Det är för övrigt också från samma tid man i Palestina hittar proto-kristendomens nu helt oförsonliga dualism, där världen i princip är Djävulens verk, precis som mellan- och nyplatonikerna såg materian som ond i den mån man inte genomskådade dess illusoriska karaktär.